Annons

Annons

Jonas räddade livet på sin fru Anna

Över en natt förändrades familjen Erikssons liv när ett blodkärl brast i mamma Annas hjärna. Nu är det bara skruvarna och ett litet ärr som påminner om den dramatiska händelsen. – Jag har aldrig varit religiös, men nu är jag övertygad om att det finns något större som vakar över oss, säger Annas man Jonas.


Vi fick ingen ögonkontakt – då förstod jag att det gällde liv eller död

Jonas räddade livetvitpixel

Det var fredagen den 13 maj för tre år sedan och tvåbarnsfamiljen Eriksson i Piteå hade precis firat lille Elvis ettårsdag. Anna hade lagt honom och storasyster Liv, som då var 4, och gjort sig i ordning för kvällen. Jonas var på after work med sina arbetskompisar och Anna gick till sängs tidigt. Elvis brukade vakna flera gånger varje natt, det gällde att passa på.

Annons

Plötsligt övermannades Anna av en fruktansvärd huvudvärk.

– Det pulserade i huvudet, det kändes som att något gick sönder och smärtan blev värre och värre. Jag låg i fosterställning och tänkte att värken kanske skulle gå över om jag sov en stund, berättar Anna, 32.

Läs också: 8 vanliga orsaker till spänningshuvudvärk – och hur du undviker dem

Men det gick inte att somna. Anna vågade inte gå till nedervåningen för att hämta huvudvärkstabletter. Smärtan var den värsta hon varit med om och hon förstod att det inte var vanlig huvudvärk.

– När jag inte ens klarade av att sträcka ut armen för att ta mobilen och ringa hem Jonas insåg jag att det var allvar, och sedan minns jag bara att jag spydde rakt ner på golvet och att jag ramlade ur sängen.

Han hörde en kraftig duns

Jonas och hans arbetskamrater valde mellan att gå vidare i nö­jesvimlet eller att åka hem. Jonas åkte hem. Det var före midnatt och han smög sig in för att inte störa den sovande familjen.

– Elvis hade sovit dåligt den senaste tiden och jag tänkte att Anna säkert lyft över honom i vår säng, så jag la mig på soffan nere, säger Jonas.

Han hann bara lägga sig tillrätta innan han hörde en kraftig duns och Annas jämrande röst. Jonas störtade upp till sovrummet och chockades av den syn som mötte honom. Anna låg helt okontaktbar på golvet i sina egna spyor.

– Jag slog numret till 112 och försökte  skapa ögonkontakt med Anna. Att det var väldigt allvarligt förstod jag på en gång.

Jonas räddade livet

– Jag önskar inte ens min värsta fiende att gå igenom det vi har upplevt, säger Jonas.

Otäcka minnen

Vi sitter i paviljongen på familjens villatomt. Anna och Jonas har dukat fram kaffe, Liv och Elvis busar runt med valpen Åska, en jämthund som är en alldeles ny familjemedlem. Trots den strålande, soliga dagen och att det gått tre år sedan den där hemska natten får minnena ett mörkt stråk av allvar att dra över Jonas ansikte. Han beskriver hur han springer ner för att vinka in ambulansen och hur Anna blir ivägburen på bår. I tumultet vaknar barnen och Jonas fokus blir att lugna och natta de små igen. Elvis är svårsövd och det slutar med att Jonas somnar tillsammans med sin ettåring. Han vaknar av att någon bankar på dörren.

– Det är polisen och min första tanke är att Anna är död. Men polisen är här för att meddela mig att Anna har drabbats av en hjärnblödning och är skickad med ambulanshelikopter till Umeå, berättar Jonas, 34.

Alla fördämningar brister när han sätter sig vid köksbordet för att låta polisens ord sjunka in.

– Jag bara gråter och gråter, det är skräckens tårar. Sedan ringer jag till Annas mamma i Värmland och till min egen mamma och pappa.

Jonas föräldrar kommer, mamman tar hand om barnen och Jonas pappa sätter sig i bilen med Jonas för att köra de 20 milen till sjukhuset i Umeå. Där får de se den medvetslösa Anna innan hon flygs vidare till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Hon måste opereras. När Anna vaknar är det måndag. Måndagen den 16 maj. Och hon tror att hon är död.

– Rummet jag ligger i har ett konstigt, gult sken och jag tänker att om jag inte är död måste jag ha fastnat i en ond dröm. Människorna i rummet frågar om jag vet vilken dag det är och jag säger lördag, jag tror ju att jag bara sovit en natt.

”Aldrig sett honom så orolig”

När hon ska ringa Jonas och mobilen bara tutar upptaget tänker hon att hon såklart inte kan ringa Jonas, eftersom hon är död. Hon somnar och vaknar om vartannat. Det är när Jonas kommer på besök som hon börjar förstå vad som hänt.

– Jag har aldrig sett honom så orolig och ledsen förut.

Läs också: Melwin räddade livet på lillasyster Lilja: ”Hela familjens stora hjälte”

Jonas nickar och säger att han aldrig skulle önska ens sin värsta fiende att vara med om det som de upplevt.

När sjukvårdspersonalen ska tvätta Annas hår får hon se sig i spegeln. Håret är rakat, hon har stygn och klamrar i huvudet, och en dränageslang sticker upp ur skallen.

– Det blir en chock att se hur illa tilltygad jag är, jag känner knappt igen mig.

Anna frågar efter sina barn och får veta att de är kvar i Piteå med farmor och farfar. Hon längtar efter Liv och Elvis, men är samtidigt så trött, så trött att hon inte orkar mer än att vara i nuet.

Efter fyra dagar flyttas Anna till Umeå. Hon får inte gå upp ur sängen och när hon till slut får gå på toaletten drabbas hon av en spasm som avhjälps med ännu ett ingrepp; denna gång går läkarna upp till hjärnan via ljumsken. När barnen kommer och hälsar på är de reserverade. Liv vill inte kramas, mamma ser konstig ut. Det gör ont i Anna.

Jonas räddade livet

Anna låg flera månader på sjukhus och fick transporteras med flyg och helikopter flera gånger.

 

Ofta ledsen

Anna är ofta ledsen när hon har kommit hem och är sjukskriven. Hon växlar mellan känslor av bitterhet över att vara drabbad och tacksamhet över att ha överlevt utan några större men. Visst är hon trött och tål stress sämre, men hon blir allt bättre och kan så småningom leva ett helt vanligt liv.

Doktorn har berättat att hälften av alla som drabbas av en likadan hjärnblödning avlider innan de får vård, en tredjedel av de som får vård dör i alla fall, en annan tredjedel drabbas av svåra men. Anna hör till den sista tredjedelen. Den som klarar sig bäst.

Ångesten rider henne, hon äter lugnande medicin och går i samtal hos sjukhuskuratorn. Anna drabbas av flera bakslag med såret i huvudet. Trots att hon om och om igen medicineras med antibiotika vill det inte läka som det ska. Hon sys om fyra gånger, men skallbenet under huden känns oroväckande mjukt. Anna opereras och får leva utan skallben i ett helt år innan ett skallbensim­plantat i plast opereras på plats och fästs med flera skruvar.

Känns overkligt

Under nästan ett halvår är Jonas hemma och tar hand om sin familj. Efter tre månader på sjukhus kommer Anna hem. Jonas har hela tiden varit Annas stora stöd och tagit hand om hus, hem och barn.

– På nätterna kom alla tankar – det dröjde länge innan jag kunde sova en hel natt. Jag har aldrig trott på Gud eller varit religiös, men det måste finnas något större som styrt och vakat över oss när allting trots allt har gått så pass bra, säger Jonas allvarligt.

Anna har kämpat länge med ångest, oro och negativa tankar, men har efter rehabilitering kommit så långt att hon inte längre tänker på den dramatiska natten varje dag.

– Fortfarande efter tre år känns händelsen overklig, det är som om berättelsen handlar om någon annan. Jag har lärt mig att njuta av nuet och är tacksam varje dag för att jag fick en andra chans.

Att drabbas av ett svårt trauma blir en livskris för hela familjen, och Anna och Jonas berättar att de under en period höll på att glida ifrån varandra då de hanterade chocken och sorgen olika. Men de kom stärkta ur krisen och familjen har blivit tajtare än någonsin.

I dag jobbar Anna i butik. Hon klarade inte av att återvända till vården där sjukdom och död är naturliga inslag. Jonas har börjat jobba skift, vilket ger honom mer tid över för familjen och en högre lön som gör att Anna inte måste känna sig tvingad att jobba heltid. Familjen klarar sig ändå.

– Att ta hand om varandra, att ha roligt och att förverkliga drömmar har blivit viktigare än någonsin, säger Jonas.

Text: BIRGITTA LINDVALL WIIK 

Bild: PETRA ISAKSSON, PRIVAT



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...