Annons

Så länge det blommar regerar sommaren

Jag tänker på sommaren som vi befinner oss i och på somrar som har passerat. Det finns vissa sommarminnen som framträder mer än andra.

Mejla
Dela (27)
Pinna

Bild: Shutterstock/IBL

Det är sommarkvällarna hemma på gatan när alla barnen samlades och kom överens om att gå till gröningen i villaområdet och spela brännboll.

Det skedde till och med i skymningen – det var sent, men vi fick vara ute. Det var sommar och ingen ville gå in.
Gräset var fuktigt av kvällen och alla dofterna kom fram. Jag stod ute på fältet och smådrömde, såg bollarna passera över huvudet och bak till dem som fångade dem bättre än jag. Det begynnande mörkret gjorde det svårt att se dem.
Jag längtade efter att få spela ”inne” och få springa fort och göra helvarv för laget. Det hann jag sällan på en enda boll, men jag älskade ändå att springa.

Annons

Efter sådana kvällar sov vi gott i sommarnatten, ibland i tält i någons trädgård. Det var mysigt och kusligt på samma gång. Vi var små och mörkrädda, trots att tältet stod nära någons altandörr. Men vem vet vad som kan gömma sig bakom barrbuskar?
Morgnarna var ljusa och ofarliga, men inte så trivsamma. Nattens fukt samlades i små vattenpölar i hörnorna. Vi fick tränga ihop oss i mitten för att inte hamna i det blöta. Det gjorde att vi inte låg kvar någon längre stund. Sommaren väntade ju.
Det var bara på med jeanskjolen och ut till nya äventyr med kompisarna på gatan.
Jag och min kompis hade likadana jeans- kjolar. Jag tror att hon hade en röd och jag en blå, eller om det var tvärtom. Vi var inte ensamma om att ha sådana.
Alla hade köpt sina på Rödluvan, stans finaste barnklädesaffär. De hade sålt ut massor av grejer på grund av en rökskada. Jag minns fortfarande kaoset på rean. Det var spännande.
Mammor och barn trängdes i lokalen och i de få provrummen. Flera barn fick samsas i samma provrum. Grannmammor värnade om varandra:
”Kom hit med dina barn. Här finns plats!”
Jag tror att jag och min kompis, och kanske även våra småbröder, fick plats i samma. Men de fick inga kjolar, de fick annat.
Jag fick även en Snobbar som jobbar- skjorta: en vit skjorta med hög krage och röd brodyr. Den var min favorit länge.
Jag vet inte varför vi kallade den så. Kanske bar detektiverna i serien som fick ge namn åt plagget sådana.

Ibland gjorde jag små detektivrundor på egen hand, med eller utan skjortan på.
Jag älskade – och gör fortfarande – gamla grusvägar. Jag tog cykeln och letade upp dem utanför min vanliga värld, villaområdet.
De fanns där precis i utkanten, hus och gårdar som funnits där långt innan mitt område uppfördes och som vittnade om hur det hade sett ut här tidigare.
Det var spännande att vara ute på ”uppdrag” ensam. Jag lekte låtsaslekar att jag var någon annan i en helt annan tid.
På mina grusvägar växte blommor överallt, i vägkanten och till och med mitt i gatan.

Jag har många sommarminnen också från andra grusvägar och bilfärder, där pappa bromsat in och parkerat längs vägkanten.
Det har inte bara varit för att han sett en ovanlig fågel som han måste spana in närmare, utan för att mamma sett några vackra, vilda blommor som hon har velat plocka med hem.
”Titta där, där växer det fint. Stanna!” hörde jag ofta.
Det var oftast helt vanliga sorter som hon hittade – blåklockor, smörblommor, hundkäx. Men ändå de allra vackraste.
Hon plockade stora härliga buketter. Hon blev aldrig klar; skulle bara plocka lite till …
När jag var barn brukade jag plocka en bukett i trädgården och fylla min glas- vas med linneamotiv, som jag handlat på någon glasbruksemester.
Som vuxen har jag försökt följa min mammas tradition och plocka in vilda blommor, men jag har inte samma passion eller känsla för det.
Mamma plockar blommor än, så fort hon har tillfälle. För så länge hon kan sätta en bukett ängsblommor på köksbordet råder sommaren, som hon älskar så mycket.

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

 


Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...