Annons

Annons

Mors dag är den viktigaste dagen i mitt liv

Jag säger det utan omsvep. Mors dag är viktigare för mig än min egen födelsedag.

Mejla
Dela (17)
Pinna

morsdag_22

Illustration: Victoria Plantin

Jag vet inte riktigt varför det är just så. Jag längtade till min födelsedag som barn precis som alla andra och grät när den var över för att det skulle dröja ett år till nästa.

Men när jag blev mamma var det som att jag föddes en andra gång. Jag vet, det låter sentimentalt, men jag blev en person till. Jag är inte bara Christel, jag är mamma också… Att mors dag är så betydelsefull tror jag också har att göra med att min förstfödda, min käraste dotter, kom till världen kring sista söndagen i maj. Hon var en perfekt present till en nybliven mamma. Och jag minns att jag gärna ville bli gratulerad, även om jag tror att vi var mitt i förlossningsarbetet när mors dags-natten övergick till måndag.

Annons

Det föll på maken att uppmärksamma mig då dottern var liten och knappt kommit ut ur magen på bemärkelsedagen. Jag tyckte att min önskan var helt rimlig. Bådas våra känslor var lite ”all over the place”, som prins Daniel beskrev det för pressen när hans förstfödda kom till världen. Därför glömde maken att gratulera mig på mors dag. Jag blev nog lite sur och det tog tid att komma över det. Men jag vill säga att jag har mognat nu, är både snällare och mer förlåtande.

Det var väl så att jag sett fram emot att få fira dagen. Precis som jag såg fram emot att mitt lilla knyte i magen skulle behaga komma ut, försenad femton dagar eller så. Till och med på slutet spjärnade hon emot.
Under ett arbetssamt skede under förlossningen kommer jag ihåg att jag skrek: ”Ta ut DET!” Det var ungefär så jag kände under den värsta smärtan och innan jag visste att det var hon!

Men när hon väl kom ut hörde vi ihop direkt. Hon var som fastklistrad vid mig. Jag gick och ammade, satt och ammade och ville aldrig lägga henne ifrån mig. Och det har varit mycket känslor hela vägen: lite gråt, mycket skratt, både skrik och asflabb. Hon är min egen lilla Emil i Lönneberga, som driver mig till vansinne ibland. Som när hon var pytteliten och kissade i den rosa dockpottan och ställde in i skrivbordsskåpet för förvaring.
Eller när hon som enda barnet bland över 50 mellanstadiebarn trillade i plurret på utflykten med skolan. Det var bara hon som lutat sig så nära vattenytan för att se, att hon druttade i med huvudet före. Eller som när dottern och kompisarna la sig till med vanan att strosa bland blommande raps på bondens åker och jag ständigt hittade gula fläckar på hennes nya rosa chinos.

Jag minns hennes äventyr med kompisarna när de fann frigolitplattor från ett bygge och slängde dem i dammarna i området, för att sedan sätta sig på dem och ro runt. Jag tror att de hade jätteroligt, men jag blev rädd efteråt. Eller som när de bakade munkar hemma hos oss, fyllde en öppen kastrull med olja och tänkte hetta upp den. Jag var inte road när jag via telefonen på jobbet måste övertala dem med att vänta med frityren tills att vi vuxna kommit hem.

Jag är själv inte alls lika uppfinningsrik eller fantasifull som min dotter. Även om jag slitit mitt hår ibland vet jag att det är denna kreativitet som också gjort att jag mer än en gång kunnat stå som stolt mor till en duktig stipendiat i skolan!

Nu tar hon studenten, ett par veckor efter sin födelsedag. Minns att sköterskorna på barnavårdscentralen sa att det var en fin tid att få barn i maj. Jag förstår nu vad de menade. Det är en vacker tid i naturen – och så infaller mors dag. För en mor som inte vill släppa sitt barn är studenten en stor dag. Jag vet att hon har stora, världsomspännande planer och jag tror att hon kommer att genomföra varenda en.
Men jag har lovat henne att vara efterhängsen. För mig är hon nämligen fortfarande den där lilla som jag bär i min famn. Och jag släpper henne aldrig!

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...