Annons

Annons

Vi hittade tillbaka till 
varandra efter separationen

Allers läsare berättar: Egentligen var det väl tänkt att jag och min man skulle bryta upp. Men vårt sätt att separera fick oss i stället att falla för varandra igen…

Mejla
Dela (18)
Pinna

Vi-hittade-tillbaka-till-varandra-efter-seperationen

Nu har vi hittat en ny stabilitet och trygghet i vår relation. Bild: IBL/SHUTTERSTOCK (Bilden är arrangerad)

Plötsligt föll allt på plats i vår relation

När John och jag träffades levde vi båda väldigt aktiva liv. Vi hade fullt upp med våra karriärer, dejtade och hade en stor umgängeskrets. Att vi var lika på det sättet och drogs till samma sorts liv var en tillgång. Vi hade väldigt roligt tillsammans.

Annons

Men det där gjorde oss också lite bortskämda och slog blå dunster i ögonen på oss. När vi flyttade ihop trodde vi att allt skulle bli enkelt och när vi över tid upptäckte vissa olikheter kom det som en överraskning, ibland som ett irritationsmoment.

Så vi hade varit naiva och trott att vi var mer lika än vi faktiskt var, men olikheter skapar dynamik och man behöver ju faktiskt inte komma överens om allt, eller hur? Dessutom var vi fortfarande överens i de viktigaste frågorna.

Vi fick två barn. Under vårt tredje år tillsammans föddes vår dotter Hanna och några år senare kom Daniel. Jag var hemma de första nio månaderna med båda barnen och sedan var John pappaledig i tre. Därefter blev det förskola.

Full fart

Vi levde aktivt även som småbarnsfamilj. Barnen fick följa med på allt möjligt och vi åt ofta middag ihop med andra barnfamiljer. När jag senare försökte förstå vad som gått fel mellan oss tror jag att det där var en del av svaret. För oss var det viktigt att se oss som ”den aktiva familjen” – vi behövde minsann inte begränsa oss bara för att vi skaffat barn. Kalendern fylldes med aktiviteter och vi körde på i full fart, och även om vi gjorde mycket som var roligt innebar det samtidigt att tiden vi som familj tillbringade ihop kom att kretsa mer runt kvantitet än kvalitet. Vi gjorde en massa, men vi pratade inte särskilt mycket med varandra. Inte på riktigt.

Mer gripande läsning: Jag skyllde julstressen på släkten

Och när så min mamma plötsligt dog och det slog undan benen på mig, och jag behövde John mer än någonsin, blev effekten av det där tydlig. Jag upptäckte att vi på något sätt hade tappat bort varandra. Jag kände inte samma naturliga närhet till honom som förut. När jag låg intill honom de där nätterna efter mammas bortgång fanns det ett konstigt avstånd mellan oss. Det var väldigt frustrerande. Jag sörjde och han förstod det, men jag lyckades ändå inte känna den tröst från honom som jag hade behövt och räknat med.

Det där var stressande och ingen av oss visste hur vi skulle hantera det. Det bästa hade kanske varit att helt enkelt prata ärligt om det, men orden frös varje gång jag försökte. Jag tror helt enkelt att jag var rädd för att säga dem högt. En gång sagda skulle de inte gå att ta tillbaka och det var skrämmande att inte veta vilken effekt de skulle få på oss. Det var kanske bäst att bara fortsätta som vanligt och hoppas att detta skulle gå över av sig självt?

Men vi gled bara längre ifrån varandra. Vi var frustrerade och irriterade och bråkade alltmer. När jag inte ens kände någon glädje inför julen utan bara önskade att John skulle åka iväg någon annanstans så jag fick vara ensam med barnen, då tvingades jag inse att detta inte var bra för någon av oss. Miljön i hemmet var inte hälsosam och detta var inte en situation som jag ville skulle prägla barnens syn på relationer.

Gick isär

Ungefär ett och ett halvt år hade då gått sedan mammas död, och när jag äntligen tog mod till mig och pratade med John om oss så verkade han bara lättad. Han hade tänkt likadant och även om det kändes overkligt och trots allt gjorde ont – inte minst för barnens skull – så var det inte svårt att komma överens om att vi skulle gå isär.

Men så var det frågan om hur vi skulle lösa det praktiska. Vi bodde i hus och båda älskade det, men det skulle bli tufft ekonomiskt oavsett vem som tog över. Vi bollade olika lösningar och började fundera på ett förslag som framstod som allt bättre. Det var inget som skulle ha intresserat mig i vanliga fall vid en separation, men i det här fallet hade vi ju även barnen att tänka på och detta skulle bli en mjukare övergång för oss alla.

Mer gripande läsning: Det blev en helt annan 
nyårsafton än planerat

Vi köpte en etta med kök i ett fint hus som låg på gångavstånd, och så turades vi om att bo varannan vecka i huset och varannan vecka i lägenheten. Det här gav oss tid att fundera på hur vi skulle göra med huset. Barnen kunde bo kvar där på heltid och slapp på det här sättet någon överväldigande omställning. Den första tiden åt vi också ofta middag tillsammans och barnen kunde alltid komma över till den som bodde i lägenheten om de ville.

Det här kändes väldigt avslappnande och blev snabbt ett lyft för oss. Borta var nu den ständiga irritationen som gnagt på livsglädjen. Det var en sådan lättnad att kunna träffas och prata om barnen utan att hela tiden reta upp sig på småsaker. Vi hade det trevligare tillsammans, gjorde saker ihop på helgerna och det kändes extra bra att kunna ge barnen en mer harmonisk vardag. För även om de till en början var ledsna och tyckte att detta var konstigt, så blev det precis som vi planerat en ganska mjuk övergång även för dem. Och när fördelarna blev en del av våra liv så märktes det såklart även på barnen.

Dubbla känslor

Efter några månader förstod jag att John hade träffat någon. Han antydde det lite försiktigt så att jag skulle veta att han kanske 
inte alltid var ensam i lägenheten. Jag reagerade med dubbla känslor, men det hela var ju ändå
 väntat. Vi hade slitit på varandra, passionen var borta och vi hade ju faktiskt separerat. Det var helt naturligt att vi gick vidare nu.

John fortsatte att träffa den nya kvinnan, men han berättade att det inte var så seriöst och att han inte hade några planer på att låta henne träffa barnen. Det gjorde att det hela kändes lite lättare för mig, och några månader senare gick jag själv på min första dejt på många år. När han kysste mig god natt kändes det mest overkligt och jag behövde lite längre tid på mig för att vänja mig vid den nya situationen.

Mer gripande läsning: Jag trodde att vår kärlek var död men så hände något som ändrade allt!

Det blev några dejter med den mannen, men det var först med Bo, som jag träffade därefter, som jag inledde en relation. Vi var tillsammans i tre månader, men sedan avstannade alltihop och när jag trott att det kanske började bli dags att introducera honom för barnen så blev det i stället tvärtom. Intresset falnade och vi bröt kort därefter. Vid den tiden träffade inte John någon, och eftersom vi närmade oss semestertider gjorde vi upp planer tillsammans för barnens skull. Det var i alla fall så det var tänkt, men den där tiden vi tillbringade ihop den sommaren kom att betyda mycket mer än så för oss allihop.

Nytändning

Plötsligt var det något mellan John och mig som föll på plats och vi upplevde en riktig nytändning. I jämförelse med detta bleknade de andra män som jag träffat sedan separationen och han kände likadant. Detta var så rätt!

Efter den sommaren kunde vi inte hålla oss ifrån varandra. Vi fortsatte med boendet som tidigare vilket gjorde att känslorna byggdes upp allt starkare under en längre tid.

Tidigt den vintern bestämde vi oss för att det var dags att leva tillsammans igen och hyrde ut lägenheten. Den julen blev fantastisk. Jag tror aldrig vi haft det bättre.

Separationen gav oss tydligen det andhål som relationen behövde just då. Sedan dess har vi gift oss och hittat en stabilitet och trygghet i relationen som vi länge inte visste att vi saknade. Det känns fantastiskt att vi kunde hamna här och att barnen nu får växa upp i en harmonisk familj med föräldrar som verkligen älskar varandra.

Nanna

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...