Annons

Annons

Maken var i extas över självkörande bussar …

Min man och jag har många gemensamma nämnare, förstås. Inte bara kärleken, äktenskapet och barnen. Men också värderingarna.


Illustration: Victoria Plantin

Det betyder inte att vi alltid har röstat på samma parti.
Vi har tyckt att olika frågor varit viktiga eller behövt en puff i debatten. Våra grundvärderingar är dock desamma: en respekt för människor och allas våra olikheter.
För min man och jag är inte exakt lika. Vi tycker inte alltid om samma saker.
Det är det som är finessen. Vi lär och inspireras av varandra.

Annons
Gilla Allers på Facebook

Barnen har fått en mångsidig uppfostran, skulle jag tro. De har fått känna på mina intressen. Och de har hängt med maken på hans upptåg – på vandringar och tältäventyr.
Då har jag stannat hemma eller campat på något kafé några timmar i väntan på dem.
Dagarna som liten scout i ett kallt sovtäcke på pingstläger är för länge sedan förbi.
Däremot sover jag gärna med öppet fönster på hotell …
I gengäld har barnen hängt med mig på lite andra saker, som franska kaféer.

Det är naturupplevelser versus aktiviteter för min typ av livsnjutare.
En och annan gång hänger jag också med ut i naturen och jag lockar med maken på musikal. Fast att jag vet att utan mig hade han aldrig köpt biljett.
Utan våra olikheter hade livet varit mycket mer ensidigt.
Vi har också gjort många roliga saker tillsammans. Som när maken och jag deltog som nybörjare i linedance, helt spontant när vi var på en nöjespark som erbjöd detta.
Barnen satt i publiken och skrockade gott.

En sak som vi har gemensamt är att vi tycker om att sitta och smälta middagen på kvällen och prata en stund vid köksbordet.
Kanske att jag tycker om att prata ännu lite mer … Maken får säga till mig:
– Nu måste vi sätta igång om vi ska få något gjort.
– Jag ska bara säga en sak till. Jag ska snart resa mig, säger jag alltid.
Tänk om vi varit likadana och ingen hade brytt sig om att föra handlingen framåt.
Då hade vi suttit kvar där än.

Det var vid köksbordet som maken lanserade sin senaste upptäckt. Något som fascinerade och lockade honom oerhört.
Jag tog det med fattning. Jag vet vad det brukar handla om.
Oftast är det någon ny teknik han har läst om som han tror kommer att revolutionera framtiden. Så också denna gång.
Nu var det inte något om Teslas nya elbilar, vars tankstationer vi stannade för att fotografera på semestern i Norge i somras. De är många här.

Det var inte heller Google Glass, smartphone-glasögon. Dessa har jag kallat för en fluga.
Jag är inte teknikfientlig – jag snapchattar tills jag får ont i huvudet ibland. Men här går min gräns för vad jag uppskattar.
Nej, denna gång var maken i extas över självkörande bussar.
Han ville att hela familjen skulle ta en tur med den då det fanns ett tillfälle i stan kommande helg.
Av någon anledning hängde inte dottern med. Hon brukar annars nappa på sådant. Sonen stannade också hemma.

Det blev maken och jag, med lite olika engagemang, som tog en tur med bussen – egentligen en ganska oansenlig liten prototyp.
Det passade ändå bra. Det var långt sedan lönehelg och vi uppskattade ett gratis nöje.
Och tänk – det var faktiskt ganska kul. Jag tog fram journalisten i mig och ställde frågor till killen som vaktade, inte körde, bussen. Det blir roligare om man sätter sig in i saker.
Plötsligt sa han:
– Vad jobbar ni med, är ni ingenjörer?
Det hade aldrig hänt att någon hade frågat det. Jag kände mig mallig. Verkade jag så initierad?
Utan maken hade jag aldrig varit visionär och åkt en sådan buss. Aldrig blivit kallad ingenjör.

Samma kväll gjorde dottern en smulpaj med bland annat björnbär. Hon hade varit ute i naturen och plockat dem. Den var supergod.
Maken och jag är på ett sätt lika som bär. Men på ett annat sätt är vi inte det. Bär kan också se väldigt olika ut.
Och jag tror faktiskt att lite olika bär ger en bättre och intressantare sylt!

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...