Annons

Annons

Kärleken räddade mig från självskadebeteendet

Sara har kämpat mot ångest sedan hon var liten och upptäckte tidigt att hon kunde dämpa den genom att tillfoga sig själv smärta. Till slut var hon rädd att hon skulle dö om hon inte slutade med sitt självskadebeteende.


141520_skada761-kai

Saras ångestsjukdom och självskadebeteende har präglat hela hennes uppväxt

Med ett strålande leende tar Sara Modigh, 26, emot oss i sin och maken Jakobs lägenhet på sjunde våningen på Råslätt i Jönköping. Härifrån är det en vidunderlig utsikt mot omgivningarna, som den här dagen badar i höstens brandgula solsken.

Annons

När man träffar Sara märks ingenting av den ångestsjukdom och det allvarliga självskadebeteende som hon har präglats av under hela sin uppväxt. Det enda synliga tecknet på det hon har gått igenom är ärren på hennes underarmar.

– Jag lyckades själv ta mig ur beteendet, berättar hon. Det är nu över ett år sedan jag fick ett återfall och innan dess var det ytterligare ett år sedan jag skar mig själv.

Bloggar om sitt liv

En viktig faktor i Saras kamp för att sluta skada sig själv var hennes skrivande. Sedan 2009 har hon bloggat om sitt liv. I början skrev hon mest om hur dåligt hon själv mådde, men på senare år har hon skrivit för att hjälpa andra unga tjejer med självskadebeteende.

– Det var något jag saknade när jag själv var i tonåren. Jag kände mig som världens knäppaste människa när jag skar mig själv och trodde att jag var ensam om att göra det. Nu får jag mejl från tjejer som läst min blogg och berättar att den har hjälpt dem.

Läs också: Psykiatrin har räddat mitt liv

Sara är övertygad om att hon inte levt i dag om hon inte lyckats ta sig ur självskadebeteendet. Hon skar sig djupare och djupare, och fick flera gånger uppsöka sjukhus, eftersom hon fick allvarliga skador.

– Jag gjorde även ett självmordsförsök genom att hälla i mig en burk sömntabletter. Som väl var upptäckte Jakob vad jag gjort och larmade ambulans.

Skadade sig själv redan som barn

Sara var bara sex år gammal när hon första gången började skada sig själv. Hon upptäckte att hon kunde dämpa sina rädslor genom att knyta händerna så att naglarna skar in i handflatorna.

– Jag låg i min säng på kvällarna när jag inte kunde sova och knöt händerna så hårt jag kunde. Smärtan gjorde att jag kunde fokusera på den i stället för på min oro. Det var en smärta som jag kunde förstå, till skillnad från oron, berättar hon.

Läs också: Panikångesten tvingade mig att välja mellan döden eller livet

Ångestsjukdomen hon lider av gjorde att hon var orolig och rädd för allt, utan att hon kunde sätta fingret på exakt vad det var som gjorde att hon mådde dåligt.

självskadebeteende

Sara skriver flitigt på sin tankeväckande blogg: saramodigh.bloggplatsen.se

Fysisk smärta

Efterhand som hon blev äldre, och mötte fler utmaningar i form av skolan och nya kompisar som triggade igång hennes oro, började hon skada sig mer regelbundet. I början rev och nöp hon sig över hela kroppen och tillfogade sig själv smärta genom att slå med knytnävarna.

Läs också: 6 saker du ALDRIG ska säga till någon som är ledsen

– I början var det inte så allvarligt att det började blöda, men jag hade blåmärken där jag hade nypt mig själv, och rivmärken.

Första gången Sara kom i kontakt med psykiatrin var hon i elvaårsåldern. Hennes föräldrar oroade sig för att hon skolkade mycket från skolan och via en vårdcentral remitterades hon till Barn- och ungdomspsykiatrin, bup.

– Men där låg allt fokus på att jag skulle gå i skolan och jag skämdes så mycket över mitt eget beteende att jag inte ville säga något.

Växande ångest

När Sara sedan började högstadiet blev allt mycket värre. Hon blev mobbad av sina skolkamrater, och för att dämpa sin växande ångest började hon skära sig själv på armarna och andra delar av kroppen.

– I början skar jag mig med glasbitar och konservlock, men efter ett tag började jag använda rakblad. Jag drabbades av en djup depression och ett jullov klarade jag inte att gå upp ur sängen. Jag sov tjugo timmar om dygnet i två månader.

Läs också: Min ångest fick mig att skada mig själv

I årskurs nio hade hon 96 procents frånvaro och gick ut skolan med ofullständiga betyg.

– Mina föräldrar upptäckte mina skador och slog larm. Jag vet att man inom psykiatrin kände till mitt självskadebeteende, eftersom det står i gamla journaler. Men det var inget som diskuterades med mig och det tycker jag är riktigt dåligt. Om mina problem hade uppmärksammats tidigare hade jag inte hamnat så djupt i självskadebeteendet.

Blev sjukskriven

Efter grundskolan läste Sara svenska och engelska på en resursskola. Därefter började hon på en folkhögskola, men på grund av sin ångestsjukdom klarade hon inte att gå där.

Läs också: Sjukdomen stal mig från mina barn

Det var då hon blev sjukskriven och i samband med det började hon skära sig själv djupare och djupare. Hon bedömer själv att hon varit tvungen att åka till sjukhuset ett dussintal gånger.

– Jag aktade mig för att skära så djupt så att jag kom ner till pulsådern, för jag ville ju inte ta mitt liv. Men det var nära många gånger.

Vändpunkten kom när Sara träffade sin Jakob.

Vändpunkten kom när Sara träffade sin Jakob.

Han tog min ångest på allvar

Vändpunkten kom när Sara 16 år gammal träffade den fyra år äldre Jakob, som hon i dag är gift med.

– Han var den första som lyssnade på mig och som tog min ångest på allvar. Han förstod att jag var sjuk.

Det var han som lyckligtvis vaknade mitt i natten när hon hade tagit en överdos sömntabletter. Och det var efter självmordsförsöket som hon beslutade sig för att sluta skada sig själv.

Läs också: Sandra pendlar mellan lycka och förtvivlan

– Jag kände att skadorna blev allt värre och jag var som sagt rädd för att det skulle sluta med att jag tog livet av mig. Dessutom insåg jag att självskadebeteendet bara var ett sätt att skjuta upp min oro i stället för att ta itu med den.

Sökte information om självskadebeteende

Sara började söka information om självskadebeteende på internet och hon läste alla böcker hon kunde hitta om ämnet, bland annat Sofia Åkermans För att överleva.

– Den boken betydde mycket för mig. Sofia har själv tagit sig ur ett svårt självskadebeteende.

Läs också: Amy berättar om sin svåra ångest

Men det tog många år att helt sluta. Behovet av att tillfoga sig själv smärta när ångesten kom krypande hade varit en del av hela Saras liv och det krävdes mycket mental träning för att inte göra det.

– I dag har jag lärt mig att leva med ångesten och att förstå den. Jag får fortfarande ångestattacker, men numera kan jag vänta ut dem. Frånsett återfallet för ett år sedan har jag slutat skada mig själv.

141520_skada777761-kai

Efterlyser större kunskap inom psykiatrin

Sara har varit sjukskriven sedan hon var 19 år och får aktivitetsstöd. Hon hoppas att hon en dag mår tillräckligt bra för att kunna komma ut i arbetslivet, och drömmen om att bilda en familj lever fortfarande hos henne.

– Men jag vill inte skaffa barn så länge det finns en risk att jag mår så dåligt att jag inte kan ta hand om dem. Jag och min man har pratat om det och han säger att det är upp till mig att avgöra det.

För att inte andra ska hamna i samma allvarliga situation som hon själv efterlyser Sara större kunskap om självskadebeteende inom psykiatrin.

– Personalen i psykiatrin måste ställa mer ledande frågor när de misstänker att något inte står rätt till. Jag tror inte att det finns många barn som självmant kan sätta ord på sina känslor.

Läs Saras blogg här 

Text: Per-Ola Ohlsson
Bild: Kai Rehn



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...