Annons

Kommer du ihåg minidiskot?

Jag hade alltid ett öga på anslagstavlan utanför matsalen. För jag visste att det var där som de annonserades.

Mejla
Dela (22)
Pinna

Illustration: Victoria Plantin

Det var genom stora, egenhändigt gjorda affischer av dem som höll i evenemanget. Ofta var det elever som gått på min skola tidigare.
Affischen dominerade tavlan. Den gick inte att missa. I alla fall såg inte jag något annat när den väl kom upp.
Det var det här som jag hade längtat efter – det var dags för minidisko. Det fanns aldrig något alternativ: jag skulle gå!

Annons

Jag tyckte att det var så spännande och jag älskade att dansa. Här fanns musik som jag inte hade hemma eller hade hört tidigare.
De äldre eleverna visste mycket väl vad de skulle spela och de var duktiga på att hitta rätt. Det var här jag först förstod att jag gillade Queen. Jag gick i mellanstadiet.
Sedan hade jag ingen aning om textinnehållet i låten Another one bites the dust.
Jag sjöng glatt med på min svengelska utan att förstå de allvarliga undertonerna. Jag tyckte rytmen var fenomenal.
Jag ville höra den om och om igen. Men visste inte riktigt vad den hette när jag önskade. Det var något med ”bust the dust”.

Min relation till mindre funkiga låtar, tryckarna, var inte densamma. Jag minns inte ens om de spelades på minidiskot.
De gick nog snarare varma på något party hemma i någon klasskompis gillestuga.
Fast jag vågade inte dansa tryckare på den tiden, även om det innebar att man stod på en armlängds avstånd och höll varandra på axlarna.
Antagligen missade jag tryckarna på minidiskot för att jag sprang ut och ”pausade” i omklädningsrummet.
Det var nämligen i skolans gympasal som diskona ordnades.

Jag hade inga större invändningar mot idrottslektionerna annars, men lusten att röra på sig tilltog när salen var inredd som disko – med lagom skarpa lampor i kvällsmörkret och ett godisstånd i ena hörnet. Då var rörelseglädjen på topp!
Här halkade jag runt och dansade i mina vita spetsstrumpor. Sockorna matchade jag med en ceriserosa bomullsoverall.
Jag var så snygg! Overallen gav mig självförtroende nog att ställa upp i kvällens danstävling.
Jag vann inte den gången men höll mig kvar ett tag. Den gången jag vann hade jag knälånga knickers och vita strumpor igen. Snäppet skarpare alltså.

Jag minns andra lika fantastiska diskokläder. Som en gul tenniströja – dagens pikétröja – till ett par lilarutiga flanellbyxor som mamma hade sytt!
Det var inne med rutigt pyjamastyg då och jag kände mig så modern.
Jag har en känsla av att jag också bar en plyschväst ovanpå tenniströjan. I lila eller brunt. Men jag undrar stilla: kan det ha varit möjligt att jag såg ut så?
Den åkte väl i alla fall av efter ett tag. Det var varmt i scoutstugan där diskot var. Jag vet bestämt att det var här som jag hade på mig detta.
Jag vet att det var till låten Video killed the radiostar, fortfarande lika fantastisk.
För det var sådant vi ägnade oss åt att diskutera då – om faran med att titta på video.

Det var snö ute när det var diskokväll i scoutstugan och vi var svettiga av allt dansande.
Jag och en kompis tog en promenad i området för att svalka oss. Vi gick bararmade och lämnade jackorna där inne.
Det kändes vuxet och lite farligt att gå ute på kvällen så där. Men det var vackert ute.
Så småningom växte vi ju upp. Vi började på högstadiet och skulle själva ordna minidisko på vår gamla skola för att få in pengar till klasskassan.
Det var en chans att få uppleva den gamla goda stämningen och skänka glädje åt nya småttingar. Samtidigt var det nu vi som var stora och coola. Vi var dem man såg upp till.
Jag vet inte om det gav något klirr i kassan att ordna disko, men pengar är ju inte allt och vi hade roligt.
Våra barn har också ordnat disko för yngre skolkamrater och själva gått när det ordnats något.
Det är något visst med dansglädjen på minidisko – så oförställd på något vis. Det är inte utan att jag längtar tillbaka!

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...