Annons

Annons

Lilan flydde ensam från Syrien

Gömd under kläder i en liten båt tog sig 11-åriga Lilan till Estland. Där hamnade hon först på sjukhus, sedan på barnhem. Tills farbror Amin kom för att leta efter henne.


lilan

Jag har det bra här
– men jag saknar min lillebror

Hon var bara 10 år när hon lämnade sin familj och flydde krigets Syrien. Ett och halvt år senare känner sig Lilan Othman som hemma hos sin morbror Amin i Sandviken, där hon går i skolan och drömmer om att bli läkare. Men mest av allt drömmer hon om att återförenas med sin familj.

Annons

Hon minns att hennes mamma grät. Hennes lillebror sa ingenting. Det var sista gången de sågs.
– Jag grät också lite, berättar 11-åriga Lilan Othman.
Vi sitter i köket hemma hos Lilans morbror Amin Othman, 35, och hans familj. Här hos sin morbror i Sandviken har Lilan bott sedan i mars förra året. Då kom hon ensam till Sverige från Syrien efter att ha rest i drygt en månad och bott fyra månader på barnhem i Estland.

Det var en oktoberdag 2013 som Lilan sa hej då till mamma Iman, pappa Abdulkarim och lillebror Loran. Med sig på flykten hade hon bara en väska med lite kläder, chips och choklad.
– Lilans pappa blev hotad, berättar Amin. Han är läkare, med bra ekonomi för att vara i Syrien. Många islamistiska grupper tar barn och ringer sedan och vill ha pengar. Men även om man betalar är det inte säkert att man får tillbaka sitt barn. Lilan gick i skolan och var jätteduktig. Hennes föräldrar ville att hon skulle få fortsätta att gå i skolan, därför skickade de iväg henne.
Lilan har det långa bruna håret i två flätor och är klädd i rödrutig klänning och svarta strumpbyxor med fladdermöss på. Framför oss på bordet står hummus, olika ostar, honung från Kurdistan, hemmagjord yoghurt, bönröra med mynta och en mängd andra specialiteter uppdukade.
– Mamma ville inte att jag skulle åka, fortsätter Lilan. Men jag ville resa, eftersom det var krig i Syrien. Fast jag var lite rädd att åka utan min familj.

En vän till Lilans pappa tog henne till Turkiet och sedan vidare till Ryssland. Första delen av resan åkte de bil och gick till fots. Från Istanbul flög de till Moskva. Därifrån gick färden vidare till Sankt Petersburg, denna gång med tåg tillsammans med andra människor på flykt.
– I Sankt Petersburg bodde vi i ett hus i 12–13 dagar, berättar Lilan.
Hon tittar på sin morbror. Det är något mer hon vill säga men hittar inte orden på svenska.
– De åkte bil sedan, översätter Amin. Till skogen. Där väntade två män med svarta masker som tog dem till en liten båt.
– Då var jag rädd, säger Lilan. Och jättetrött.

Låg på sjukhus

Lilan och de andra människorna hon reste med fick ligga i båten övertäckta med gamla kläder som luktade diesel.
– Jag kunde inte andas så bra, minns Lilan. Vi var i båten kanske fem eller sex timmar.
När de sedan steg i land gjorde de det i Estland, och befann sig återigen i en skog. Det var där Lilan var som mest rädd, berättar hon.
– Det var kväll och jättekallt. Jag hade inte sovit på 24 timmar och inte ätit något.
När hon inte längre orkade gå blev hon buren av pappans vän eller andra i flyktinggruppen. Skorna och kläderna hon hade på sig var inte till för vinter och kyla. Plötsligt dök polisen upp och i samband med det separerades hon från pappans vän. Lilan svimmade då av utmattning.
– De tog oss till ett ställe som var som ett litet fängelse. Sedan åkte de med mig till sjukhuset.
Lilan blev kvar på sjukhuset i 17 dagar. Därefter flyttades hon till ett barnhem.
– När vi fick veta att Lilan var i Estland åkte jag och min fru Gulistan dit för att leta efter henne, berättar Amin. När vi hittat Lilan kontaktade vi sedan Migrationsverket och den 3 mars förra året kom hon till Arlanda.
– Den 5 mars, rättar Lilan samtidigt som hon ler lite.

lilan2

Gulistan, Amin och kusinerna Jiyan och Hevend har gett Lilan ett hem i Sverige.

Vi har satt oss i vardagsrummet och Lilan, som älskar att rita och måla, visar teckningar hon gjort under sin tid i Estland. Hon visar en bild som föreställer barnhemmet hon bodde på. Barnhemmet bestod av flera olika småhus, varje hus hade en ”mamma” som ansvarade för barnen. Lilan pekar på ett hus hon skrivit siffran tio på – där bodde hon.
– Det var bra i Estland, säger Lilan dröjande. Men jag saknade mamma, pappa och lillebror.
Hon fick en bästa kompis, Joana. Lilan vet inte var Joana är nu, men berättar med ett stort leende att hon i alla fall har Joanas Skypeadress. Hon visar en anteckningsbok från skolan i Estland där hon övat på estniska. Flera teckningar, hon har en hel kasse.
– Lilan kastar inte något, hon sparar allt, säger Amin och ler.

Pratar via Skype

När Lilan kom till Sandviken, där morbror Amin bott i elva år, fick hon vänta i drygt två månader innan det fanns plats till henne i skolan. Men hon har lärt sig svenska snabbt. Efter att först ha gått i något som kallas Landningen, där nyanlända barn lär sig svenska, har Lilan nu fått flytta till en vanlig skolklass. Amin låter stolt när han berättar att Lilans lärare sagt att kompisarnas föräldrar brukar be Lilan om hjälp med att översätta till svenska.
Lilan berättar att svenska är hennes favoritämne. Hon tycker om att skriva små berättelser. I skolan har hon också fått många kompisar.
– Vi brukar gå till lekparken, säger Lilan.

Hon berättar sedan att hon även brukar vara mycket med 6-åriga kusinen Jiyan, som precis som Lilan tycker om att rita, och ibland leker hon med yngsta kusinen Hevend, som är 4 år. I familjen finns också 12-årige Rinwar – han och Lilan brukar ha sällskap till skolan.
Det märks att Lilan har funnit sig till rätta hos sin morbror och hans familj.
– Han är bra, min morbror, säger Lilan och ler igen.
– Om hennes föräldrar kommer hit så tror jag ändå att hon blir kvar hos mig, säger Amin och skrattar samtidigt som han ser på Lilan. Jag brukar skoja och säga så, då tittar hon bara på mig och skrattar.

Lilans föräldrar och hennes 8-årige lillebror Loran befinner sig nu i Turkiet. Där väntar de på svar om de också får komma till Sverige. Lilan säger att hon saknar sin familj jättemycket, speciellt sin lillebror.
Hon pratar ofta med sin familj via Skype.
– På en dag kanske hon pratar med dem fem gånger, säger Gulistan och skrattar lite. Hon ser på Lilan innan hon lägger till: Hon har det bra, men hon saknar sin familj.
– Hon är ett barn, hon behöver sin familj, säger Amin. Men hon är samtidigt så vuxen. Hon har tålamod och tänker som en vuxen. Jag frågar Lilan ibland: ”Saknar du dina föräldrar?” Hon brukar svara: ”Självklart. Men vi får bara vänta och se, och hoppas att det blir bra.”
Lilan, som drömmer om att bli läkare precis som sin pappa, visar sitt rum. Hon delar det med Jiyan och sover överst i våningssängen.
– Lilan berättade inte för mig att hon legat på sjukhus i Estland, fortsätter Amin. När jag fick reda på det frågade jag henne varför hon inte hade berättat det. Hon sa att hon inte ville att vi skulle bli oroliga. Hon sa ”Det är över nu, det gick bra.”

Vill du hjälpa människor på flykt?

Här kan du skänka pengar till UNHCR. Du kan också SMS:a hav100 eller hav200 till 72980 för att skänka 100 eller 200 kronor.

Radiohjälpens katastrofhjälp går just nu till människor på flykt. För att skänka 100 kr kan du ringa 0900-25100 eller SMS:a FLYKT till 72 999

Skänk pengar till Läkare utan gränser genom att sms:a LIV till nummer 72979 för att skänka 100kr eller eller LIV 200

Här kan du skänka pengar till Röda korsets arbete i Sverige och världen, eller genom att sms:a Röda korset 100 eller Röda Korset 175 till nummer 72 900

Text: Lina Norman Bild: Johanna Norin

Läs fler gripande reportage

Jag förstod inte hur jag skulle överleva sorgen

Maries båda föräldrar begick självmord

I flera månader hölls Dorota inlåst och våldtogs



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...