Annons

Annons

Zandra fick amputera benet när hon var 12

Zandra fick skelettcancer och tvingades 12 år gammal amputera benet. Men simningen har gett henne både SM-guld och styrka.


Zandra-tog-SM-guld-efter-amputationen

Efter att Zandra fick benet amputerat tog hon SM-guld.

Zandra tog SM-guld ett halvår efter amputationen

Den sibiriska katten Tjifen stryker kring sin matte Zandra Lindgrens ben när Zandra tar emot i entrén till bostadsrätten strax utanför Umeå.
Den som inspirerade 29-åriga Zandra att skaffa raskatt var hennes pappa, Per-Erik Lindgren, 57, som just är på besök. Han har själv ett par stycken.

Annons
Gilla Allers på Facebook

Det är inget ovanligt att den här pappan och dottern gör samma saker, de har alltid varit ett tajt team.
Han, liksom mamma Lena, var engagerade i Zandras fotbollsträning och det var till honom hon först började klaga över sitt onda knä.

– Zandra var 11 år, ett aktivt barn som växte. Det var väl växtvärk, tänkte jag och Zandras mamma Lena. När det onda inte gick över besökte vi doktorn som sa att Zandra drabbats av en muskelinflammation, säger Per-Erik och berättar att dottern fick ett träningsprogram och att knäet bandagerades på nätterna.

Zandra-tog-SM-guld-efter-amputationen

Zandra som stolt pristagare överst på pallen.

Fick en akuttid

Månaderna gick, värken ville inte släppa och när Zandras klass skulle åka på en fjällresa vid terminsstarten tog det stopp.

– När vi skulle vandra hem efter en fjälltur klarade jag inte längre av att gå, utan tvingades åka fyrhjuling tillbaka till vårt läger. När jag kom hem vände vi oss till vårdcentralen på nytt. Jag berättade för den nya doktorn om min muskelinflammation och han ställde frågor. Sedan gav han mig en akuttid till röntgen, säger Zandra, och Per-Erik skakar på huvudet.

Mer gripande läsning: Hugos lärare räddade hans liv

– Jag såg i doktorns ögon att han misstänkte något allvarligt. Efter en magnetröntgen kallades Zandra till barnavdelning 3, det skulle göras en biopsi. Det var först när vi kom in på avdelningen som vi fattade vad de misstänkte. Överallt fanns barn. Men jag såg inte att de lekte, jag såg bara kala huvuden och droppställningar, säger Per-Erik.

Per-Erik upplevde att han gick utanför sin kropp. När de fick cancerbeskedet svimmade han.

– Jag lämnade Zandra och hennes mamma i doktorns rum och irrade runt i korridoren där jag sjönk ner på en stol med doktorns ord ringande i huvudet. ”Zandra har en cancertumör som växer i benet, det är väldigt allvarligt. Det är en livshotande sjukdom.”

Besked om amputation

Själv säger Zandra att det var svårt att ta in vad doktorn berättade, det kändes inte som att det handlade om henne. Hennes form av skelettcancer hette osteosarkom. Hon skulle få cellgifter för att krympa tumören som satt i knäleden, sedan skulle benet amputeras, den sjuka delen skulle bort. Slutligen skulle hon behandlas med ännu en omgång cellgifter.

– Vi satt alldeles tysta i bilen på väg hem från det läkarbesöket, säger Per-Erik.

Han säger att den period som följde präglades av overklighetskänslor och att han har distanserat sig från de allra tyngsta bitarna.
– Jag tror att det är människans sätt att orka, att överleva. Man väljer att glömma det allra jobbigaste.

Hela den hösten tillbringade Zandra och hennes föräldrar på sjukhuset. Den tuffa cellgiftsomgången gjorde så att Zandra tappade håret, ständigt kräktes och drabbades av svampinfektioner.

Per-Erik berättar att han nästan gjorde vad som helst för att Zandra skulle äta.
– Jag har åkt runt stan och letat efter pizza mitt i natten, och fixat tomat- och löksallad när det varit vad hon önskade. Oftast åt hon ändå bara en tugga, sedan kom allt upp igen. Som förälder blir man förtvivlad …

Hemma fanns hennes tonåriga storebröder, Rickard och Daniel. Dem som pappa Per-Erik försökte stötta under de få kvällstimmar han tillbringade i hemmet.

Zandra-tog-SM-guld-efter-amputationen

Både Zandra och pappa Per-Erik kämpar i dag för att stötta andra drabbade.

Värdefullt möte

Per-Erik skakar på huvudet och säger att syskon alltid blir lidande när ett barn bli svårt sjukt.
– Vi gjorde vårt bästa, men visst kom pojkarna i kläm. Allt fokus var ju på Zandra som var sjuk, och pojkarna tillbringade mycket tid hos flickvänner och kompisar, säger Per-Erik och konstaterar att på något konstigt sätt skapar man en vardag med rutiner även mitt i en svår kris.

– Kanske är det ett sätt att ha en skenbar kontroll när allt egentligen är utom ens kontroll.
Några dagar före julafton var det dags för operation. Zandras knä och en bit av underbenet skulle amputeras och sedan skulle foten ihop med låret. Fotleden skulle bli hennes nya knäled.

Innan det var dags för operation fick familjen tips om en pojke i Falun som genomgått exakt samma ingrepp. Familjen Lindgren åkte dit för att hälsa på.

– Det var oerhört värdefullt för oss. Inte för att vi pratade så mycket om sjukdomen och operationerna, för det gjorde vi inte. Men för att vi fick se en ung, levnadsglad pojke som amputerat sitt ben och med hjälp av en protes rörde sig som vilken annan ung pojke som helst, säger Per-Erik.

Pojken hade drömmar och framtidsplaner, och han förkroppsligade hoppet. Det här skulle gå bra!
Zandra nickar och säger att hon också kändes sig lugnad av att få träffa någon som amputerats och som berättade att han varit på disko och levde som andra ungdomar.

Läs också: Tomas friande till cancersjuka Sandra med 250 blommor

Sex dagar före julafton amputerades Zandras vänsterben och fotleden förvandlades till knäled. Per-Erik säger att han i efterhand tänkt att det var konstigt att man inte väntade med operation tills efter helgerna.

Zandra fick trots allt fira jul hemma. Hon fick ambulansskjuts hem till familjens villa och en sjukhussäng ställdes in i vardagsrummet, bredvid julgranen.
– Vi firade precis som vi brukade, men ärligt talat så var det nog mest för oss andra i familjen som det var viktigt. Zandra var så slut efter höstens cellgifter och operationen att hon bara ville sova.

Skämdes över kroppen

Under våren följde efterbehandling med cellgifter och nu påbörjades den långa vägen tillbaka, med rehabiliteringsträning. När träningen i början handlade om att röra lite på benet i sängen hade Zandra många frågor.

– Kommer jag att kunna spela fotboll igen? Kommer jag att kunna springa? Killen i Falun kunde springa!

Zandra hade missat hela årskurs 6, men bedömdes ändå klara av att börja sjuan med sina klasskamrater efter sommaren. Då ville Per-Erik att hon skulle kunna gå själv.

– Vi lovade att hon skulle få en hund när hon klarade av att gå själv. Det blev en morot, och i augusti hämtade vi valpen.

Sommaren tillbringade familjen som vanligt i sin stuga bredvid en badplats, och Zandra njöt
 av rörelsefriheten i vattnet. Hon badade tills hon blev blå om läpparna, men hon gjorde det med långbyxorna på.

– Jag ville inte visa mitt ben, jag skämdes över min nya kropp, säger hon.

Simningen stärkte självkänslan

Pappa Per-Erik såg att simningen kunde bli dotterns nya idrott och han såg till att hon fick komma till en simgrupp för barn med rörelsehinder.

De tre första gångerna vägrade Zandra gå ner i vattnet. Hon ville inte visa sig utan kläder. Den fjärde gången övertalade en läkare henne att gå i och sedan var Zandra fast. Hon hade hittat sin nya idrott!

– Det kändes viktigt att Zandra skulle ha ett eget intresse, en ny idrott att satsa på. Hon har ju alltid varit aktiv och det stärkte hennes självkänsla att kunna bli duktig på något även med de nya förutsättningarna, säger Per-Erik.

Mer gripande läsning: Johanna fick en ny lever i sista stund

Redan efter ett halvår tog Zandra SM-guld och sedan avlöste medaljerna varandra.
Zandras värsta konkurrent – som också blev en riktigt god vän – var en Skånetös som såg likadan ut som Zandra.

– Hon hade också amputerat benet, men hon skämdes inte för sin kropp. Det betydde mycket för mig, säger Zandra, som numera är stolt över sin kropp och vad den åstadkommit.

Något som också betydde mycket för henne var att pappa Per-Erik och mamma Lena ständigt peppade sin dotter att tro på sig själv, att inte se hinder utan möjligheter.

– Pappa brukar säga ”det finns ingenting som du inte kan”, och med de orden i bakhuvudet har jag tagit körkort, lärt mig cykla och åka skidor och utbildat mig till sjuksköterska och barnmorska, säger Zandra.

Zandra-tog-SM-guld-efter-amputationen

Zandra med protesen. Idag är hon stolt över vad hennes kropp har åstadkommit.

Vill ge tillbaka

Drömmen om att jobba i vården väcktes under det tuffa året på sjukhuset. Hon kände tidigt att hon vill ge tillbaka av all den fina vård hon själv fått. Zandra är också kontaktperson för andra som drabbas av liknande cancerformer som hon själv.
Hon vill gärna stötta dem och själv vara det goda exemplet, precis som Falupojken en gång var för henne.
Per-Erik nickar och säger att det gäller även honom, han vill också ge tillbaka och jobbar sedan flera år som anhörigstödjare i Barncancerfonden Norra.

Läs också: Ryggmärgsskadade Annika blev mamma mot alla odds

– Sjukdomen drabbade oss hårt och det var tufft. Det har förändrat mig, jag har en annan syn på livet nu, säger Per-Erik.
Zandra drar upp ärmen och visar sin tatuering: ”Det som inte dödar, det härdar.”

– Jag kunde inte välja bort cancern, men den har gjort mig starkare, och med mina föräldrars stöd har jag lärt mig att aldrig ge upp. Nu drömmer jag om att göra den svenska klassikern. Jag måste bara lära mig att springa först!

 

Text: Birgitta Lindvall Wiik
Bild: Petra Älvstrand och privat

 

Missa inte: Malin Watson mobbades hela skoltiden: ”Kände mig så ensam”

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...