Annons

Annons

Louize om tatueringen som döljer ärret: ”En nystart”

Louize Jönsson, 30, föddes med inåtvända fötter. Under uppväxten blev hon ofta mobbad och operationsärret har alltid fått henne att känna sig obekväm med sig själv. Nu är ärret ett minne blott, efter att tatueraren Janne Östlund gett henne en gratis tatuering inom ramen för det han kallar Ärrprojektet. "Tatueringen innebär en nystart i livet", säger Louize.


Louize föddes med inåtvända fötter – nu har hon fått en nystart

Louize Jönsson. Bild: Minna Wallén-Widung

I Janne Östlunds källare i huset i Vä utanför Kristianstad, råder uppsluppen stämning. Louize Jönsson och hennes kompis Anja Hassgård tittar på en skiss av tatueringen som snart ska pryda utsidan av Louizes högerlår.

Annons

– Den är så jag! utbrister Louize.

Just nu finns där bara ett 18 centimeter långt ärr, efter en operation som ägde rum för mer än 20 år sedan.

Gilla Allers på Facebook

När Louize föddes var hennes fötter vända inåt. Läkarna sa att det skulle växa bort, men Louizes mamma Lena märkte snart att så inte var fallet.

Louize Jönsson föddes med inåtvända fötter. Bild: Privat

Trots fötternas ställning lärde hon sig gå och springa på sitt eget sätt. Hon älskade hästar och red ofta. Men samtidigt var hon annorlunda, något hon ofta blev påmind om.

– Barn är barn, och är man annorlunda får man höra det. Dessutom var jag väldigt kort. Så jag var både snedväxt och pytteliten, och blev ofta mobbad för det.

Opererades två gånger

Louize har Turners syndrom, en kromosomrubbning som bara drabbar flickor och som innebär att man saknar hela eller delar av den ena x-kromosomen. Det leder i sin tur till att man blir kortväxt och att kroppen inte producerar östrogen. Det är därför vanligt att man inte kommer in i puberteten och att äggstockarna inte producerar några ägg.

Så var det också för Louize och i 15-årsåldern fick hon sin diagnos.

– Jag var 135 centimeter lång när jag gick i nian. Men sedan fick jag tillväxthormoner och i samma veva bytte jag skola. Då blev det bättre med mobbningen. På min första skola tyckte de att det var jätteroligt att sätta armen över mig och säga ”var är du, Louize, vi ser dig inte” och sånt.

Louize opererades första gången som åttaåring. Bild: Privat

Den första operationen för att justera fötterna genomfördes när Louize var åtta år gammal. Fotknölen flyttades och foten rätades ut.

– Mest var det för att jag skulle få ett lättare liv. Det hade ju blivit svårare med tiden att ha inåtvända fötter, med tanke på jobb och alla krav som finns i den här världen. Det hade också blivit svårt att köra bil. Just nu kör jag truck på jobbet, det hade inte gått med fötterna på det sättet.

Ungefär ett och ett halvt år senare var det dags att rätta till den andra foten. I stället för att gå in vid fotknölen, valde läkarna den här gången att ta sig in via höften. Exakt hur de kunde rätta till foten därifrån, vet Louize fortfarande inte men på något sätt lyckades de.

– Jag tror att de gick in från höften eftersom den första operationen inte riktigt lyckades. Om jag blir trött och inte är fokuserad drar den foten sig gärna inåt igen.

”Shorts fanns inte i min värld”

Konvalescenstiden efteråt har varit lång och smärtsam. Efter den första operationen tvingades hon sitta i rullstol i tre månader med ett kliande gips och smärta. Sedan väntade sjukgymnastik för att träna upp musklerna i foten och benet efter allt stillasittande. Att gå till skolan fanns inte på kartan, i stället kom hennes lärare hem till familjen en gång i veckan med böcker och läxor.

Louize blev ofta mobbad som barn. Bild: Privat

I dag är det svårt att tro att Louizes fötter pekat rakt inåt, det syns inte när hon går. Men det stora ärret som blev kvar på utsida lår efter den andra operationen, har påverkat henne hela livet.

– Det har varit väldigt jobbigt att gå till stranden och på idrotten när man skulle byta om och duscha bland andra. Att gå i shorts fanns inte i min värld. När jag träffade min sambo och skulle visa honom ärret för första gången var det jättejobbigt. Det var en så stor sak för mig, men han lade knappt märke till det.

Samtidigt har hon alltid haft stöd, framför allt i sin mamma Lena.

– Mamma har alltid varit min klippa. Under de tre veckor jag låg på sjukhus efter första operationen lämnade hon aldrig min sida. Hon har funnits där hela tiden.

Nu har Louize lagt de jobbiga åren bakom sig. I februari 2016 blev hon och sambon Daniel föräldrar till dottern Zaphira som blev till genom äggdonation.

– När hon blir äldre ska hon få reda på det. Jag brukar säga att hon kanske inte är min genetiska dotter, men hon är min biologiska dotter. Det är jag som har burit henne och fött henne. Hon kommer att få bilderna på min mage och från förlossningen, så jag tror inte att det kommer vara konstigt eller dramatiskt att berätta det.

Har tatuerat i 24 år

Trots att Louize i dag är mer än nöjd med livet, tycker hon att det ska bli skönt att bli kvitt ärret. Även om det har lärt henne mycket och gjort henne starkare som person, är det dags att ta farväl. Hon lägger sig till rätta på britsen i Janne Östlunds källare. Sakta men säkert växer en blomranka fram som snart döljer hela ärret.

Janne Östlund startade Ärrprojektet för att han ville göra något positivt för andra människor. Bild: Minna Wallén-Widung

Janne Östlund har varit tatuerare i 24 år. Under många år drev han en tatueringsstudio inne i Kristianstad, men efter de hektiska åren fick han nog av stressen och flyttade till Thailand med sin familj. För fyra år sedan kom han tillbaka och i dag tatuerar han hemma i sitt hus i Vä.

Den senaste tiden har känslan av att vilja göra något bra för andra smugit sig på. I juni upptäckte han en australisk tatuerare som börjat tatuera människor som varit med om otäcka saker gratis. Han blev inspirerad.

– Samma dag lade jag ut ett inlägg på Facebook om att jag ska viga en dag i veckan åt att tatuera människor som vill täcka sina ärr gratis. Det blev långt mycket större än jag hade kunnat tro. Folk har hört av sig ända från Haparanda och jag är fullbokad fram till årsskiftet, säger han.

Louize är en av alla som fått en gratis tatuering av Janne Östlund inom ramarna för Ärrprojektet. Bild: Cecilia Ahle

”Kan inte räkna allt i pengar”

Det är framför allt operationsärr och ärr efter olyckor eller självskador han tatuerar över. Fortsätter han med en gratiskund i veckan är han sysselsatt i två år, räknar han ut. Helst skulle han vilja hålla på med Ärrprojektet på halvtid, men det går inte ihop ekonomiskt.

– Om folk vill bidra och donera lite pengar kan jag ju hjälpa fler. Min önskan är att kunna jobba 50 procent med det här, men då krävs det att det kommer in lite kulor.

Av ärret syns inte mycket när tatueringen är på plats. Bild: Minna Wallén-Widung

Janne Östlund lägger sista handen vid Louizes tatuering. Blommorna (som Louize bestämmer sig för att de mest liknar påskliljor) har tagit form och nu syns knappt ärret alls. Louize lyser upp när hon får se sig i spegeln.

– Den är så fin. Hela jag är skakis, det känns jättebra. Tatueringen innebär en nystart i livet för mig, säger hon och ger Janne en kram.

Louize tar en första titt på tatueringen i spegeln. Bild: Minna Wallén-Widung

För honom känns det också bra. Även om Ärrprojektet ger honom ett inkomstbortfall, tycker han att det är värt att fortsätta.

– Det ger så mycket tillbaka. Många säger att det ger dem en nystart. Och man kan inte räkna allt i pengar, det finns annat som är viktigare.

Louize Jönsson och Janne Östlund. Bild: Minna Wallén-Widung

 

Text och Bild: Minna Wallén-Widung

 

Missa inte: Ulrika tatuerade över ärret efter bröstcancern: ”Otrolig känsla”

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...