Annons

Annons

Terroristen i lastbilen körde rakt mot oss

John och Sanchia njöt av franska nationaldagsfirandet i Nice när den blodiga terrorattacken inträffade. Men i kaoset tappade de bort varandra – och fick panik...


*** Local Caption *** John och Sanchia Lambert som var med om terrordådet i Nice Foto: Stefan Nilsson

Sanchia Lambert får tårar i ögonen när hon pratar om de skräckfyllda minuterna på strandpromenaden i det franska semesterparadiset Nice sommaren 1016.
Minnesbilderna av det hon och maken John upplevde är fortfarande starka. Hon drömmer mardrömmar om det som hände på nätterna och känslan av fara och panik kan komma över henne när hon minst anar det.

Annons

– Det är inte bara mardrömmar när jag sover. Jag kan få skräckvisioner av det som hände om en lastbil på gatan kommer mot mig eller om jag hör något skarpt, oväntat ljud, berättar hon och sätter sig närmare sin make i soffan hemma på Södermalm i Stockholm.

Känner tacksamhet

Här känner de sig trygga och Sanchia är tacksam för att de båda lever och kan sitta här i dag och berätta om den fasansfulla upplevelsen de var med om i Nice i Frankrike den 14 juli 2016.
De var där tillsammans med Johns föräldrar Sassa och Henrik Moberger, båda 68, för att fira den franska nationaldagen. Tillsammans med tusentals fransmän och andra turister promenerade de helt omedvetna om den annalkande faran längs strandpromenaden när en vit lastbil i hög fart plöjde rakt in i folkhavet och mejade ner alla som kom i dess väg.

– Kroppar flög till höger och vänster genom luften och vi hörde dunsarna när lastbilen körde på människor. Det var ett mirakel att vi alla fyra överlevde, säger John och lägger armen stöttande runt sin hustrus axlar.

Mitt i ett attentat

De visste det inte i just i det ögonblicket, men Sanchia och John hade råkat hamna mitt i ett av de tre terroristattentat som skakat Europa de senaste åren.
I november 2015 skedde det första, då Paris drabbades av en serie attacker som dödade sammanlagt 129 personer. De flesta dödsoffren krävdes när terroristerna, mitt under en konsert med rockgruppen Eagles Of Death Metal på teatern Bataclan, urskillningslöst mejade ner konsertbesökarna med automateld.

143165_privat-lambert4

84 människor miste livet på strandpromenaden i Nice.

Mindre än ett halvår senare, strax före påskhelgen, dödades 32 människor vid två samordnade bombattentat mot Zaventemflygplatsen och vid en tunnelbanestation i närheten av EU-högkvarteret i Bryssel.
Den 14 juli 2016 skedde det tredje terroristattentatet där Islamiska staten, IS, tog på sig ansvaret. Med en lastbil dödade gärningsmannen 84 personer, varav tio barn, på strandpromenaden i Nice.

Körde på människor

Det var ytterst nära att Sanchia och John Lambert hade blivit ytterligare två av hans offer. En rad lyckliga omständigheter gjorde att de, liksom hans föräldrar, klarade sig oskadda.

– Det var så overkligt. Först trodde jag att det var ett misstag när jag såg lastbilen komma mot oss på strandpromenaden, berättar Sanchia. Jag trodde att föraren antingen hade kört fel eller var berusad. Men när jag såg honom medvetet köra på människor och sedan backa för att köra över dem förstod jag att det handlade om något helt annat.

Läs också: Stina Wollter om krisen efter terrorattacken

– Jag insåg snabbt att det var ett terroristangrepp. Mina tankar gick direkt till attentaten i Paris och Bryssel, och jag var rädd för att det när som helst skulle börja skjutas, berättar John som tydligt såg förarens ansikte när lastbilen bara var några meter från honom.
– Han tittade koncentrerat rakt fram och han var helt lugn. Det såg ut som om han bara gjorde sitt jobb, säger John.

Hôtel Negresco

Några minuter tidigare hade Johns föräldrar tagit en bild på honom och Sanchia framför det berömda Hôtel Negresco, en av de mest kända fasaderna i Nice. På bilden ler de lyckligt mot fotografen.

– Det kunde ha blivit den sista bilden på oss i livet, säger John med en rysning när han visar oss bilden som han har i sin mobiltelefon.

143165_privat-lambert2

Bara några minuter innan attacken tog Johns föräldrar en bild på honom och Sanchia framför berömda Hôtel Negresco, ännu lyckligt ovetandes om vad som komma skulle.

Kvällen hade annars börjat bra och utan några som helst orosmoln vid horisonten för Sanchia och John. De hade båda tagit semester efter en lång och slitsam arbetsperiod. De jobbar båda i resebranschen och var i Nice för att hälsa på Johns föräldrar som är bosatta där sedan några år.

– Först hade vi tänkt titta på det stora traditionsenliga fyrverkeriet under nationaldagsfirandet från mina föräldrars takterrass, men vi bestämde oss för att gå ner till stranden och se det därifrån, berättar John.

40000 människor

Fyrverkeriet varade i nästan en halvtimme och avfyrades från två båtar i havet utanför stranden, en syn- och ljudupplevelse de inte ville missa.

– Det var en vacker kväll och massor av människor var ute. Stämningen var hög och alla var på gott humör. Längs strandpromenaden spelade flera liveband och på restaurangernas uteserveringar var det fullt av folk. Där var många barnfamiljer fastän klockan var mycket.

Efter fyrverkeriet gick Sanchia, John och hans föräldrar tillbaka upp på strandpromenaden och började gå genom folkhavet. Enligt uppskattningar var det 40000 människor i området den kvällen.

– Vi stannade här och var och tog några bilder, berättar Sanchia. Jag kom lite på efterkälken, eftersom jag alltid tar flest bilder, och John var kanske fem, sex meter framför mig när jag hörde ett annorlunda ljud i bakgrunden.

Läs också: Åsne Seierstad medverkar i film om terrordådet på Utøya

Lastbilen kom emot henne

Sanchia kan nu i efterhand inte säga vad det var för ljud hon reagerade på; det kan ha varit en stolpe som kördes ner av lastbilen, ett skrik, men det fick henne i alla fall att vända sig om och titta åt hållet det kommit från.

– Då fick jag se lastbilen. Först trodde jag som sagt att det var ett misstag, men sedan såg jag hur den körde på människor.

Sanchia stod mitt på gatan när hon såg lastbilen komma mot henne. Känslan av overklighet och fasa fick ögonblicket att liksom frysa. Hon beskriver det som att hon fick tunnelseende och att hon upplevde allt i slow motion, att lastbilen närmade sig henne en bildruta i taget, trots att det i själva verket gick mycket snabbt.

143206_jaglandadeharvetintehur

Det var mellan dessa pelare som Sanchia tog skydd när lastbilen kom farande mot henne.

Vit lastbil

Även John hade reagerat på ett ljud bakom honom och vänt sig om för att se var Sanchia befann sig. Hans föräldrar gick på andra sidan gatan vid ett godisstånd för barn.

– Jag vet inte heller vad det var för ljud som fick mig att vända mig om, berättar John. Men trots att jag såg människor bli påkörda hörde jag konstigt nog inga skrik.
– Jag hörde bara dunsarna när lastbilen träffade människokroppar och såg hur de kastades genom luften. Ljudet av dunsarna har obehagligt nog etsat sig fast i mitt minne.

Lastbilen närmade sig snabbt platsen där Sanchia och John stod och de såg hur föraren försökte köra på så många människor som möjligt.

– Man såg hur hela lastbilen skumpade när den körde över kropparna, säger John.
Förutom ljudet av dunsarna från människokropparna är den vita lastbilens grill det som etsat sig fast starkast i Johns minne. Han kan fortfarande se hur den rusar mot honom så fort han blundar.

Totalt kaos

I kaoset kunde han inte längre se Sanchia. Han var i den stunden övertygad om att hon var död, att hon låg under lastbilen.

– Det var ett konstaterande. Jag trodde inte att det fanns en möjlighet att hon klarat sig.

Rent instinktivt tog John sig upp på avdelaren mellan vägbanorna som går ovanför strandpromenaden. Trots att den inte erbjöd mycket till skydd kände han sig lite säkrare där.

– Då såg jag föraren tydligt. Han såg ut att vara djupt koncentrerad, som om han spelade ett dataspel där det gällde att träffa så många människor som möjligt med sitt fordon. Jag minns att jag tänkte att jag skulle kasta mig upp på lastbilen för att dra ut honom, men jag rörde mig aldrig ur fläcken.

143206_harstodjohn

Just här, på denna plats på strandpromenaden, befann sig John när terrorattacken började.

Tog sikte på barnen

När den bara var någon meter från John svängde lastbilsföraren kraftigt mot höger, mot strandpromenaden och godisståndet där hans föräldrar befann sig.

– Han tog sikte på barnen som stod där. Lastbilen strök förbi min pappas rygg.

När lastbilen kom emot Sanchia hade hon på något sätt lyckats ta skydd mellan pelarna i en arkad vid sidan körbanan. Hon har ingen minnesbild av hur hon tog sig de få meterna dit.

– När jag stod där kom en kvinnans kropp flygande genom luften och landade hårt i marken framför mig. Jag vet inte om hon levde eller var död. Jag hade inte tid att se efter. Det enda jag ville var att ta mig till platsen där jag senast sett John. Jag sökte med blicken efter någon med en randig tröja.

Precis när hon skulle gå över gatan passerade en man på en vespa mitt framför henne i hög hastighet. Hon blev rädd att det var ytterligare en terrorist och att det skulle börja skjutas.

– Direkt efter att lastbilen passerat oss blev det kusligt tyst. Det låg döda och skadade runt oss, men man hörde konstigt nog inga skrik eller andra ljud. Det var bara tyst, berättar John.

Läs också: Allt jag tänkte på i kaoset och skriken var att skydda min son

Chockad och omtumlad

Chockad och omtumlad stod han kvar på avdelaren mellan körbanorna och försökte skaffa sig en överblick över situationen. Han var övertygad om att Sanchia låg bland de döda på gatan och vågade knappt titta åt det hållet av fruktan för vad han skulle få se, men han försökte se var hans föräldrar befann sig.
Plötslig stod hans hustru framför honom.

– Jag fick se John i hans randiga tröja på andra sidan gatan. Drömmer jag eller står han verkligen där, hann jag tänka innan jag klev över kropparna framför mig och sprang fram till honom.

Länge stod de bara och höll om varandra. Där brast det för henne. Hon började storgråta.

– Det går inte att beskriva lättnaden över att John levde och alla de andra känslorna som sköljde över mig. De kommer tillbaka nu när vi pratar om det, säger Sanchia och torkar bort tårar ur ögonen samtidigt som John tröstande lägger armen om henne.

– Det första Sanchia frågade mig var om jag sett min mamma och pappa någonstans. Jag stod och kramade henne när de kom fram till oss. De hade också mirakulöst klarat sig.

143206_privat-lambert7

Sassa och Henrik (Johns föräldrar), John och Sanchia var en hårsmån från döden.

Hörde skottlossning

Några hundra meter längre bort på strandpromenaden såg de att lastbilen stannat och de hörde skottlossning.

– Plötsligt lät det som det även började skjutas i närheten av oss och min pappa var rädd att det var terroristerna som sköt och sa till oss att springa. Vi började springa så fort vi kunde tillbaka mot lägenheten, berättar John.

På vägen mötte de många som var på väg ner till strandpromenaden för nationaldagsfirandet och som inte visste vad som hade hänt.

– Det var absurt, säger John. Samtidigt var det många som, liksom vi själva, var på väg därifrån. Jag minns en äldre man som apatiskt sa att det inte var någon idé att springa, att vi ändå alla skulle dö.

Police secure the area in Nice, France, July 15, 2016 where a truck drove into a crowd during Bastille Day celebrations. At least 80 people died and many were wounded Photo: Andreas Gebert/dpa (c) DPA / IBL Bildbyrå

Den vita lastbilen som användes som mordvapen i attacken.

Kunde knappt sova

Första natten i föräldrarnas lägenhet kunde de knappt sova en blund. De satt framför tv:n och följde nyhetssändningarna.

– De första dagarna vågade jag knappt gå ut på takterrassen. Jag var rädd att det skulle ligga någon terrorist på ett tak någonstans och skjuta på människor, berättar Sanchia.

Läs också: Basia överlevde mirakulöst två utrotningsläger

Dagen efter terroristattentatet gick de till ett kriscentrum som upprättats i Nice och tillsammans med Johns föräldrar pratade de själva mycket om sina känslor och bearbetade på det sättet sina upplevelser.

Sanchia och John beslutade sig för att förlänga semestern och stanna i Nice, eftersom de inte ville åka hem när känslorna av skräck och panik fortfarande var färska.

– Därför bestämde vi oss också för att gå ner till strandpromenaden igen. Om vi inte hade gjort det hade den för oss alltid varit förknippad med det hemska som hände där.

143206_privat-lambert6

Ett hav av blommor och gosedjur hedrar minnet av alla offren för den fruktansvärda attacken.

Många tankar

Efteråt har John tänkt mycket på det bestialiska i terrordådet.

– Hur funkar en människa som kan meja ner människor på det här sättet? Direkt efteråt kände jag ett fruktansvärt hat mot honom, säger han.

Sanchia glömmer aldrig den mardrömslika stunden hon och John var ifrån varandra, när de båda fruktade att deras älskade och livskamrat var död. De säger båda att det kändes som tre, fyra minuter, men varade nog inte mer än en minut.

– Man får en annan syn på livet när man har varit med om en sådan här sak, säger Sanchia. Jag har alltid slentrianmässigt sagt att livet är kort. Nu vet jag att det kan vara det och därför uppskattar jag mitt liv med John ännu mer.

Hon tar sedan Johns hand i sin innan hon lite eftertänksamt fortsätter:

– Samtidigt som jag har blivit lite räddare och mer försiktig tänker jag inte låta det hindra mig från att resa eller göra samma saker som tidigare. Jag tänker inte låta terroristerna vinna.

Text: Per-Ola Ohlsson
Foto: Stefan Nilsson, IBL samt privata

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...