Annons

Annons

Kristin fick träffa sin okända donator

Mejla Skriv ut
Dela (1.31k)

Kristinochverena

Det var som att vi redan kände varandra

En anonym benmärgsdonator blev Kristins räddning. En okänd kvinna hade gett henne livet tillbaka och genom sjukhuset fick hon hjälp att skicka ett brev, utan foto och utan namn. Efter två års brevväxling hävdes sekretessen…

Annons

Efter flera års väntan fick Kristin Olsson, 30, äntligen träffa kvinnan som räddade hennes liv.
I höstas, två och ett halvt år efter den lyckade stamcellsdonationen, träffade Kristin Verena Hanneken, 25, den okända kvinnan från Tyskland som hon varit så nyfiken på och som hon hittills bara hade fått brevväxla med.
–Jag kände igen Verena på en gång när vi möttes där ute på gatan, berättar Kristin. Det var verkligen en jättehäftig känsla att få träffa människan som räddade mitt liv. Det kändes som om vi redan kände varandra.
Kristin är en pigg och glad tjej, som älskar retrokänslan från 1960- och 1970-talen. Hela hennes lilla tvårumslägenhet i Göteborg är inredd med möbler och husgeråd från den tiden.
–Det mesta är loppisfynd. Och så har jag fått ärva en hel del från mormor. Det ger sakerna ett extra värde, menar hon.
Hon beskriver sig själv som en väldigt glad och optimistisk person. Även om hon också kan ha sina deppdagar.
Kristin har precis blivit frisk från en tuff maginfluensa. Hon berättar att stamcellstransplantationen har lett till att hon har ett sämre immunförsvar än andra.
–Mitt immunförsvar blev helt nollställt när jag transplanterades. Det blev som hos en nyfödd bebis. Och jag måste ta om alla vaccinationer. Nu, tre år efter transplantationen har jag samma immunförsvar som en treåring.

Plötsligt sjuk

När Kristin var 25 år gammal såg hennes liv ut som det gör för de flesta unga människor. På dagarna jobbade hon som frisör. På fritiden tränade hon, träffade vänner och festade.
–Sjukdomen kom väldigt snabbt. Plötsligt kände jag mig så otroligt trött och fick en helvetisk huvudvärk. Jag hade också feber till och från.
Kristin var hos en läkare som trodde att hon hade drabbats av vanlig infektion. Så hon fortsatte att jobba när hon orkade. Men så en dag på jobbet tappade hon plötsligt talförmågan.
–Jag fick inte fram ett ord, så när jag kom hem ringde min dåvarande sambo efter ambulansen.
Talförmågan kom tillbaka på sjukhuset. Men ett benmärgsprov visade att hon hade drabbats av akut myeloisk leukemi.
–Först tyckte jag att det var skönt att få veta varför min kropp hade känts så konstig. Äntligen skulle jag få hjälp. Sedan blev jag livrädd för att dö ung.
Kristin berättar hur hela hennes liv passerade revy. Det pågick både när hon sov och var vaken.
–Jag hade en nära-döden-upplevelse. Samtidigt tänkte jag att nu jävlar, det här ska jag klara. Jag är en kämpe och väldigt envis på gott och ont.
En fem månader lång cellgiftsbehandling tog sin början. Det var en tuff behandling och Kristin berättar att hon aldrig i hela sitt liv mått så dåligt som under de här månaderna.
–Värsta bakfyllan var som ett lite myggbett jämfört med hur jag kände mig. Jag tappade också mitt långa svarta hår.Vit pixel

Livet stannade

Som frisör kändes det extra svårt att tappa håret, menar Kristin. Det var också jobbigt när hon mötte folk ute på gatan som stirrade på henne.
–Det kändes hemskt. Allt ska vara så perfekt i vårt samhälle. Sjukdom gör folk väldigt obekväma.
För Kristin hade livet stannat i pausläge.
–Det kändes som om jag fick stå och titta på medan alla andra lekte.
Men allt var inte nattsvart. Hon hade sina föräldrar och vänner som stöttade henne.
–Mina föräldrar Iréne och Per-Anders var hos mig varje dag. Från tidig morgon till sen kväll. Och Hannah, en av mina närmaste vänner, smugglande in en prinsesstårta på rummet, bara för att jag sagt att jag var så sugen på det.
När Kristin tappat allt hår överraskade också bästa barndomsvännen Fredrik henne med en oversize afro-peruk.
–Vi vred oss i skratt när jag provade den, i stället för att gråta över min flintskallighet.

Cancern kom tillbaka

Efter cellgiftsbehandlingen blev Kristin erbjuden att testa en ny medicin som läkarna hoppades skulle hjälpa till att förhindra ett återfall. Under 18 månader tog hon 840 sprutor med histamin, fyra sprutor om dagen som hon injicerade själv.
–Medlet gav mig yrsel, feber och huvudvärk. Men jag kände att jag ville ta alla chanser att bli frisk.
Men när studien var över fick Kristin tillbaka cancern.
–Det jag hade fasat för hela tiden hade hänt. Jag kände igen symtomen direkt, tröttheten, febern. Och jag visste att det enda som kunde rädda mig nu var en benmärgstransplantation.
Det fanns ingen donator som passade bland Kristins anhöriga. Men via sjukvårdens internationella Tobiasregister hittade man Verena. En tysk 22-årig kvinna som hade anmält sig några år tidigare till registret, när en bekant till henne hade drabbats av leukemi.
–Verena passade mig perfekt eftersom vi hade samma vävnadstyp.
En tuff cellgiftsbehandling sattes in, där alla Kristins stamceller i benmärgen slogs ut. Samtidigt tog man i Tyskland stamceller från Verena. Med helikopter flögs de sedan direkt till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg där Kristin låg.
–Jag var nervös. Men transplantationen kändes bara som en vanlig blodtransfusion. Först letade sig Verenas stamceller in i magen. Sedan tog de sig vidare in i min benmärg, där de förökade sig.
En månad efter transplantationen var Kristin extremt infektionskänslig. Hon fick ligga isolerad på ett rum med ett slussystem ut och in. Och även sedan hon kom hem fick hon vara fortsatt restriktiv. Allt för att hon inte skulle drabbas av någon infektion.
–Första tiden sov jag mest, jag sov bort ett halvår. Men sedan när jag började må bättre hade jag otroligt långtråkigt.

Brevväxlade under sekretess

Hela tiden var Kristin väldigt nyfiken på vem som hade räddat hennes liv. Det enda hon visste var att det var en tysk kvinna i hennes egen ålder. För att donator och mottagare inte ska kunna utöva påtryckningar på varandra, råder sekretess. Men med hjälp av sjukhusen brevväxlade Kristin och Verena med varandra. Fast utan foto och namn.
–Jag skrev till henne och berättade hur otroligt tacksam jag var. Och hon svarade att hon var väldigt lycklig över att jag hade klarat det.
Så efter två års sekretess upphävdes den. Kristin och Verena fick äntligen veta varandras identiteter.
–Jag ville såklart träffa denna fantastiska kvinna som ville rädda mitt liv. Och få en chans att säga tack på riktigt, berättar Kristin.
Så i höstas kom Verena för första gången till Sverige. Mötet mellan dem blev precis så underbart som Kristin hade hoppats på.
–Vi hade så mycket gemensamt, utöver att hon hade räddat mitt liv. Verena är en väldigt jordnära person. Hon är lugn, glad och social.
Det visade sig att de hade samma musikintresse och så gillar de tatueringar. De hade också flera andra beröringspunkter, berättar Kristin.
–Samma dag som jag transplanterades föddes Verenas guddotter. Hennes mamma heter Kristin. Och som barn hade Verena en hund som hette Igor. Min hund heter också Igor.

Frisk idag

I dag flyter samma blod i Kristins ådror som hos Verena. Kristin tänker inte så mycket på det. Men hon tycker att alla ska anmäla sig via nätet till Tobiasregistret för att bli donator.
–Vill man få hjälp den dagen man själv blir sjuk ska man också vara villig att hjälpa andra, resonerar hon.
I dag är Kristin frisk. Hon lever ungefär samma liv som hon gjorde innan hon blev sjuk. Men hon är inte frisör längre, utan jobbar som publikansvarig på SVT.
–Jag har nog blivit mer optimistisk. Jag tror att saker alltid löser sig. Och så är jag mer tillfreds med vardagliga problem. Missar jag exempelvis bussen tänker jag bara skit samma.
Kristin reser också mer och träffar vänner. Hon har bland annat varit i USA.
–Jag väntar inte på att göra saker nästa år. Vill jag göra något så gör jag det nu. Och i maj ska jag åka till Tyskland och vara med på Verenas och hennes pojkväns bröllop, säger hon leende.

Text: Marita Andersson Bild: Maria Qvarzell

Om vill ta ställning och anmäla dig som organdonator, kan du göra det HÄR

Läs fler reportage

Arthurs otroliga resa

Någon stal våra identiteter och tog lån i våra namn 



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...