Annons

På julen snärjer jag in mig i en härva av lögner…

Jag ser mig själv som en ganska öppen och ärlig människa, med svårigheter att hålla hemligheter.

Mejla
Dela (14)
Pinna

Illustration: VICTORIA PLANTIN

Illustration: Victoria Plantin

Jag är värdelös på att spela Trivial pursuit då jag gladeligen ger motståndaren svaret, överlycklig över att kunna något över huvud taget. Men det finns hemligheter jag aldrig avslöjar, lögner jag för alltid kommer att hålla fast vid. Jag snärjer in familj och vänner i ett nät av osanningar och det slutar med att vi alla tror på dem. Jag kan avslöja var tomten bor, men skulle aldrig erkänna att han inte finns. För det gör han, och han kommer till oss varenda jul. Oavsett var jag firar hittar han mig.

Annons
Gilla Allers på Facebook

Jag har försökt att få en skymt av honom vid hans lilla länga vid Västersjön. Men fönstren är så små att jag varken har sett honom eller några av nissarna i hans tomteverkstad, trots att jag som barn försökte många gånger. Mamma och pappa pekade ut huset för mig och jag har haft ambitionen att göra det för mina barn.

Det har inte blivit så, men de vet att tomten finns och skulle aldrig förneka det. Inte ens om de själva har fått agera tomte, han finns ändå. Då har de bara varit hans medhjälpare, för sådana måste han ha. Vi säger: Han kan ju inte hinna gå till alla.
Tomten gör som han alltid har gjort på julafton. Han går runt till baksidan av huset, där trädgården är som mörkast. Där svänger han med sin lykta och bankar på de stora vardagsrumsfönstrena. Han får oss alla rycka till och ropa: Nu kommer han! Titta där är tomten!

Vi flockas vid fönstrena och vinkar. Och jag ropar på den som är seg med att komma. Alla måste vara med i skådespelet. Jag är en av de pådrivande regissörerna, och ju äldre jag blir, desto viktigare känns det. Tomten ojar sig lite och tar sig för ryggen som för att visa att han ansträngt sig och gått en lång väg för att komma. Vi viftar åt honom att han ska gå runt till framsidan av huset så att vi kan släppa in honom.

Väl inne får han en stol att sitta på. Han gnider sig i ansiktet, för masken gör honom svettig. Han ser knappt igenom den, men måste läsa på paketen ändå. Innan han går måste han värmas ytterligare, fast han har en pälsrock på sig. Vi måste alla krama honom och ta kort med honom.

Sonen gjorde premiär som tomte, alltså medhjälpare, förra året. Han gjorde ett utmärkt jobb och vi tog många krambilder. För ett tag sedan tittade vi på dem och jag slängde ur mig: Vem var det som var tomte egentligen? Min i det närmaste vuxna dotter svarade skarpt och helt enligt uppfostran: Vad menar du mamma? Det är ju tomten ser du väl! Märk väl att det inte fanns några småbarn i närheten.

Jag kände att jag har lyckats väl med henne, hon för traditionen vidare. Hoppas hon inte drar den så långt som mina föräldrar gjorde en gång när jag var barn. Den gången kunde tomtandet ha slutat riktigt illa. Hela familjen hade klätt ut sig till tomtenissar med röda luvor och röda kinder. Pappa hade nog en mask men inte vi andra, vi var verkliga nissar.

Vi tog bilen till Småland och mammas två gamla morbröder som bodde tillsammans i det gamla släkthuset i den ensliga byn. De var båda födda på tidigt 1900-tal och hade nog inte haft besök av tomten på länge. Däremot trodde de på tomtar, troll och vättar. Vi parkerade bilen en bit bort, för att närma oss huset till fots. De gamla gubbarna visste inte att vi skulle komma. Det var ganska sent och mörkt ute.

Morbröderna såg något röra sig utanför fönstret och undrade om det var inbrottstjuvar. Eller kanske vättar? Några i sällskapet var små och korta. För morbröderna fanns bara en sak att göra: ta fram geväret och sikta. Då reagerade mina föräldrar. De ropade och gav sig till känna så att de visste vilka vi var och gubbarna lugnade sig så småningom.

Pappa fick dem att lägga ner geväret och vi kunde dricka kaffe i deras kök. Men även om vi satt en bra stund och pratade försvann inte den där misstänksamheten i deras ögon. Jag hann aldrig bli rädd av händelsen, men jag tror att mina föräldrar blev det. Och jag vet att mammas gamla morbröder blev det!

God jul!

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

 

 

 

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...