Annons

Annons

Katterna tog över hela mitt liv

Lisa var sex år när hon fick sin första katt. Den var len och gosig och fick henne att känna sig mindre ensam – kanske var det minnet av den tryggheten som triggade igång hennes tvångsmässiga samlande. Efter en avbruten kärleksrelation flydde hon in i katternas värld – och måste brutalt räddas ur dess klor.


Dela din historia med oss
Skriv till Allers medarbetare Anna Karin Ericson om du har någon erfarenhet som du vill dela med dig av. Du kan vara anonym om du önskar det. Mejla till: [email protected]

Katter

Pannan är rynkad. Hon sitter stilla och räknar högt en gång till. Lisa öppnar ögonen och ser fortfarande fundersam ut. Efter några minuter är hon säker – det var verkligen 58 katter. Så många bodde hon tillsammans med i flera år.
Lisa kunde inte sluta samla på katter. Det påverkade hennes sociala liv och arbete, och gjorde henne ruinerad. ”Hon måste vara en ensam, lite galen tant”, var det nog många som tänkte om henne. Och Lisa kan i dag inte annat än att hålla med. Allt kretsade kring djuren. Huset förvandlades till en stor kattlåda – det luktade så starkt av kiss och avföring att det räckte med att ett fönster stod på glänt för att grannarna skulle klaga. Själv tyckte Lisa att hon var en sann djurvän som gjorde en hjälteinsats.
– Jag var som besatt av katter och smådjur. Det var precis som att jag inte kunde få nog, säger Lisa som nu när hon fått sin diagnos kan förstå varför det gick som det gjorde.
Redan som barn älskade hon katter. De var mjuka och gosiga. Efter mycket tjat på sina föräldrar fick hon sin första katt när hon var sex år.
– Den blev min bästa vän som jag kunde ty mig till efter en jobbig dag i skolan eller när jag kände mig ensam och ledsen, minns Lisa.
Uppväxten på landet gjorde henne van vid att ha många katter kring sig, särskilt vid ladugården. Det var en bit till närmaste granne, så det var ingen som reagerade på att familjen stundtals hade 30 katter, de flesta utomhus.
– Jag trivdes med alla djur som sprang lösa och strök mig längs benen. Det var en härlig tid, säger Lisa och ser plötsligt sorgsen ut.

Annons

LÄS MER: ”Min man levde dubbelliv”

Vilse i livet

Hon tänker på året då hennes pappa dog. Lisa var tonåring och mådde redan psykiskt dåligt. Hon vantrivdes i skolan och hade inga vänner. Hästarna, korna och katterna blev den trygga punkten i tillvaron. Med dem kunde hon vara sig själv, av dem fick hon kärlek och uppskattning. Sorgen blev mer hanterbar när hon var med djuren. Men till slut tog rastlösheten överhanden. Lisa var 18 och mogen för äventyr ute i den vida världen. Första utmaningen blev att läsa till sjuksköterska, men efter tre terminer hoppade Lisa av. Hon hade träffat en man och reste jorden runt med honom.
När förhållandet tog slut kraschade Lisa mentalt.
– Jag blev deprimerad, satt apatisk och stirrade in i en vägg hela dagarna. Jag fick tvångstankar och måste stänga fönstren av rädsla för att jag skulle hoppa ut, berättar Lisa.
Hon var förvirrad över vem hon var och vad hon ville med sitt liv. Hennes syster såg till att hon kom till en psykiatrisk klinik, men det kändes mer som förvaring än hjälp. Lisa bestämde sig för att flytta hem till byn igen; därifrån hade hon ju fina och trygga minnen. Flyttlasset gick till en gammal skånelänga nära föräldrahemmet. Huset var i risigt skick, men Lisa hade inte råd att köpa något annat.
– Det kändes så underbart, och när mamma besökte mig första gången kom hon med en av släktgårdens kattungar som inflyttningspresent. Det kunde inte bli bättre!
Mysan var bara sex månader när hon fick sex ungar. Lisa behöll en kull kattungar – som snabbt blev könsmogna och förökade sig. Sedan blev de fler. Och ännu fler. Helt plötsligt ägde hon inte bara en katt, utan en hel flock som behövde mycket mat. Kostnaderna steg. När Lisa ringde veterinären för att fråga om kastrering fick hon nästan en chock när hon hörde att det skulle kosta en hel förmögenhet. Det hade hon inte råd med, utan köpte i stället p-piller åt katterna. Men utekatter kan vara svåra att hålla koll på och ge piller regelbundet, menar Lisa.
– Då kände jag maktlösheten stiga. Vad skulle jag ta mig till?
Det visade sig att Lisas mamma kunde ta hand om några av katterna, några katter sprang bort och ytterligare andra tog Lisas vänner hand om, de få vänner som fanns kvar. Men det hjälpte inte. Katterna tog över huset och en dag räknade Lisa dem till 58 stycken.
Hon började sakta ge upp sin kamp för att begränsa antalet och vanvården blev ett faktum.
– Nätterna var värst, då jamade och krafsade katterna vid sängen. Någon ville ha närhet, någon annan vatten. Jag fick inte mycket sömn. Det var som att ha blivit mamma till femlingar, berättar Lisa som mådde allt sämre.

LÄS MER: ”Jamie föddes i fel kropp”

 

Katt som spelar Jenga

Kände sig behövd

Hon undvek människor alltmer och stängde in sig med sina katter. Hon började dessutom ta hand om duvor och andra smådjur, ringde på annonser med marsvin som behövde nya hem.
– Jag var helt besatt av att ha så många djur som möjligt. Då kände jag mig behövd och betydde något, säger Lisa.
Hon tar fram några bilder. På en syns kattbajs och urin överallt på golvet. På en annan sitter dussinet katter som i klasar på ett klösträd. Misär, skulle många beskriva det som. Mitt i allt detta levde Lisa utan att reflektera närmare över sin situation. Men det gjorde hennes vänner och familj. De vägrade nu att komma på besök på grund av den förfärliga stanken.
– Jag märkte att min familj började dra sig undan, men då kunde jag inte förstå varför, säger Lisa.
Nu klarade hon knappt att sköta sin timanställning inom hemtjänsten. Det pratades bakom ryggen på henne, om hur illa hon luktade, och det var också en arbetskollega som till slut tipsade länsstyrelsen om alla djuren.

Främlingar med burar

En dag i juli för fyra år sedan dök främlingar upp utanför Lisas hus, medan grannarna nyfiket stod och glodde. När Lisa såg alla burar de hade med sig förstod hon att det var kört, men ropade ändå förtvivlat att hon skulle ordna städhjälp för att sanera bostaden.
– Jag grät när de bar ut alla mina djur. De var ju mina barn, mitt allt. Det var nog den mörkaste dagen i mitt liv.
Livet utan katter var inget liv för Lisa. Lisa överklagade omhändertagandet och tog sms-lån för att betala städning, men kunde inte betala sina räkningar och hamnade hos Kronofogden. Dessutom blev hon uppsagd från sitt arbete då hon inte kom i tid till sina pass.
Kort därefter bröt Lisa ihop. Hon gick ut på gatan, satte sig ner och bara skrek rakt ut i luften. En granne ringde efter ambulans och Lisa kördes till sjukhus där hon blev inlagd.
Med hjälp av medicin och terapi kunde hon påbörja en mödosam väg tillbaka till ett helare liv, även om hon först hade svårt att ta till sig sin psykiatriska diagnos: patologisk samlare. I dag har hon accepterat den.
– Med facit i hand borde jag ju ha sökt hjälp tidigare, men är man psykiskt sjuk inser man inte det själv, säger Lisa.

Läs mer: ”Jag vill att barnen ska minnas mig med glädje”

Saknad

Hon tänker än i dag på alla de katter som omplacerades eller avlivades, och särskilt en katt saknar hon: den rödvite Pelle.
– Kattungar är det sötaste som finns, men de växer och man måste ta sitt ansvar, säger Lisa.
Hon kommer aldrig mer att bli kattägare. Hon vet att hon inte skulle klara av att bara ha en katt. Men hon trivs ändå med tillvaron så som den gestaltar sig i dag. Hon har återfått kontakten med sin mamma och tre systrar, och nu äntligen, vid 40 års ålder, ser hon slutet på en lång period av arbetslöshet. Hon ska just börja arbeta som servitris. På fritiden arbetar hon med hemlösa katter i olika föreningar. Genom att hitta hem till dem kan hon hänge sig åt att vara en äkta djurvän, utan att ha någon egen katt.
I sitt arbete med hemlösa katter har hon ibland kontakt med länsstyrelsen, men hon är kritisk till hur de omhändertar djur.
– Det är inte säkert att katten får det bättre för att den tas från sin ägare. Många friska katter avlivas utan att få en chans till ett bättre liv i ett nytt hem. I stället för att bara ta djuren borde man kanske hellre ge ägaren hjälp och vård, så att hon eller han kan ta hand om sina djur.

(Lisa heter egentligen något annat.)

Text: Thérese Weber Cedergren
Bild: Shutterstock

Vill du läsa fler spännande historier? Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...