Annons

Vi gick till tåget i minus 30 grader 
med bara en sockerkaka 
i väskan

Eine var ett av 80 000 ensamkommande 
flyktingbarn som kom till Sverige under krigsåren 
i Finland på 1940-talet. Här fick hon värme, mat och kärlek av sin fosterfamilj. Eine ville stanna i Sverige, men snart måste hon åka tillbaka till Finland igen…

Mejla
Dela (86)
Pinna

Vi-gick-till-taget-i-minus-30-med-bara-en-sockerkaka-i-resvaskan

Kriminalkommissarie 
Eine kom till 
Sverige som 
krigsbarn

När flyglarmet ljöd över det lilla samhället Äänekoski i mellersta Finland visste Eine vad som gällde. Hon var bara åtta år men redan van att spika igen fönstren i familjens lilla hus när det skulle mörkläggas. När larmet gick gällde det att fort samla ihop familjen för att åka till skogs med hästen.

Annons

– En enda gång gömde vi oss i jordkällaren som var stadens skyddsrum. Där satt vi tätt, tätt på rad med många andra. Men mamma sa att dit skulle vi aldrig mer. Om fienden bombade oss skulle vi ju bli levande begravda nere i mörkret!

Eine Johansson, som är änka sedan 20 år tillbaka och bor ensam i en lägenhet i Luleå, är 84 år. Hon säger att hon fortfarande studsar till när det smäller och när kommunen testar sitt larm den
 första måndagen i varje månad. Skräcken från barndomens krigsår sitter djupt i ryggmärgen. Krigsåren ligger fjärran i tid, men i minnet är upplevelserna färska. Eine har skrivit en bok om sitt liv och ju mer hon skrev, desto klarare blev minnena.

Mer gripande läsning: Pekka Heino om att sluta på SVT: ”Ett svårt beslut”

– Jag var nummer sju i en skara på tio barn. Jag föddes till ett fattigt hem, med en mamma som kämpade hårt för att vårt liv skulle gå ihop, och en pappa som söp upp varenda slant när han fick chansen. Han körde hästtransporter till samhällets fabrik, men allt han tjänade drack han upp. Han drack allt ifrån hårvatten till sprit, säger Eine och suckar.

– Men han var en snäll alkis. Jag har aldrig hört honom brusa upp eller vara elak, han bara kom hem och somnade, säger Eine och berättar att familjen fick matkuponger från socialen, men mamman skämdes för att hämta dem hos kommunen. Det fick barnen göra.

– Vi skämdes också! Men vi behövde de där kupongerna, för dem kunde vi handla lite mat. Ändå fanns det sällan mat så att det räckte. Många gånger somnade vi med hungriga magar.

Skolan en fristad

Skolan var en fristad för lilla Eine och syskonen. Här fanns ju för det första gott om svängrum!

– Vårt hem bestod av ett litet kök och ett litet sovrum med en säng. I den sängen fick tre personer plats. Resten fick ligga på halmmadrasser på golvet. Det var trångt, vi var ju tolv i familjen! Och jag minns ännu hur otäckt madrassinnehållet var under våren när det skulle bytas ut, säger Eine och konstaterar att det inte var konstigt att skolans stora ytor var härliga att komma till om dagarna.

Det var också där, bland de andra barnen, hon fick höra talas om Sverige. Det där grannlandet där man skulle få äta sig mätt. Där var inte krig, där fanns karameller, där fanns allt – ja, det var som himmelriket!

Mer gripande läsning: Jag blev misstänkt för mord på min egen hustru

– Det fanns en hjälporganisation som såg till att finska barn fick komma till det där himmelriket. Dit ville jag och min syster Alli, som var tre år äldre än jag. Jag var åtta och hon elva. Vi sökte upp den organisationen, utan mammas vetskap, och syrran ljög om sin ålder. Man fick inte vara äldre än tio år, men det var aldrig någon som kollade hennes uppgifter, säger Eine och berättar att systrarna glada i hågen åkte hem till mamma för att berätta nyheten.

– Mamma skulle ju få två 
munnar mindre att mätta! Hon protesterade inte, kanske tänkte hon att vi nog skulle få det bättre i ett land utan krig, säger Eine.

Det skulle dröja några månader innan de kallades till tågstationen i grannstaden. Flickorna fick var sin namnskylt att hänga om halsen när de åkte.

Vi-gick-till-taget-i-minus-30-med-bara-en-sockerkaka-i-resvaskan

Bild på Eine som liten och lappen hon hade om halsen när hon skulle ta tåget till Sverige.

– Mamma och ett av våra syskon följde oss de tre kilometerna till vår närmaste tågstation. Därifrån skulle vi själva ta tåget till mötesplatsen för krigsbarnen. Jag minns att det var 30 minusgrader när vi promenerade vägen fram med våra små, små resväskor. Mamma hade bakat en sockerkaka av det sista mjölet, den bar vi med oss som färdkost i den ena väskan. Den andra väskan var helt tom, vi hade ju ingenting att ta med oss! Men vi bar i alla fall på var sin väska, för syns skull.

När systrarna kom till Jyväskylä tågstation fick de genast syn på alla andra barn som skulle åka till Sverige och hela gruppen föstes in i nästa tåg. Men innan tåget hann avgå ljöd flyglarmet över staden.

– Alla vuxna försvann! Eftersom det var vinter drog de på sig vita lakan när de sprang iväg till närmaste skyddsrum. Det var så man gjorde för att inte synas från luften. Kvar i tåget satt alla vi barn, ensamma med vår rädsla. Ingen tänkte på oss.

När faran var över kunde tåget till slut åka iväg mot Haparanda, där barnen togs emot av den svenska lottakåren.

– Vi fick varm choklad och 
sirapssmörgås. Vi hade verkligen kommit till himmelen! Det var första gången jag smakade
 chokladdryck, säger Eine.

Skildes åt

Vid gränsen skildes barnaskarorna åt. Eine och Alli fick åka vidare till Boden, där barnen inhystes på ett militärlogemente för avlusning och fördelning till sina familjer. Det var där Eine och Alli förstod att de inte skulle få vara tillsammans – systrarna hamnade i olika familjer.

– Det var med tårar i ögonen jag såg hur Alli lämnade logementet. Men när jag strax därefter blev uppropad och ledd till en taxi satt hon där! Vi skulle i alla fall till samma ort, och fick åka taxi för första gången i våra liv.

Mer gripande läsning: Falska rykten drev oss bort från vår hemstad

Eine hamnade hos ett barnlöst par som bodde i en jättestor norrbottensgård – den kändes som en kyrka. Familjen hade hushållerska, Eine fick äta sig mätt varje dag, hon fick ett eget rum med både en riktig säng och egna leksaker, och tant och farbror stoppade om henne om kvällarna och önskade god natt.

– Det hade jag aldrig varit med om, det förekom inga ömhetsbetygelser hemma i Finland. Jag hade fina föräldrar, men vi var tio syskon och mamma hade fullt upp med vardagens bestyr.

Eine fick börja i skolan, utan att kunna ett enda ord svenska. Hon trivdes och lärde sig språket snabbt. Men efter bara åtta månader meddelade Finlandshjälpen att systrarna skulle åka tillbaka. Nu skulle andra barn få åka till Sverige för att äta upp sig!

Grät och skrattade

– Jag grät och Alli skrattade. Hon längtade hem, i hennes familj
 hade de inte varit snälla mot henne. Jag visste det inte då, men har efteråt hört att Alli utnyttjades
 som hemhjälp och att familjen gjorde skillnad på henne och sina egna barn. Varje kväll när barnen skulle få en sked godis var det väldigt viktigt att även Alli stod på rad med parets egna barn. Men hon fick aldrig smaka på det goda.

Alli ville aldrig åka tillbaka till Sverige. Det ville Eine. Hon brevväxlade hela tiden med tant Emy och farbror Oscar. De lovade att ta emot henne med öppna armar, och efter ett par år hemma i Finland fick Eine åka tillbaka. Den här gången stannade hon i två år. Eine hade hunnit rota sig ordentligt när kriget var över och Finlandshjälpen upphörde.

– Jag var 14 år och den här gången var det ännu svårare att åka tillbaka till Finland. Hemma i Äänekoski var allt precis som förut, förutom att familjen hade flyttat till en bostad som fattigvården stod för. Jag längtade tillbaka till Sverige hela tiden.

Mer gripande läsning: Jag konfronterade kollegorna som undvek mig

Eines fosterföräldrar hade lovat att hon fick komma tillbaka, bara hon kunde fixa ett pass. Det behövdes på den tiden. Och om inte Eines föräldrar skulle tillåta henne att åka till Sverige igen så lovade fosterföräldrarna att bekosta gymnasiet åt henne i Finland.

– Annars väntade inget annat för mig än arbetet som piga hos någon rikare familj, säger Eine.

Hon ansökte om pass och fick avslag flera gånger innan hon till slut fick sin ansökan beviljad. Det var strax före jul, samma år som hon kommit hem till Finland.

– Det var den första och enda julklapp jag fått i Finland, säger Eine som glädjestrålande kunde ta tåget hem till fosterföräldrarna i Råneå strax efter att nyårsklockorna ringt in 1948.

Duktig i skolan

Eine var duktig i skolan och fosterföräldrarna lovade att Eine fick bli precis vad hon ville – de skulle betala!

– Men efter bara ett år dog Oscar. Han var 49 år när han oväntat fick en hjärtinfarkt och tillvaron kullkastades för mig och tant Emy. Det var ju Oscar som försörjde oss, Emy var hemmafru, berättar Eine.

De sörjde Oscar i flera månader innan Emy sa: ”Nog ska vi klara det här.” Hon skulle återuppta den bageriverksamhet hon drivit som ung.

Eine reviderade sina studieplaner och började tidigt att 
jobba som skrivbiträde hos landsfiskalen. Där väcktes intresset för polisyrket, men när hon först försökte bli polisaspirant fick hon kalla handen. Några år senare kungjorde rektorn på polishögskolan i Stockholm att polisyrket skulle bli öppet även för kvinnor och Eine sökte in på nytt. 1955 blev hon den första kvinnliga polisen norr om Indalsälven.

– Jag var en av dem som fick jobb direkt efter utbildningen
 och har sedan dess hunnit jobba med det mesta inom yrket.

Kamp mot fördomar

När Eine gick i pension hade hon hunnit bli kriminalkommissarie och specialist på många olika områden, bland annat sexualbrott, ekonomisk brottslighet och jaktbrott.

Vägen dit var dock inte spikrak. Eine har fått kämpa mot fördomar, blivit utsatt för våldtäktsförsök av en kollega och kallad finnkäring mer än en gång. Allt det här har hon skrivit om i boken Finnkäringen, finnpolisen – mitt liv, som kom ut för ett år sedan.

Vi-gick-till-taget-i-minus-30-med-bara-en-sockerkaka-i-resvaskan

Boken om Eines händelserika liv kom förra året. På omslaget syns Eine som barn.

– Boken handlar om viktiga saker. Vi kvinnor måste ta strid när vi blir diskriminerade och det gjorde jag, säger Eine.

I unga år mötte hon kärleken i polisen Börje. De gifte sig och fick dottern Eva.

– Fram till dess hade jag kallat Emy för ”tant”, precis som jag fick lära mig när vi först kom som krigsbarn. Men nu frågade jag om hon ville bli mormor till Eva, och Emy blev jätteglad, ler Eine.

Även om Emy till en början var tveksam till Eines yrkesval kom hon att bli ett av Eines största och stoltaste stöd genom karriären.

Sin egen mamma, och alla
 syskonen som blev kvar i Finland, har Eine alltid brevväxlat med och besökt regelbundet. Det har varit viktigt för Eine att värna om sitt
 finska ursprung.

– En gång kom mamma på besök från Finland och hon tyckte att allt var så fint här. Jag minns att hon frågade vad det var för fint folk som bodde i de helt vanliga villakvarteren i staden. Hon fick träffa min fostermor och se hur jag haft det under min barndom. Hon tyckte om det!

Eine säger att hon har haft två mammor, även om Emy inte blev mamma på papperet förrän hon bad om att få adoptera Eine vid 47 års ålder!

– Hon var 80 år då och jag sa förstås ja. Hon har ju alltid varit min mamma, precis som min biologiska mamma i Finland.

Berättat för Birgitta Lindvall Wiik
Bild: Petra Älvstrand

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...