Annons

Margit: Vårt bonusbarnbarn sätter guldkant på tillvaron

Jag föll direkt när jag läste annonsen i tidningen. Maja skrev så fint om att hon ville ha en pensionär att brevväxla med och till sist beslöt jag mig för att svara. Det har jag inte ångrat en sekund!

Mejla
Dela (39)
Pinna

Margit: Vårt bonusbarnbarn satter guldkant på tillvaron

Bild: IBL/Shutterstock

Allers läsare berättar: Hon beskrev sig så fint och jag föll direkt

Det var en gråmulen vårdag, jag satt med min dagliga kopp kaffe tidigt på morgonen. Rune hade ännu inte stigit upp ur sängen. Min vanliga morgonrutin med andra ord, jag är alltid uppe med tuppen, som man brukar säga. Denna morgon var jag dock inte på mitt vanliga glada humör, utan jag var nervös och orolig. Jag hade känt en knöl i mitt ena bröst i någon veckas tid och denna dag hade jag tid för undersökning.

Min största skräck var att det skulle vara cancer, jag var förberedd på det värsta.
Dessutom gjorde vädret mig lite extra moloken.

Annons
Gilla Allers på Facebook

Läs också: Jag tappade tron när vi förlorade vår dotter

Jag satt där och bläddrade lite slött i en tidning som legat på köksbordet ett tag. Rätt vad det var fick jag fram en annons där en ung flicka sökte en pensionär som brevvän. Hon skrev: ”En tjej på tolv år söker en pensionär att brevväxla med. Jag har aldrig haft vare sig mor- eller farföräldrar och är så avundsjuk på mina vänner …” Hon beskrev sig så fint och jag föll direkt.
Rune kom in i köket och kramade om mig och vi satte fram frukosten, han såg att jag var orolig och nervös för läkarbesöket och var så där extra omtänksam mot mig. Jag visade annonsen för honom och han log och sa att det lät som en härlig tjej, och menade att hon påminde lite om Minna, det äldsta av våra tre barnbarn.

Började brevväxla

Rune följde med mig till läkaren. Han höll mig i hand under tiden vi satt i väntrummet. Jag var så nervös så jag var alldeles kallsvettig, jag trodde ju att jag skulle få min dödsdom. Men så illa var det inte. Efter att ha träffat läkaren och han gjort sina undersökningar noga fick jag beskedet att det troligen bara var en vanlig fettknuta och inget att oroa sig för. Han tog ändå alla prover som behövdes, vilket kändes skönt.

Nu var det några oroliga dagar innan jag fick mitt besked. För att skingra tankarna tog jag fram annonsen i tidningen och läste den flera gånger. Jag bestämde mig för att om allt såg positivt ut när jag fick mina provsvar, så skulle jag skriva till tjej och se om hon ville börja brevväxla med mig.

Beskedet från läkaren var positivt. Jag jublade av glädje och vi gick på kafé efteråt, Rune och jag, och åt en stor bakelse var.
Jag berättade att jag funderade på att skriva till den där tjejen i tidningen och Rune tyckte att det var en bra idé.
Sagt och gjort, när jag kom hem satte jag mig och började skriva ett brev. Jag berättade om mig själv, om Rune och våra barnbarn och vad jag tycker om att göra, och att jag så klart hoppades på att få höra från henne snart. Det kändes så bra att skriva till henne.

Läs också: Inger: Mina döttrar blev ovänner

Brevet lades på postlådan och så gick dagarna. Livet fortsatte sin gilla gång; det var promenader med mina väninnor, besök i kyrkans syförening, födelsedagskalas för vårt minsta barnbarn och lite annat. Och så en dag ett par veckor senare fick jag ett vanligt handskrivet brev.
Jag förstod direkt vem det var ifrån och öppnade ivrigt kuvertet och tog fram ett rosa brevpapper där denna tjej skrivit ett långt brev om sig själv. Hon berättade att hon hette Maja och så berättade hon om sin familj, skolan, sina kompisar, sin kanin och vad hon tyckte om att göra. Hon skrev lite frågor till mig och jag svarade på dem och skrev så klart lite frågor tillbaka. Jag förstod att det var så hon ville lägga upp sina brev. Min skrivlust flödade och jag skrev så jag fick ont i handen. När jag skrivit klart brevet gick jag och postade det, jag ville att hon skulle få det så fort som möjligt.
Bara några dagar senare fick jag ett nytt långt brev från Maja och jag satte mig genast ner för att svara, det kändes så enkelt och så naturligt att skriva till henne.

Bestämde träff

Det blev en tät brevväxling mellan oss och vi skrev verkligen om allt. Efter en tid frågade Maja om hon fick kalla mig mormor i breven. Det fick hon ju så klart göra. Det var så härligt att läsa breven från henne där det stod ”Hej kära mormor Margit” och hon avslutade alltid breven med ”Ditt bonusbarnbarn Maja”.

Tack vare våra många brev så lärde jag känna henne otroligt bra. Hon skickade en bild på sig själv, hon hade mörkt, långt hår med självfall och lockarna gjorde att hon såg lite busig ut.

Maja bor i en stad 15 mil från mig. Inte så väldigt långt bort, men lite för långt bort ändå tyckte jag. När vi brevväxlat intensivt i över ett år tyckte jag det vore kul att få träffa henne på riktigt. Jag skrev att det vore kul om hon och hennes föräldrar ville komma och hälsa på någon dag. Både hon och hennes föräldrar tyckte att det lät bra och vi bestämde att de skulle komma några veckor senare.
Jag har alltid varit öppen för mina egna, riktiga barnbarn om min kontakt med Maja och att hon kallar mig för mormor också, och förklarat för dem varför. Minna förstod detta och sa att hon gärna delade mig sig av mig till Maja. Mellanbarnbarnet hade lite svårt att förstå varför jag skrev till en annan flicka, medan vårt yngsta barnbarn är för liten för att förstå.

Kändes naturligt

Veckorna som följde kändes långa, jag längtade så efter att få träffa Maja. Och så kom då äntligen den där lördagen då hon och hennes föräldrar skulle komma. Rune och jag städade och donade och lagade mat och bakade i flera dagar innan. Vi hade så kul när vi förberedde oss.

Läs också: Berit: Mobbningen under skolåren har påverkat mig hela livet

Stämningen var god och den blev ännu bättre när det väl ringde på dörren och Maja stod där i sitt stora mörka rufsiga hår med ett stort leende och en bukett tulpaner som hon glatt räckte fram till mig. Och så tog hon ett par steg fram och så gav hon mig en lång kram och sedan kramade hon om Rune. Hennes föräldrar gjorde likadant. Allting kändes så naturligt, vi hade alla massor att prata om och tiden bara rann iväg. Vi hade så trevligt och efter middag och fika tog vi en lång promenad. Klockan hann bli ganska mycket innan de åkte hem efter en härlig och trevlig dag.

Nu har det snart gått tre år sedan vi träffades första gången och vi har setts många gånger sedan dess. De har även träffat våra barn och barnbarn och allting funkar mellan dem också. Nu är Maja mitt bonusbarnbarn och det har gjort mig till en rik människa. Tänk vilken tur att jag tittade i den där tidningen! Och vilken tur att Maja sökte brevvänner som var pensionärer. Annars hade vi nog aldrig träffats.

/ Margit


Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...