Annons

Annons

Johans pojke blev bortförd

Mejla
Dela (3)
Pinna

Johan

Jag stod ensam i ett okänt land
– fast besluten att hitta min son

När Johans lille son Jacob kidnappades stod myndigheterna handfallna och ingenting hände. Johan tröttnade till sist på att vänta och bestämde sig för att ta saken i egna händer. Han gav sig i väg till Etiopien, på en svår och riskfylld resa. 

Annons

Jacob, fem år, springer glatt till rutschkanan i lekparken. När han kanar ner är pappa Johan där och ger honom en innerlig kram, och de tittar varmt på varandra. Människor som ser dem tillsammans kan inte ana vilken svår tid de har bakom sig, och hur Johan kämpat för ögonblick som detta.
– Ända sedan Jacob föddes har jag varit orolig för hans säkerhet, tyvärr visade det sig att oron var befogad, säger Johan.
Johan och Jacobs mamma ha­de ett kort förhållande. När han upptäckte att hon hade drogproblem avbröt han förhållandet. En kort tid därefter hörde hon av sig och berättade att hon var gravid. Först blev Johan chockad, men sedan kändes det självklart hur han skulle agera.
– Jag ville vara där för att ta hand om och skydda mitt barn, säger Johan.
För barnets skull flyttade de bli­vande föräldrarna ihop. Under en period var kvinnan även inskriven på behandlingshem. När Jacob föddes gjorde Johan allt för att det skulle fungera mellan dem, men mammans drogproblematik var för stor. Efter en vårdnadsprocess beslutades att Johan skulle ha ensam vårdnad, och mamman skulle ha bevakat umgänge med Jacob två timmar i veckan.
– Varje vecka tog jag ledigt från job­bet när Jacob skulle träffa sin mamma för att hålla honom under uppsikt, utan att Jacob såg mig. Varje gång såg jag att umgängesstödjaren som skulle bevaka dem hade uppmärksamheten åt annat håll. Jag begärde att få en annan, men nekades, säger han.

På socialkontoret var man i stället bekymrad över risken att Jacob skulle se sin pappa och bli störd de två timmar han hade med mam­man. Så de beslutade att Johan vid varje sådant tillfälle skulle överlämna Jacob till umgängesstödjaren. Därefter skulle de tillsammans med mamman vistas i en lokal som skulle vara hemlig för Johan. Första gången detta skulle ske var under sommaren 2012.
– Jag hade överlämnat Jacob och kände na­­turligtvis oro. Så jag be­slöt mig för att följa efter dem med bil för att se vart de åk­te. Men jag tappade bort dem. I stället åkte jag till en restaurang och väntade på att de två timmar­na skulle ta slut. Då ringde umgängesstödjaren. Jacob och hans mamma ha­de försvunnit!
Det visade sig att det bevakade umgänget hade varit på ett ställe med mycket folk. Helt plötsligt hade Jacob och mamman varit bor­ta. Umgängesstödjaren hade inte märkt något konstigt före för­­svinnandet förutom att mamman hade varit ovanligt tyst och bar på en stor bag.
– När jag hörde detta åkte jag till järnvägsstationen, men inga tåg gick. Då åkte jag till busscentralen, stoppade bussen på väg till Stockholm och letade igenom den utan resultat, berättar Johan.

Blev avrådd

Direkt efter försvinnandet upplevde Johan att han inte fick hjälp från va­re sig socialtjänst el­ler po­lis. Polisen tog emot an­mälan om för­svinnandet, men någon efterlysning gjordes inte. Dagarna gick utan att något hände. Då kollade Johan själv upp om det fanns något pass utställt till Jacob. Det vi­sade sig att mamman ordnat pass åt honom för några år sedan, och passet var fortfarande giltigt. Då agerade polisen genom lagen om vård av unga (LVU), som in­nebär ett omedelbart omhändertagande, och sökte efter honom på mammans bostadsort. Där fick polisen kontakt med en man som berättade att han skjutsat Jacob och hans mam­ma till Kastrups flygplats i Danmark. Där­ifrån hade de flugit till Etiopien. Mamman häk­­ta­des i sin frånvaro för egenmäktigt förfarande med barn, och en in­ter­na­tionell efterlysning gick ut via Interpol.
– Jag hade hela tiden kontakt med UD som sa att allt var klart och alla beslut fattade. De bara väntade på att hon skulle hittas och gripas, säger Johan.
Men månaderna gick utan att något hände. När Johan blev arbetslös hade han möjligheten att ta saken i egna händer.
– Jag bestämde mig för att åka till Etiopien och leta efter Jacob. Det gick inte att bara gå hemma och vänta. Men släkt och vänner avrådde mig. De sa: ”Åk inte! Det är farligt i Etiopien, du kom­mer inte att komma hem levande!” Jag var jätte­rädd när jag reste dit, men visste att det var nå­got som jag var tvungen att göra, säger han.

Ensam landade Johan i den etiopiska fy­ramiljonersstaden Addis Abeba i början av förra året. Han hade aldrig varit i Afrika tidigare över huvud taget och hans engelska är enligt honom själv inget att skryta med.
– Men jag hade mitt trumfkort med mig. Nämligen mammans etiopiska telefonnummer som jag lyckats få tag i. Nu borde det vara lätt för polisen att spåra hen­ne, trodde jag.
Snart fick Johan bittert erfara att staden hade ett stort antal polisstationer som bestod av poliser som var i olika grad korrumperade, och få av dem kunde engelska. När han började misströsta fick han syn på en skylt med namnet Stockholm Bar. Det visade sig att barägaren var till­sammans med en svenska, och när han fick veta varför Johan var i Etiopien så ville han hjälpa till.
– Jag hade en otrolig tur som fick kontakt med barägaren. Han blev min tolk och tog mig med till den bästa polisstationen i staden där polischefen inte accep­terade korruption, och jag fick också kontakt med poliser som kunde engelska. berättar Johan.

Polisen satte i gång med att spå­ra telefonnumret. Men precis när numret spårats slogs telefonen av för att aldrig slås på igen.
– Både polisen och svenska am­bassaden tyckte att det var bäst att jag åkte hem. Men jag vägra­de. För om jag åkte hem skulle inget hända, berättar Johan.
För säkerhets skull bytte Johan hotell. På nytt var den lyckliga slumpen på Johans sida. För på det nya hotellet blev Johan vän med en servitör som ville hjälpa honom, även servitörens syster en­gagerade sig. På kvällarna tog de med Johan på olika barer för att leta efter mamman.
– För att jag inte skulle bli igenkänd klädde de mig i en heltäckande burka som muslimska kvinnor bär, berättar Johan.

Hade tagit ut pengar

Han fortsatte också med sitt dagliga sökande. Regelbundet besökte han justitieministeriet, sven­ska ambassaden och polisstationen. När Johan åkte från Sve­rige hade han bokat hemfärd fyra veckor senare, men hemfärden fick han hela tiden skjuta upp. Byråkratin försvårade och gjorde att sökandet gick sakta. Att polisen saknade datorer underlättade inte heller. Till slut fick polisen ändå fram listor över bostadsområden som kunde vara aktuella. Polisen ville systematiskt knacka dörr i dessa områden på jakt efter Jacob. Det fanns bara ett problem. Det fanns bara ett fåtal polisbilar.
– Då ordnade jag en hyrbil. Varje morgon åkte jag och hämtade några poliser vid polisstationen och körde ut dem till bostadsområdena för dörrknackning, som tack bjöd jag dem på lunch, berättar Johan.
Med sig hade Johan också en bild på Jacob från hans treårskalas. Bilden hade han alltid med när han gjorde eftersökningar ef­ter Jacob.
– Ofta var det människor som sa att de visste var han var. Men det stämde aldrig. Kanske var det för att jag hade lovat en belöning på 2 000 dollar till den som hittade honom som gjorde att människor gissade i stället för att säga att de inte visste, säger Johan.

Men så kom han på att mamman antagligen fick pengar skickade till sig från Sverige. Efter stort krångel, eftersom det etiopiska banksystemet inte är datoriserat, lyckades polisen få ut mammans uttagsregister. Det visade sig att mamman tagit ut pengar vid två bankkontor i Addis Abeba, vilket talade för att hon bodde i staden.
Johan hade fått en annan idé. Han kollade mammans Facebook-sida.
– Länge hade hon sex vänner på Facebook. Helt plötsligt hade hon en sjunde vän i Etiopien. Så jag skickade ett meddelande till honom, och berättade att jag ville ha upplysningar om var Jacob och hans mamma befann sig.
Veckorna gick utan att han fick svar och han började misströsta.
– Just när jag började tvivla på att jag någonsin skulle få träffa Jacob igen, då skickade mannen svaret jag väntade på, säger Johan.

Dramatisk polisinsats

Mannen ville ha visum till Sverige och 10 000 dollar i belöning om han berättade var Jacob fanns. Johan informerade polisen och svenska ambassaden. Ett visum var uteslutet. Tillsammans med polisen korresponderade han med mannen. Han pressade ner belöningen till 2 500 dollar och gjorde upp om en mötesplats. Men i stället för att få pengar blev mannen omhändertagen av polisen när han kom dit.
Han fördes till polisstationen, och det visade sig att han visste exakt var mamman och Jacob be­fann sig i. En i svenska mått okonventionell polisinsats tog form.
– För att inte väcka misstänksamhet hos mamman så försåg po­liserna mannen med drogen khat. Han skulle ringa på hos mam­­man och erbjuda khat, samtidigt skulle han ha två civilklädda poliser med för att gripa henne.
Planen var inte helt vattentät. Un­der insatsen planerade de att använ­da en av si­na få polisbilar som de par­kerade en bit från ingången. Johan följ­de efter i sin hyrbil. På avstånd ser han människor flockas kring polis­bilden och stämningen blir aggressiv.

När den khatförsedde mannen tillsammans med de två civilpoliserna ringer på mammans dörr öppnar hon inte dörren. Poliserna slår då in dörren och förutom mamman hittas också Jacob.
– När jag sitter i hyrbilen ser jag Jacob skymd av folkmassan när han förs in i po­lis­bilen. På po­lis­sta­tionen får jag äntligen träffa honom. Jag hade föreställt mig att jag skulle kän­na himlastormande lycka när jag fick träffa honom. I stället blev jag arg när jag fick se hur illa han farit. Han var också allvarlig. Han log en gång, och det var när han fick syn på mig på polisstationen.
Jacob genomgick en läkarundersökning och betecknades som un­dernärd. Johan ville omedelbart ta med sig sonen därifrån, men fick inte.
– I Etiopien är det aldrig pappan som har vårdnaden om barnet. Även om mamman sitter i fängel­se så får barnet vara med mamman, säger Jakob.
Så första natten tvingades Jacob att sova i häktet hos mamman, men med hjälp av svenska ambassaden lyckades Johan sedan få sonen med till hotellet.

Lycklig femåring

Han ville ta honom hem till Sve­rige, men det var inte enkelt. För Etiopien har inte skrivit på Haagkonventionen, vilket innebär att de inte behöver ta hänsyn till svenska vårdnadsbeslut. Då kom ambassadören Jens Odlander på en lösning.
– Svenska ambassaden övertog vårdnaden om Jacob och direkt överlämnades vårdnaden till mig, säger Johan.
När Johan reste sa polischefen: ”Jag har aldrig träffat en pappa som du.” De båda har fortfarande kontakt, och Johan tror att han
i honom har en vän för livet.
Den 24 juni förra året, nästan ett halvår efter att Johan reste i väg, kom han och Jacob hem. I dag har Johan hunnit bearbeta händelsen, men känner att han lätt blir trött efter den långa turbulenta tid han har bakom sig. Jacob är helt återhämtad och är en lycklig, glad och pratsam femåring som älskar dagis och att va­ra med sina lekkamrater.

Mamman dömdes till två års fängelse i tingsrätten, men överklagade till hovrätten som sänkte straffet till åtta månader. Mamman har nu kommit ut ur fängelset och bor på annan ort. Johan känner ändå tillförsikt, för efter allt som hänt känner han att han har ett starkt stöd från sociala myn­digheter och polis.
– Men jag kan inte slappna av helt. Jag är rädd att hon ska kidnappa Jacob igen. Jag släpper ho­nom aldrig ur sikte när vi är tillsammans, och dagispersonalen har ett extra öga på honom.
Men när Johan tittar in i Jacobs lyckliga ögon glömmer han oron fokuserar på kärleken till honom.

Text: Pia Holmström  Bild: Lars Sjöqvist

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...