Annons

Annons

Mina brevvänner – vart tog de vägen?

Kärleksbrev eller inte ... Känslan när posten hade passerat vår gata och möjligen lagt något till mig i brevlådan var densamma.


Illustration: Victoria Plantin

Jag kunde springa ut i bara strumporna till det vita staketet – eller om det var brunt på den tiden – och lyfta på locket till postlådan.
Jag höll andan: skulle jag se något till mig däri?
Det var inte räkningar eller Lyckoslanten jag väntade på. Det var brev från mina vänner runt om i världen. Ja, och några från närliggande kommuner.

Annons

Jag hade massor av brevvänner som ung. Jag tror det började när jag gick på låg- eller mellanstadiet när engelskundervisningen i skolan startade.
En av mina första brevvänner och kanske den allra första, var Elina J från Finland. Vi skrev till varandra på nybörjarengelska.
Det var inte långa brev, bara några
meningar. Vi nådde aldrig ner till slutet av brevpapperet och breven innehöll aldrig mer än ett blad. Att skriva på tunn flygpost för att få plats med många ord var aldrig aktuellt.

Hur fåordiga breven än var, så var de betydelsefulla. Vi blev båda bättre på engelska.
Och hur glad blev jag inte om det låg något från Elina i lådan!
Hon skickade kort på sig själv och sin lillasyster. Hon stod där mitt i Finlands
natur, ett land jag aldrig hade varit i.
Jag skickade kort på mig till henne. Och fast vi aldrig hade setts, och aldrig heller kom att göra det, kom vi varandra nära.
Våra samtal handlade mest om vilka intressen vi hade: ”Jag går på scouter och på folkdans. Jag gillar engelska i skolan.”
Men vi läste mellan raderna och lärde oss mer därtill.

Sen var det Zoe från grekiska fastlandet. Av henne kommer jag inte ihåg lika mycket. Men det var spännande att känna någon därifrån.
Vi bytte också bilder med varandra. Det var liksom det man gjorde.
Zoe skickade skolbilder på sig själv. Jag fick känslan av en annan, spännande värld. Jag tror det väckte ett intresse hos mig för andra länder och kulturer.
Trots att vi bodde långt ifrån varandra kände jag mig ganska lik mina utländska vänner. Vi var intresserade av att lära känna människor över gränserna, inte bara öva vår engelska som var det språk jag även skrev till Zoe på.

Jag ville även lära känna människor över kommungränserna.
Jag var på kalas hos ett annat barn som gick hos samma dagmamma. Jag kände egentligen ingen. Men så var där Susanne. Hon och jag klickade och hängde under de timmarna kalaset varade. När det var slut och vi skulle åka hem bestämde vi att vi skulle brevväxla och gjorde så några år.
Som liten kändes det som om hon bodde långt bort fast det bara var några mil.
När vi var tonåringar tror jag att vi sprang på varandra på något dansställe.
En annan vän hette Bonnie. Vi brevväxlade men sågs också ibland och hängde. Hon bodde nämligen granne med min farmor och farfar …

Jag älskade fina brevpapper. Och jag älskade att skriva snyggt på dem. Det var minst lika viktigt som själva innehållet i brevet.
Att ge mig brevpapper i present när jag fyllde år var ett säkert kort. Jag la dem fint i skrivbordslådan i väntan på brevskrivarstunden.
Jag har inga brevpapper i lådan längre men jag har sparat majoriteten av alla breven från Elina, Zoe och de andra.
Det var längesen nu sedan vi slutade skriva till varandra. Jag vet inte varför det blev så.
Vi blev tonåringar, vuxna och annat kom emellan. Det känns lite vemodigt.

Många av breven ligger i en blåmålad låda med spänne som jag gjorde i slöjden och finns nu i min garderob.
Jag längtar mer och mer efter att ta fram breven och titta på dem.
Jag funderar på vad som blev av mina brevvänner, hur de lever i dag. Jag tänker på dem med kärlek, för de är en stor del av min barndom och uppväxt.
Postlådan hemma hos mamma och
pappa är inte längre brun, den har målats vit. Och jag minns inte längre Elinas adress. Men tror att den kan finnas på de gamla breven. Möjligen var det Laitila …

 

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...