Annons

Annons

Mamma kvävde mig med sina krav

ALLERS LÄSARE BERÄTTAR: Min mamma krävde att allt skulle kretsa runt henne och försökte göra mig till sin lilla kopia. Jag var livrädd för att göra henne besviken och när jag i vuxen ålder försökte frigöra mig blev det fruktansvärt svårt.


Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Mina föräldrar hade varit gifta i fem år när jag föddes. De fick inga fler barn. Jag tror att det var svårt för mamma att bli gravid, men jag har aldrig vågat fråga henne om det. Hon skulle bara ta det som kritik och bli aggressiv. Eller gråtmild, om pappa var i närheten. Och då skulle han rusa till hennes försvar och bli arg för att jag gjort henne upprörd – hon, som alltid varit så omtänksam mot mig!

Annons

När jag var fem år började jag dansa balett. Året därpå började jag spela piano. Mamma pratade vitt och brett om hur lika vi var; att jag hade samma intressen och talanger som hon själv. Att hon anmälde mig till detta utan att fråga vad jag ville, sa hon givetvis inte ett ord om. Jag uppfostrades att gå i hennes fotspår och vågade inget annat. När jag var barn var tanken på att göra henne besviken nästan det värsta jag kunde tänka mig.

Läs också: Min man sitter i fängelse

Under min uppväxt berättade hon ofta om en båtolycka som hon varit med om som barn. I den hade hon skadat ena handen och ena knät, och det var därför hon aldrig hade kunnat fullfölja sina egna drömmar inom dans och musik. Jag fick en chock när jag insåg att det var en lögn. Mina morföräldrar bodde långt ifrån oss och det var sällan vi träffades. När jag gick på lågstadiet tillbringade vi en sommarvecka hos dem och någon gång under den där veckan frågade jag dem om båtolyckan – och de såg helt frågande ut. De hade ingen aning om vad jag pratade om… Det är mitt starkaste minne från den veckan. Det, och rädslan för att mamma skulle få veta.

Avundsjuk och illvillig

När jag började skolan blev det jobbigt för mamma. Nu fick hon ju mer konkurrens om min tid och uppmärksamhet. Min första lärare var underbar och jag tyckte verkligen om henne, men det borde jag inte ha berättat för mamma. Hon blev avundsjuk och illvillig, och jag var rädd för att hon skulle vara otrevlig mot min fröken. Efter det vågade jag aldrig säga något positivt om någon lärare igen.

Mamma har gjort mycket konstigt genom åren, men bland det mest absurda var när hon bytte mitt namn. Det skedde när jag var åtta år. Mamma heter Lisbeth, själv är jag döpt till Hanna Lisbeth, med Hanna som tilltalsnamn. Nu bestämde mamma att det borde vara tvärtom. Hon började kalla mig för Lisbeth och sa till alla andra att göra detsamma. Hon till och med kontaktade Skatteverket och genomförde en officiell ändring. Mina kompisar tyckte att det var konstigt, och jag kan bara tänka mig vad deras föräldrar tyckte…

Mamma och jag var inte mer lika varandra än andra mammor och döttrar, men hon såg alltid till att vi hade liknande frisyrer och kläder. Och framför allt menade hon att vi var så lika till sättet. Länge ville jag tro att det var hennes sätt att visa kärlek, men så var det givetvis inte. Det handlade bara om henne. Jag skulle vara en förlängning av henne, inte en egen individ. Hon har aldrig uppmuntrat mig att följa mitt eget hjärta. I stället var det hon som skulle bestämma allt. Jag antar att det var osäkerhet som fick henne att vilja leva genom mig och kontrollera mitt liv på alla sätt och vis.

Försökte anpassa mig

Det här gjorde att jag hade det extra tufft under tonåren. Jag försökte anpassa mig inom mammas ramar, och kände mig väldigt vilsen. Jag visste inte vem jag var; det kändes inte som om jag hade någon genuin röst. Jag var ett svagt eko av någon annan – och det är ett väldigt smärtsamt sätt att leva.

Läs också: Mamma umgås med mitt ex!

Det kom väl inte som någon direkt överraskning att mamma ville bestämma över mitt kärleksliv. När jag var 16 träffade jag en tatuerad kille som kunde spela gitarr. Han var snäll och charmig men levde inte upp till mammas förväntningar. Hon gav mig så mycket ovett för detta att jag slutade träffa honom.

När jag var 29 hände dock det som tvingade mig att påbörja den verkliga processen mot ett självständigare liv. Jag träffade Edwin, mitt livs kärlek, och blev huvudstupa förälskad. Jag var kär och lycklig men visste att mamma inte skulle dela min glädje. Och givetvis hittade hon fel på honom direkt. Han var inte tillräckligt ambitiös. Hon tyckte inte om hur han klädde sig. Och hade han verkligen aldrig lärt sig att spela ett instrument? Inte ett ord om hur vi kände för varandra, eller hur han behandlade mig. Ingenting sådant som en sund, kärleksfull mamma skulle ha fokuserat på.

Trots att jag stod ett hundra procent på Edwins sida var det fruktansvärt svårt för mig att säga nej till mamma. Det stred ju mot allt jag hade fått lära mig genom åren, sådant som satt i ryggmärgen – logik bet inte på det. Jag fick sådana skuldkänslor och visste varken ut eller in. Under flera år var mitt liv som en känslomässig bergochdalbana. Jag hade berättat mycket om min uppväxt för Edwin så han var förstående, men det hände ändå att vi grälade när mamma la sig i våra liv och jag lät henne köra över mig.

– Hur ska det bli om vi får barn? frågade Edwin. Ska vi låta din mamma styra över det också?

Grubblade över framtiden

Tanken gjorde mig kallsvettig och jag kunde inte skjuta den ifrån mig. Jag grubblade mycket över framtiden och insåg att jag hade ansvar för att den skadliga miljön i min familj inte fördes vidare till nästa generation. Jag kunde inte fortsätta hoppas att mamma en dag skulle förändras. Om jag ville ha förändring var det upp till mig själv.

Jag började prata mer med mina väninnor, och jag anförtrodde mig åt Edwins mamma. Hon var klok och omtänksam och rådde mig att prova terapi. Eftersom hon jobbade inom sjukvården kunde hon ge mig namn på sådana som hon rekommenderade.

Läs också: Min mamma var psykiskt sjuk

När jag skriver det här vet jag hur det blev och inser vilket lyckokast terapin blev för mig. Den innebar självinsikt och en väg till personlig frihet – en förändring som har betytt hur mycket som helst. Jag vill inte ens tänka på hur våra liv hade sett ut i dag om allt bara rullat på i samma hjulspår.

En insikt som var enorm var den enkla sanningen att jag har rätt att leva mitt eget liv. Det var något som mamma borde ha lärt mig, men i stället hade hon missbrukat sin position och gjort tvärtom. Det var ingenting jag skulle låta henne fortsätta göra. Jag skulle se till att ta hand om mig själv och min egen familj. Om jag ville ha ett sunt liv behövde jag göra mig själv – och inte mamma – till medelpunkten i mitt liv. Det var en sådan otrolig befrielse att få höra det, att jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag tänkte på mig själv.

Bakom ryggen på mamma hade jag alltid fortsatt att kalla mig Hanna, och nu tog jag officiellt tillbaka mitt namn. Mamma blev kränkt, men den här gången lät jag mig inte påverkas.

Min och Edwins relation blev så mycket bättre när jag satte gränser mot mamma och slutade leva i hennes skugga. I dag har vi fått en dotter, och det allra bästa med min förändring är att hon får växa upp med sunda och kärleksfulla föräldrar.

Text:”Hanna”



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...