Annons

Annons

Karl Oskar och Kristina 
och papporna som gråter

Jag såg aldrig musikalen Kristina från Duvemåla. Och jag har aldrig läst Mobergs Utvandrarna ordentligt.


Illustration: Victoria Plantin

Jag har däremot sett den gamla filmen på temat – så där tyst och realistiskt gjord som man filmade 1971. Jag riktigt känner hur eländig och skräckinjagande färden över Atlanten var.

Annons

Ändå tror jag att det var mycket värre i verkligheten för Amerikaresenärerna och nybyggarna som var som Karl Oskar och Kristina.
Många ansåg sig inte ha något annat val.

Gilla Allers på Facebook

Jag har lyssnat mycket på sångerna från musikalen. Orden får mig att rysa:
”Från mitt hemland slets jag bort. Här är jag en flykting och en främling. Och det ödet finner jag mig i …”
Och vidare:
”Sorgen som jag känner den kan ingen här förstå.”
Jag tänker: Vi har så många Karl Oskar och Kristina omkring oss i dag.
Det är människor som slitits från sina hemtrakter, färdats över farligt hav – utan någon annan önskan än att få leva sina liv fredligt med tak över huvudet och en säng till sina barn. En del kan inte ens ta hit sina barn. De sitter fast i Aleppo eller någon annanstans i Syrien.
Ändå pratar vi mest om hur jobbigt det är för oss andra att de kommer hit.
Jag minns en scen i Utvandrarna, hur de måste gå på båten efter ett kort stopp någonstans och hur de blir av med ett av sina barn.
De överväger att gå på båten utan barnet. Så hemskt! Till slut tror jag dock att de hittar varandra i tid.
I verkligheten får inte alla på flykt med sig sina barn levande till sitt nya hemland.

Jag vet på nära håll hur det är för pappor som satt allt på spel för att komma hit, att längta till sina familjer.
Hur ont det gör att ringa till landet långt bort och länge sedan och höra krigets ljud under samtalets gång.
Att inte finna en lösning på när de ska få träffas under trygga förhållanden igen.
Samtidigt mitt i sorgen, känner dessa människor trycket på sig att vara motiverade och lära sig det nya språket, att vara drivna och bygga upp sina liv igen. De ska förstå sin handläggare som lotsar dem i samhället och talar om vilka möjligheter de har här.
Jag föreställer mig hur det känns att befinna sig i en återvändsgränd, att utvärderas och kanske tvingas tänka om vad det gäller tidigare yrkesdrömmar. De gånger som utbildningen från hemlandet inte är tillräcklig här.
Det är inte enkelt att förstå myndigheter när språket är nytt.
Jag hade själv en tuff upplevelse som ung när jag skulle söka uppehållstillstånd i Frankrike som student. Det är inte alls samma sak, men jag förstod ingenting av systemet och kände mig marginaliserad.
Sedan dess inser jag vad det innebär att ha ett medborgarskap. Jag kan se att de här papporna bara vill komma igång, arbeta och bli som oss andra. Jag vet också att de stödjer varandra i processen.
Den som är ledsen, kanske gråter och har förlorat hoppet på att något ska förändras, lämnas inte i sticket.
Två människor som jag känner till har olika religioner. Men i sin gemensamma situation har de blivit varandras största trygghet. De tar långa promenader tillsammans för att skingra tankarna.

Kristina blickade ut över havet och tänkte på hemlandet. Jag undrar om papporna gör samma sak.
En dag på oceanen stod hon ensam vid relingen. Förbi seglade ett skepp med svensk flagga på väg i motsatt riktning – hem …
Vad jag kommer ihåg kom Kristina aldrig hem men längtan försvann aldrig.
Hon hade mycket svårare än Karl Oskar att anpassa sig till det nya landet. På samma sätt är det för dem som kommer hit i dag. En del finner snabbt sin väg i det nya. För andra kommer det långsammare. Karl Oskar synade sitt arv, sin ödeslott – beströdd med sten och skärv.
Stenen på den småländska åkern låg där som ett hån. Han började förstå att det aldrig skulle gå …
Hem kom hans bror och berättade hur han misshandlats av sin husbonde, och drömde om guld. Livet kändes hopplöst för dem båda. Är det konstigt att de for?
Jag drömmer om ett bättre slut för både Karl Oskar och Robert. Att guldet denna gång blir till något annat än sand …

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...