Annons

Olyckan förändrade Evelinas liv för alltid

Läkarna trodde inte att Evelina skulle överleva den svåra mopedolyckan. 
Skallskadorna var allvarliga och hjärnan svullnade upp allt mer. Dessutom genomgick hon en dramatisk personlighetsförändring.

Mejla
Dela (13)
Pinna

För tio år sedan var Evelina Åkesson med om en svår mopedolycka.

Evelina: Jag minns ingenting av olyckan

Det är bara en observant iakttagare som kan se spåren efter den allvarliga trafikolyckan Evelina Åkesson var med om för tio år sedan. Under luggen har hon en grop i pannan som vittnar om de svåra skallskador hon ådrog sig.
– Jag minns ingenting själv av olyckan. Det sista jag kommer ihåg är att jag gjorde vid håret innan jag satte på mig mopedhjälmen, berättar hon.

Men olyckan förändrade Evelinas liv för alltid. På ett ögonblick krossades hennes framtidsdrömmar.
– Det är konstaterat att jag har 24 procents handikapp. Cirka två procent gäller min högerhand som skadades vid olyckan och 22 procent för hjärnskadorna. Jag har svårt att koncentrera mig långa stunder och blir lätt hjärntrött.

Trots skadorna, och trots att hon hade oddsen emot sig, har hon kämpat sig tillbaka till ett normalt liv.
Det märks tydligt när vi kommer hem till gården utanför Ljungby i Skåne där hon bor tillsammans med sambon Andreas Andersson, 37, och deras båda ragdollkatter. Den här dagen är hon ledig från halvtidsjobbet som fastighetsskötare på Riksbyggen.

Annons
Gilla Allers på Facebook

Tuff rehabilitering

Dagen till ära är även hennes mamma Maria och pappa Tomas på besök. Hennes föräldrar har varit en viktig del i Evelinas tillfrisknande och rehabilitering. Men det har varit en mycket tuff resa för dem.
– Ibland undrar jag var jag fick kraften ifrån att orka fortsätta. Som väl var fanns den där, säger Tomas Åkesson.

Från dag ett satt han och Evelinas mamma vid dotterns sida på sjukhuset.
– Många gånger var det som att åka berg och dalbana känslomässigt. Vi kastades mellan hopp och förtvivlan, säger Maria Svensson.

evelina-skadades-svart-i-mopedolyckan2

Familjen vakade oroligt vid Evelinas sida efter olyckan.

Sprang mot olycksplatsen

Olyckan skedde på kvällen den 
9 april 2008. Det var en vacker vårdag som slutade i katastrof och som varken Evelinas mamma eller pappa eller någon av de andra i familjen någonsin kommer att glömma.

Maria och Tomas hade skilt sig några år tidigare och Evelina bodde hemma hos sin mamma i Ryssby. Den här kvällen skulle hon köra och hälsa på en kompis medan hennes mamma och lillasyster Linnea, som då var 15 år, skulle åka på en hästtävling.

Läs också: Lilla Edla fick en stroke som sexåring

De sa hej då till varandra och en stund efter att Evelina kört iväg satte sig Maria och Linnea i bilen för att åka till hästtävlingen. När de närmade sig rondellen i Ryssby såg de flera utryckningsfordon på platsen.
– Min första tanke var att måtte det inte hänt Evelina något, berättar Maria.

Sedan fick de se att det låg en kraftigt demolerad moped vid sidan av vägen. Linnea hoppade oroligt ut ur bilen och sprang fram mot olycksplatsen.
– När jag hörde Linneas avgrundsvrål förstod jag att det var vår Evelina som blivit påkörd. Jag minns bara att jag sprang fram till räddningspersonalen och frågade om hon levde, men allt de sa var att hon andades när hon åkte iväg med ambulansen.

Maria bad brandchefen, som både hon och exmaken kände, att ringa Tomas och berätta vad som hänt medan hon själv ringde till sin mamma.
– Jag hade varit ute och joggat när jag fick telefonsamtalet. Jag frågade direkt om det var allvarligt. Brandchefen sa bara att jag skulle komma till olycksplatsen, men att jag skulle köra sakta. Jag hann tänka många tankar på vägen dit, berättar Tomas.

Skickades till Lunds universitetssjukhus

När Evelinas föräldrar kom till akutmottagningen i Ljungby fick de inte komma in på akutmottagningen där hon vårdades.
– Genom en dörröppning såg vi hur sjukhuspersonalen arbetade med henne. Det jag slogs av var att hon var så fin i ansiktet. Jag kunde inte se några skador eller något blod, berättar Maria.
– Vi försökte få besked på om hon skulle överleva, men allt läkaren sa var att det kunde gå åt vilket håll som helst. Så ovisst var det, säger Maria.

Evelina skickades sedan med ambulans till neurointensiven vid Lunds universitetssjukhus. Hennes föräldrar fick inte följa med i ambulansen utan skjutsades dit av en väninna till Maria.
– Det var tur att hon ställde upp eftersom varken jag eller Tomas var kapabla att köra själva. Jag minns att jag på vägen till Lund hoppades att Evelina fått frid. Jag var helt övertygad om att hon var död, säger Maria.

Opererade bort delar av skallbenet

Men Evelina levde fortfarande. Hon var dock mycket, mycket allvarlig skadad. Vid olyckan hade hennes hjälm kastats av och hon hade slagit bakhuvudet i en trottoarkant. Hennes hjärna svullnade allt mer och för att rädda hennes liv var läkarna tvungna att operera bort en stor del av hennes skallben.
– Första dygnet satt vi hela tiden vid hennes sida. Sedan turades vi om. Jag, Maria och Linnea delade ett rum på patienthotellet, säger Tomas.
– Många undrade hur jag och Tomas som skilt oss några år tidigare, kunde bo i samma rum. Herregud, tänkte jag. Har man älskat varandra och skaffat barn tillsammans ska man väl kunna umgås när det gäller barnens liv.

Läs också: Dottern har rest sig ur rullstolen: Det är fantastiskt att vår Inez kan gå igen!

Operationerna av Evelina avlöste varandra. Den bortopererade delen av hennes skallben frystes in i tre delar för att senare kunna opereras tillbaka.
– De tog bort hela högersidan av kraniet. Sammanlagt fick Evelina gå igenom nio operationer, berättar Tomas.

Deras dotter hölls nersövd i nio dygn och det var ovisst om hon över huvud taget skulle vakna och i vilket skick hon då skulle vara i.
– Vi var medvetna om att hon kunde ha fått så allvarliga hjärnskador att hon kunde ha blivit ett vårdpaket som inte kände igen oss längre, säger hennes mamma.
Men när en sjuksköterska kom ut i dagrummet där Maria väntade och berättade att det var en liten tjej som frågade efter sin mamma brast det för henne.
– Jag grät floder av glädje och när jag kom in i rummet lyfte Evelina handen för att göra ”high five”. Det kändes helt underbart.

Mamma Maria gläder sig åt Evelinas framsteg.

Som en skräckfilm

Bara ett par veckor efter olyckan fick Evelinas föräldrar beskedet att hon skulle skickas till Växjö för fortsatt vård.
– Det hade utbrutit en strejk och Lunds lasarett var tvungna att ta emot akutpatienter från andra sjukhus. Därför kunde vi inte vara kvar, säger Maria.

Evelina hade smittats av sjukhussjukan i Lund och hennes tillstånd förvärrades nu drastiskt. Såret i hennes huvud blev alltmer infekterat.
– Hon åt inget och gick ner 20 kilo. Till slut, den 13 maj, skickades vi med ambulans tillbaka till neurokirurgen i Lund.

Evelinas tillstånd var mycket kritiskt och det är också från den här tiden hon själv har sina första minnesbilder efter olyckan.
– Jag kommer ihåg att det gjorde djuriskt ont och att jag bara ville dö. Det var en hemsk tid och jag har bara suddiga minnesbilder, berättar hon.

Hon gick också igenom en dramatisk personlighetsförändring. Över en natt förvandlades Marias och Tomas älskade och snälla lilla dotter till ett monster som de aldrig har sett förr.
– Det var som att titta djävulen i ögonen, säger Tomas. Evelina var aggressiv och skrek och slogs. Hon kallade oss och sjukhuspersonalen de fulaste ord man kan tänka sig.

Det gick inte att lämna henne obevakad eftersom hon då omedelbart försökte slita loss slangar och kanyler. Hon spottade sjuksköterskorna i ansiktet när de försökte lugna ner henne.
Maria och Tomas chockades när de såg dotterns förändring. Inte någonstans bakom det aggressiva kunde de skymta sin flickas personlighet.
– Det var som skräckfilmer om exorcism, säger Tomas.

Allvarliga hjärnskador

Maria och Tomas var förtvivlade och rädda att det var den här aggressiva varelsen, som de bara kände igen till utseendet, som de skulle få ta hand om för resten av sina liv.
– Jag minns att jag tänkte: Är det värt det här? Är det verkligen ett värdigt liv hon får om hon skulle överleva till att bli det hon var då? säger Maria.

Men redan dagen efter var Evelina till deras lättnad lugnare – även om hon var påverkad av de allvarliga hjärnskador hon fått.
– Som väl var kunde Evelina prata och gå som tidigare, men vi blev på nytt småbarnsföräld rar. Hon blev som ett litet trotsigt barn som inte kunde behärska sina humörsvängningar. Dem lärde hon sig som väl var behärska så småningom, säger hennes mamma.

Det första året efter olyckan var kaotiskt med många bakslag i form av infektioner i såret. Våren 2009 upptäckte man att hennes huvudsvål vuxit fast i hjärnan och ytterligare en operation krävdes.

De var först efter den sista operationen i oktober 2009, då det tidigare bortopererade skallbenet ersattes med en plastprotes, som Evelina började må bra igen. Mannen som körde på Evelina hälsade flera gånger på henne på sjukhuset. Varken hon eller hennes förälder känner någon bitterhet mot honom.
– Det som hände var en ren olyckshändelse, säger Evelina.

Lyckades ta studenten

Under tiden hade Evelina, tack vare stort stöd från sin skola, lyckats ta studenten. Men drömmen om att utbilda sig till polis tvingades hon ge upp.
– Det var klart en besvikelse, men jag har accepterat att jag aldrig kommer att orka jobba mer än fyra timmar om dagen.

Det var också ledsamt för henne att se sina jämnåriga vänner växa upp, bilda familj och försvinna från Ljungby medan hon själv de första åren gick kvar hemma och fick ta det lugnt.
– Jag tvingades bli gammal snabbt, säger hon. Jag gick från att vara en partypingla på 17 år till att bli som en kvinna i 50-årsåldern.

Läs också: Olof Jilkén föll 11 meter: Nu är jag en bättre pappa

Evelina och hennes föräldrar fick veta att det var under de första två åren efter olyckan som hon skulle göra de största framstegen, men hon tycker fortfarande att hon blir en liten smula bättre för varje dag som går.
– Nyligen la jag upp gardiner helt själv. Det tog ett tag innan jag räknade ut hur jag skulle göra, men till slut klarade jag det och det kändes helt fantastiskt, säger hon med ett stort leende.

Mötte kärleken

De första åren efter skolan arbetstränade Evelina på olika företag. Hon hade bland annat en praktikplats i en klädbutik i elva månader och tyckte själv att hon klarade samma arbetsuppgifter som de fast anställda.

Evelina drömmer om att bilda familj med kärleken Andreas.

För snart två år sedan fick hon en praktikplats som fastighetsskötare på Riksbyggen och det skulle på mer än ett sätt bli en milstolpe i hennes liv.
– Det dröjde inte mer än drygt en månad innan jag blev anställd på halvtid. Dessutom träffade jag Andreas. Första gången jag såg honom tyckte jag att han var söt, säger hon och lägger armen om sin sambo.
– Jag skulle vara hennes handläggare och var först lite tveksam. Men sedan dröjde det inte länge innan vi bodde ihop, säger han med ett skratt.

Evelina drömmer om att en dag bilda en familj tillsammans med Andreas. De vill köpa ett eget hus, gården de bor på i dag hyr de bara, och de vill resa mycket tillsammans.
– Förra året köpte vi en husvagn som vi har uppställd på en campingplats i Ronneby i Blekinge. Där kan vi tillbringa somrarna och där kan Andreas fiska gädda.

Nästa stora utmaning för henne är att ta körkort. Det är främst teoriprovet som hon är orolig för.
– Jag hoppas att jag kan klara det inom ett år med stöd av 
Andreas och min mamma och pappa.

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...