Annons

Sara: Jag konfronterade kollegorna som undvek mig

Jag har alltid varit en stor tjej. Det 
har aldrig varit ett problem för mig egentligen, i allafall inte förrän jag 
började på en 
ny arbetsplats.

Mejla
Dela (518)
Pinna

Mina kolleger undvek mig för att jag var stor.

Mina kolleger undvek mig för att jag var stor. Bild: Shutterstock

Sara: Kollegorna undvek mig på grund av min vikt

Jag hade verkligen sett fram emot att börja på mitt nya jobb. Det var ett stort sjukhus så vi var ett helt gäng medicinska sekreterare, och jag som hade arbetat på en liten privatklinik tyckte att det kändes spännande att få så många arbetskamrater.

Annons

Mina nya kollegor var rara och trevliga, men ändå märkte jag rätt snabbt att jag trots allt var utanför. På luncherna pratade de mest om recept på sallader och jämförde sina hälsosamma matlådor, medan jag satt med min sandwich och koncentrerade mig på att äta, för jag hade inte så mycket att tillägga. Jag är inte särskilt intresserad av att räkna kalorier. Dessutom var det min man John som hade fixat matpaket till mig, som han brukade göra, och det värdesatte jag högt. Mina kollegor var mer hälsomedvetna, och jag märkte att de var mer intresserade av vikt och kläder än jag.

Missa inte: Annika, 67, rasade i vikt – hade NET-tumör

Av en slump fick jag höra att kollegorna ganska ofta gjorde saker på fritiden tillsammans, gick ut en sväng på stan eller åkte iväg på spa över helgen. Jag blev lite ledsen över att inte ha blivit tillfrågad och funderade mycket på vad det kunde bero på. Det kunde inte ha med min ålder att göra, jag var 34 och de flesta var något eller några år äldre än jag.

Sakta började det gå upp för mig att det kanske hade med mitt utseende att göra, det vill säga min vikt. Badrumsvågen visade numera på runt 100 kilo men när jag såg mig i spegeln kände jag mig ändå nöjd, och John försäkrade mig alltid om att jag var fin.

Men att jag inte blev medbjuden i sociala sammanhang gjorde mig faktiskt lite sur. Efter att ha gått som katten runt het gröt i några veckor tog jag mod till mig en dag då jag satt i fikarummet och drack kaffe med kollegan Rebecka. Lugnt och stillsamt berättade jag att jag hade lagt märke till att jag inte blev medbjuden när de andra gjorde någonting roligt och att jag undrade varför, för det gjorde mig lite ledsen att jag inte blev tillfrågad.

Bra samtal

Rebecka stelnade till, men fick till slut fram:
– Vi trodde nog bara att du inte hade lust att vara med på sådana saker, Sara …

Jag tvingade mig själv att hålla fast hennes blick och fråga:
– För att jag inte vill visa mig i baddräkt, kanske?

Missa inte: Förra året förlorade familjen allt – men nu vågar de drömma igen

Rebecka reagerade med att bli röd om kinderna och mumlade fram diverse ursäkter, men i slutänden hade vi ändå ett bra samtal. Jag fick sagt att jag gärna ville hänga med på saker om jag fick, och Rebecka försäkrade mig om att hon skulle berätta det för de andra – och att de inte hade hållit mig utanför på grund av illvilja.

Några dagar senare kom Hanna, en av de lite äldre sekreterarna, och frågade om jag hade lust att följa med och fika efter jobbet. För att hon inte skulle känna sig obekväm log jag glatt och tackade snabbt ja. Från och med då kände jag att jag blev en del av gänget på riktigt, och det känns bara bättre och bättre. Nu trivs jag väldigt bra på min arbetsplats och jag känner mig också stolt över att jag konfronterade mina kollegor och deras fördomar och idéer om vad jag hade lust att vara med på. Om jag någon gång ska förändra mig så ska det vara för att jag själv vill det och inte på grund av andra.

 

/ Sara

 

Missa inte: När jag förlorade jobbet 
vändes livet upp och ner

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...