Annons

Annons

Liz och Johans dotter rycktes bort i en olycka

Mejla Skriv ut
Dela (1.55k)

Liz-och-Johans-dotter-rycktes-bort-i-en-olycka

För elva år sedan förlorade Johan och Liz sin älskade dotter Freja i en tragisk olycka. Sorgen har varit tung att bära och makarna har hanterat den på olika sätt. Men även om saknaden aldrig kommer att försvinna vill de förmedla till andra att det trots allt går att leva vidare.
– Man kan leva livet igen fast man först inte tror det.

Det går inte en dag utan att vi tänker på Freja

Det hände på en sekund. Freja skulle prova den nya fyrhjulingen när olyckan var framme. Liz och Johan fick senare veta att deras 11-åriga
dotter sannolikt dött till följd av att styret slagit i hjärtat.
– Nu har Freja varit borta längre än hon varit här, konstaterar Liz Karlsdotter Bengtsson dröjande. Tiden går ändå. I början trodde jag aldrig det… men den går.
Om några veckor är det Frejas födelsedag. Som vanligt kommer Liz, Johan och Frejas två systrar att åka till sommarstället i gotländska Hangvar där Freja ligger begravd.
– Vi brukar äta tårta vid graven och skicka upp ballonger, berättar Johan Bengtsson och ler lite svagt.
– Det har alltid varit en tröst att känna att hon blir äldre, fortsätter Liz. Att lämna ifrån sig ett barn som inte är flygfärdigt… Nu skulle hon ha varit 22 år och vuxen.
Vi träffas i familjens hus i Visby. Johan, 59, och Liz, 58, berättar hur de gjort för att överleva det fruktansvärda som drabbade dem och hur de lyckats leva vidare.
Det har varit en lång väg att gå och de har hanterat sorgen på olika sätt.
– När allt går så fort som det gjorde med Freja… Det var omöjligt att lämna lasarettet utan att ta med henne. Jag kröp ner bredvid Freja och höll om henne.
Johan minns att han var helt handlingsförlamad.
– Jag är affärsman och vill ha saker avklarade fort. Men där och då kunde jag inte bestämma mig för något.
De stannade hos sin dotter över natten och dagen efter tog de med henne hem, något de egentligen inte fick göra.
– Nej, inte enligt polisen, berättar Liz. Men läkaren sa ”gå”. Freja var sedan kvar hemma över dagen och natten. Jag låg vid henne under den tiden, jag behövde ta adjö för att förstå.
– Huvudet förstår vad som har hänt men det tar en enormt lång tid för hjärtat att begripa samma sak, lägger Liz till.

Annons
Gilla Allers på Facebook
Freja-blev-bara-11-ar

Freja blev bara 11 år, men lever kvar i familjens hjärtan.

Sökte ett svar

Liz, som blev sjukskriven från jobbet som barnmorska i drygt ett år, hade även frågor hon behövde få svar på för att kunna gå vidare, hon kände att hon behövde förstå var hennes dotter nu fanns.
– Det var så plågsamt att jag inte kunde säkra att hon fick kärlek och omtanke, förklarar Liz. Jag var tvungen att hitta ett eget svar på var min dotter fanns. Under det första året plöjde jag igenom varenda andlig bok jag kunde hitta.
Liz tystnar lite och lägger sedan till:
– Jag fann något som jag kunde göra till min tro. Jag är inte religiös i den bemärkelsen, jag är inte troende. Men jag hittade min egen tro, en hemsnickrad variant. Det var en nödvändighet.
– Och du gick till olika medier också, fyller Johan i och ser på Liz som nickar.
– Ja, det var ett sökande efter Freja. Jag kunde inte släppa henne fast hon var död. Jag tänkte att det måste fortsätta på något sätt.
Och medan Liz sökte svar på sitt håll hittade Johan en annan väg att gå för att ta sig igenom chocken och sorgen. Av en kollega fick han boken Pappa! Svante är död!, som handlar om att mista ett barn, och Johan kontaktade författaren Olle Bergman. Genom honom fick Johan höra talas om föreningen Febe, ett nätverk av föräldrar som förlorat barn och som regelbundet hade träffar i Stockholm.
– Efter det flydde jag till Stockholm, förklarar Johan. Jag åkte dit närmare 40 gånger, varje måndag. Det var bra terapi för mig. Ingen visste vem jag var, det kändes tryggt på något sätt. Där var jag bara Frejas pappa.
Han ser återigen på Liz och lägger till:
– Men du ville inte åka dit.
– Nej, säger Liz. Jag var med en gång men det var jättetufft. Jag var inte färdig att möta faktumet på det sättet. Det var ingen klubb jag ville vara med i, det gällde inte mig.
För Johan däremot kändes det skönt att få möta andra föräldrar som varit med om samma sak, och att få bevisat för sig att det går att leva vidare.
– När jag kom dit hade jag precis mist Freja och där satt någon annan som hade varit ifrån sitt barn i tio år. I en sådan här grupp, där alla har varit med om samma sak, känner man att man kan lita på varandra.

Johan-forelaser

För Johans del blev mötet med Febe en räddning. Att föreläsa i skolor är också en terapi, tycker han.

Bröt ensamheten

Drygt ett år efter att Freja dött var Johan och Liz med och startade en lokal Febeförening på Gotland.
– Då kändes det bättre, jag hade förstått att jag trots allt tillhörde den här klubben. För mig bröt det ensamheten och isoleringen när jag mötte andra föräldrar, säger Liz.
I Febe lärde sig Johan och Liz att alla går olika vägar när man drabbas av sorg, alla finner tröst i olika saker.
– Första tiden kändes det som om ingenting spelade någon roll, det värsta hade redan hänt. Nu har vi barnbarn… och det kan hända mer. Men jag oroar mig inte, det är ingen idé. Det känns viktigt att leva livet så gott man kan, säger Liz.
Hon fingrar lite på sin kaffekopp och konstaterar sedan:
– Det har gått elva år nu. När man ser tillbaka… vilken kamp det har varit att behålla Freja i hjärtat utan att begränsa livet. Sorgen är inte lika hård längre, men det finns en ständig konstant längtan. Vi är alltid en för lite.
Liz tystnar en kort stund och lägger därefter till:
– Jag trodde inte att jag skulle kunna fortsätta att jobba med barn och familjer. Jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna bli en klok barnmorska igen. Men det gick – även om det tog lång tid.
Johan berättar att han brukar föreläsa i skolor om vad som hände Freja och berätta om sitt sätt att hantera sorgen. Även det fungerar på ett sätt som terapi, förklarar han, och han får ofta höra att det aldrig tidigare varit så tyst i klassrummet.
– Jag har med mig en bild på Freja och ställer den på katedern. I bilen på väg hem sedan brukar jag säga: ”Det här gjorde vi bra Freja.”
Johan tittar ut genom fönstret och säger sedan:
– Men tänk vad det tar på krafterna när man brottas med det här.
– Ja, håller Liz med. Energin, den har inte kommit tillbaka på samma sätt än för mig. Och om jag ska må väl så måste jag vara ensam ibland – jag måste få vara med Freja i tankarna, i naturen.

Liz-med-Frejas-malning

Efter Frejas död fick familjen en målning som Freja gjort. Hennes lärare hade hittat den och målningen blev en väldig tröst.

Tär på förhållandet

Johan och Liz konstaterar båda att det som hänt har tärt på deras förhållande.
– I perioder har det fungerat bra, i perioder väldigt dåligt, säger Liz. Livet har rullat på men vi har haft det kämpigt – av flera olika anledningar.
– Så är det väl i och för sig i alla äktenskap, funderar Johan. Men det här har inte gjort saken lättare.
Liz ser på Johan och lägger till:
– Men det är bara du som kan förstå allt som jag bär på. Att vara med om en sådan här svår sak, att förlora ett gemensamt barn… Jag tror att antingen så ger man upp och flyr… men väljer man att stanna kvar så blir det som ett kitt som svetsar samman. Och vi kompletterar varandra, vi har olika styrkor och kan vila i varandra.
– Precis, fortsätter Johan. Och nästa år har vi känt varandra i 40 år, det är en trygghet.
Överallt i huset finns foton på Freja. På väggen snett bakom mig, i fönstret, i badrummet. I alla rum.
– Det känns viktigt att hon finns med på alla sätt, säger Liz. Hon är med oss så som hon alltid har varit, samtidigt saknas hon så förfärligt mycket hela tiden.
– Ja varenda dag, säger Johan och ser återigen ut genom fönstret. Det finns inte en dag då man inte tänker på henne.
Han ler lite svagt när han lägger till:
– I början pratade jag alltid om Freja med mina kunder. Jag har gråtit ihop med kunder. Det är fantastiskt.
Liz fingrar på sin kaffekopp och förklarar sedan att hon trots allt kan välja själv när hon vill öppna dörren till sorgen och saknaden numera.
– En del av mitt hjärta och min kropp är Frejas, men den andra delen – den fungerar nu. Jag kan öppna och stänga den där dörren när jag vill, det var inte så självklart tidigare. Då öppnades den även när man inte ville det. Det är en stor sak när man tar kommandot själv, då är man inte lika sårbar längre.

Ett rikstäckande nätverk

Febe är en partipolitiskt och religiöst obunden förening för föräldrar som mist ett barn. Verksamheten bedrivs på ideella grunder. Febe har ett rikstäckande nätverk och finns på sju platser i Sverige. Ring 0736-23 75 51 om du vill veta mer, eller läs på www.febe.net.

Läs mer:

Hjärnskadan gjorde Kamillas dotter till en levande dödHjärnskadan gjorde Kamillas dotter till en levande död

Tsunami AmandaÅsa och Linnea förlorade sin dotter och syster

Plotsligt-stod-Ann-ensamPlötsligt stod Anna ensam mitt i sorgen och kaoset

Text: Lina Norman Bild: Emelie Asplund



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...