Annons

Annons

På plats i Khao Lak – tio år efter katastrofen

Åsa Rosén förlorade sin dotter i Khao Lak 2004. Tio år senare är hon tillbaka på platsen tillsammans med sin familj, för att tillsammans med hundratals andra minnas och hedra de omkomna.

Mejla
Dela (6)
Pinna

minnes02

Barn-, äldre- och jämställdhetsministern Åsa Regnér höll tal vid minnesceremonin i Khao Lak.

Khao Lak, Annandag jul 2014. Det är på dagen exakt tio år sedan flodvågskatastrofen drabbade Sydostasien och dödade kanske så många som 300 000 människor. 

Av dem var 543 svenskar som befann sig på solsemester vid stränderna i södra Thailand. I dag, på tioårsdagen, hedrades deras minne vid en ceremoni på stranden nedanför hotellet Khaolak Orchid Beach Resort.

Annons

 

De svenska och thailändska flaggorna vajar stilla i den ljumma vinden framme vid podiet. Det är tyst och stilla trots att så många människor är här. I de långa raderna med vita stolar har mer än 350 anhöriga samlats för att minnas sina nära och kära som rycktes bort av tsunamin.

– Det är en speciell dag och sorgen och saknaden blir mer kännbar när man är här, men det känns ändå bra att vara här i dag, säger Åsa Rosén från Norrköping som miste sin tvillingdotter Amanda, då nio år gammal, när flodvågorna kom in över Khao Lak.

Bredvid henne sitter Linnea, i dag 19 år, som mirakulöst överlevde katastrofen tillsammans med sin mamma. Där sitter även Åsas tidigare man Lasse Nilsson, som spolades bort flera kilometer av tsunamin, och som först flera dagar senare fick veta att åtminstone Linnea och Åsa klarat sig.

Efter psalm 256 ”Var inte rädd” (samma psalm som spelades vid hemsändningsceremonierna av omkomna svenskar på Phukets flygplats) inleds minnesceremonin med att en annan mamma, Sanna Barrljung, läser tre dikter.

– Jag är mamma till Max och Martin, som var 19 och 17 år gamla. De var här för att snorkla när vågen tog dem, berättar hon.

Fältartisterna framför ”Himlen är oskyldigt blå” av Ted och Kenneth Gärdestad och ”Omkring tiggarn från Loussa (Dan Anderssons dikt som tonsatts av Gunde Johansson) och därefter håller statsrådet och barn-, äldre- och jämställdhetsministern Åsa Regnér tal, liksom Erik  Roos som är präst i svenska kyrkan i Phuket.

Ceremonin avslutas med att de anhöriga tänder ljus och sätter ner dem i sanden på stranden. Därefter hålls en tyst minut.

10 år efter tragedin har Åsa Rosén sällskap av sin mamma på stranden i Khao Lak.

Tio år efter tragedin har Åsa Rosén sällskap och stöd av sin familj på stranden i Khao Lak, här med mamma.

Dagen innan går jag med Åsa Rosén och hennes familj på stranden vid Green Beach Resort i södra delen av den långa stranden i Khao Lak. Det var hit hon och hennes tidigare man Lasse Nilsson och deras tvillingdöttrar Amanda och Linnea kom på morgonen den 26 december 2004.

– Det gör jätteont att gå här idag. Det är kusligt likt hur det såg ut före tsunamin. De har byggt upp det nästan exakt som det var förut. Till och med golven i rummen ser likadana ut som jag minns dem, säger hon och kväver en snyftning.

Hon visar var restaurangen på stranden låg dit de gick för att ta en glass eftersom deras rum ännu inte var städade och inflyttningsklara  den där annandagsförmiddagen för tio år sedan. I dag ligger det en ny restaurang på samma plats.

– Green Beach Resort var flickornas favoritställe. Vi hade varit här ett par år i följd tidigare och de ville att vi skulle åka tillbaka hit, berättar Åsa som går runt i området tillsammans med sin mamma Gull-Maj och sin sambo Ralf.

Vi går längs samma gångväg som hon skräckslagen flydde med Amanda och Linnea i varsin hand för tio år sedan.

– Här slängde jag milkshakerna som de precis beställt in, säger hon och pekar på ett dike.

Vi passerar den lilla vägen som leder till strandhotellen och fortsätter in på Bhandari Resort. Även det hotellet är uppbyggt så att det ser nästan ut exakt som innan flodvågen kom och krossade allt i sin väg.

– Min enda tanke var att komma så hög upp som möjligt och därför sprang jag mot trapporna. Lasse försökte hålla sig fast i den cementstolpen som står vid vägen.

Trappan där hon tappade greppet om Amandas hand ser likadan ut som den gjorde då. Trots att det är smärtsamt för henne visar hon sin mamma var det hände.

– Linnea var lite före oss. Det blev hennes räddning.

Där, i trappan, kom den första flodvågen över dem. De kastades runt i strömvirvlarna bland sönderslagna husdelar, människokroppar och skräp. Mirakulöst överlevde Åsa och Linnea och hamnade bredvid varandra vid ett stort träd några hundra meter längre bort. Det trädet blev deras räddning, det var där de klättrade upp och sökte skydd när den andra flodvågen kom.

Trädet står kvar och när vi besöker det blir de otäcka minnesbilderna åter levande för Åsa. Ralf lägger tröstande sina ena arm om henne.

– Jag kan inte förstå i dag att jag klarade att klättra upp för trädet, men där uppe låg jag och Linnea, säger Åsa och pekar på en gren ett tiotal meter upp i trädet.

– När jag var tillbaka och letade efter Amanda i februari 2005 klättrade jag upp och spikade fast en minnesplatta med hennes namn. Jag undrar om den sitter kvar däruppe, säger hon.

– Det här är inte sista gången jag åker tillbaka till Khao Lak. På något sätt är jag alltid närvarande här och jag kommer alltid tillbaka hit.

Amandas kropp hittades efter flera veckors intensivt sökande på en tempelplats där kvarlevorna efter alla döda samlades. I slutet av februari 2005 kunde Åsa till slut få hem sin dotter för en riktig begravning.

 

Samtidigt med den svenska minnesceremonin pågick en Thailändsk ceremoni vid patrullbåten som spolades flera hundra meter upp på land vid flodvågskatastrofen. Dagarna efter katastrofen var den ett påtagligt bevis på tsunamins enorma kraft.

I dag ligger patrullbåten delvis skymd av hus som kantar huvudvägen genom Khao Lak, men den har blivit ett minnesmärke och en vallfartsplats för thailändarna. Vid ceremonin där deltog representanter från den thailändska regeringen.

Annars är thailändarna inte särskilt förtjusta i att prata om tsunamin. Det som har varit har varit och de ser hellre framåt. Hotellägaren som kör mig till den svenska minnesceremonin säger bara lite kortfattat att hon bott i Khao Lak i 15 år.

När jag frågar henne om hon var här under själva tsunamin så nickar hon bara och säger att det som hände var hemskt, men jag förstår att det är något som hon inte vill prata om.

 

För alla de svenskar som var i Thailand 2004 kommer annandag jul alltid att väcka fasansfulla minnen. Liksom för alla hemma i Sverige som först efter ett dygn fick katastrofens omfattning klar för sig.

Det är som statsrådet Åsa Regnér sa i sitt tal många som aldrig vill se stränderna i Thailand igen, men också många som åker tillbaka år efter år för att minnas och sörja sina anhöriga. Hon avslutade med att säga:

– Hela Sverige sörjde och ingen i Sverige har glömt. De som vi hedrar här i dag har lämnat en oerhörd tomhet bakom sig. Vi minns er, vi saknar er och vi glömmer er aldrig.

Text och bild: Per-Ola Ohlsson

Läs mer:

Åsa och Linnea förlorade sin dotter och syster

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...