Annons

Annons

Jamie föddes i fel kropp

Ända sedan Jamie lärde sig prata har han hävdat att han är en pojke. Trots att han föddes som flicka.

Mejla
Dela (44)
Pinna

Dela din historia med oss
Skriv till Allers medarbetare Anna Karin Ericson om du har någon erfarenhet som du vill dela med dig av. Du kan vara anonym om du önskar det. Mejla till: [email protected]
Född i fel kropp

Bild: Shutterstock (BIlden är arrangerad)

Jag har alltid vetat att jag är en pojke

Mamma Sofie är stolt över sin starka och modiga son Jamie, 13. Han är transsexuell och måste nästan varje dag tackla andra människors reaktioner och okunskap.

Annons

Vid köksbordet serverar Sofie hembakad äppelpaj och sonen Jamie hjälper till att duka. De smågnabbas som vilken mor och son som helst. Men Jamie är inte som vilken trettonåring som helst. Han är transsexuell och har vetat ända sedan han var liten att han är en pojke i en flickas kropp.
– Han var bara arton månader när han själv uttryckte att han var en han, han kallade sig pojke. Vi skrattade och skämtade om att de hade satt i fel språkskiva, för han var ju en flicka. Han var Hanna, berättar Sofie.
Men ganska snart blev det tydligt att det inte var en Hanna och att Sofies tredje dotter inte var en dotter. Föräldrarna diskuterade det inte så mycket till en början, men sakteliga insåg de att det här var på allvar.
– Jag vet inte hur jag vetat att jag är kille. Jag har bara vetat det, ända från början, säger Jamie.
Mamma Sofie och pappa Stefan visste länge inte riktigt vad de skulle tro. När Jamie var riktigt liten trodde de att han hade lärt sig fel bara och att det skulle rätta till sig när han förstod det.
– När han var runt fyra och kom hem från förskolan och frågade när en viss manlig kroppsdel skulle växa ut, så förstod jag att hon nog är en han och att det var dags att börja lyssna på honom i den frågan. Jamies pappa trodde fram tills Jamie var tio år att rörde sig om en fas som han skulle växa ifrån, berättar Sofie.
Jamie skrattar lite blygt åt det där med kroppsdelen. Han bär kepsen bak och fram, munkjackan är överdimensionerad och byxorna har det rätta hänget. Han ser ut precis som alla andra killar i den åldern och det finns inget tjejigt över honom över huvud taget. Han har flickvän, spelar fotboll och har alltid skytt rosa klänningar och Barbiedockor.

Nära relation

Sofie och Jamie har en nära relation och de pratar om det mesta. Nästan varje dag måste de tackla andra människors reaktioner och okunskap kring transsexualitet.
– Jag har bett vårdpersonalen att skriva in i Jamies journal att han är transsexuell, men trots det har han massor med gånger blivit uppropad som Hanna. När han reser sig säger läkaren eller sjuksköterskan med hög röst: ”Men, du ser ju precis ut som en kille”, med följden att alla stirrar, berättar Sofie.
– Det känns jättejobbigt och jag vill bara gå därifrån då, flikar Jamie in.
Sofie berättar om det svåra i att ha ett transsexuellt barn; att hennes lilla flicka, som hon hade drömmar och förhoppningar om, bara försvann. Att det är en slags sorg i sig. Men de har pratat om det här flera gånger, Sofie och Jamie, att det har varit en process också för föräldrarna. De har fått växa in i vetskapen.
– Jag är oerhört glad över att Jamie inte har behövt ”komma ut” till oss, för tänk vilken ångest det måste skapa. ”Vad ska de tycka? Hur ska jag säga?” Men vi har alltid levt med det här och sorgen över att flickan blev en pojke är ingenting mot glädjen över min son som är så stark och modig, säger Sofie.

En utsatthet

Nästa sak att konfronteras med är vad andra kan utsätta Jamie för. Alla elaka människor som inte förstår, mobbning, trakasserier – ja, listan kan göras lång över vad den som är annorlunda kan utsättas för av sina medmänniskor.
– Jag tyckte att det var så orättvist att det var just detta fina barn som skulle drabbas. Jag låg på nätterna och var skräckslagen för hur det skulle bli. Att han skulle bli ensam och utanför. Jag hade sådan ångest för det, men det har gått bra, säger Sofie.
– Jamie är stark och han har många kompisar. Mest tjejer, de gillar honom. Och han har flickvän sedan några månader tillbaka, fortsätter hon.
När Jamie var nio år genomgick han en utredning på barn- och ungdomspsykiatrin och när den var klar föreslog psykologen att det skulle göras en könsutredning, helt enkelt för att Jamies egen manliga könsidentitet var så stark. Och där konstaterades det att han har mer testosteron än östrogen i kroppen. Han är alltså pojke.
Rådet familjen då fick från BUP då var att försöka hålla allt så könsneutralt som det bara gick, om han nu skulle få för sig att ändra sig: kläder i neutrala färger, inte klippa håret som en pojke utan behålla det halvlånga håret. Helt enkelt hålla stilen varken för pojkig eller för flickig.
– Vi försökte, men det gick inte. Jamie visste redan att han var grabb. Han sportar, han gjorde om Barbiedockorna till Batman, han avskydde rosa, säger Sofie.
– Jag kände mig som om att jag var utklädd när jag hade klänning. När jag började ettan hade mamma köpt två klänningar till mig och när jag haft dem första veckan så gav jag bort dem till en tjej på gården, skrattar Jamie.

Grät av glädje

När Jamie var nio krävde han att få klippa av sig håret i en kort, modern pojkfrisyr. När han såg sig själv i spegeln hos frisören grät han av glädje.
– Och då tänkte jag, vad har jag gjort mot honom? Varför har jag inte låtit honom klippa håret förut? Men jag var ju inte heller säker, allt är nytt för mig också. Det här är så extremt ovanligt och innan visste jag inte ens att man kunde vara så säker så tidigt. Men det kan man ju tydligen, säger Sofie.
De som vanligtvis har åsikter om Jamie är vuxna människor. När Jamie var yngre fick Sofie höra att hon var en dålig förälder för att hon inte uppfostrade honom till en flicka – han ville ju inte ha klänning på sig. Yngre barn bryr sig inte så mycket, men nu när Jamie har börjat högstadiet kommer naturligtvis gliringar ibland och det finns de som retas med honom i skolan. Men det fungerar trots allt bra ändå.
– Sedan ett halvår tillbaka har Jamie bestämt sig för att leva som pojke fullt ut och vi har ändrat namnet hos Skatteverket. Detta på grund av att han ska genomgå hormonbehandling längre fram och då ska man ha levt med den nya könstillhörigheten under en länge tid, berättar Sofie.
När Jamie skulle börja högstadiet pratade de med skolsköterskan, och Jamie bestämde sig för att prata med sin klass om det. Han berättade att han från och med nu skulle heta Jamie, inte Hanna, och att man skulle säga ”han” till och om honom.
– Jag var jättenervös och erbjöd mig att prata för honom, men Jamie var lugn och ville berätta själv, säger Sofie med stolthet i rösten.
– Och jag sa också att man får lov att säga fel, som ”hon” i stället för ”han”. För ibland när klasskompisarna säger fel så säger de förlåt och blir ledsna, men det gör inget. Jag förstår att det blir fel, säger Jamie och ler.

Öppen och ärlig

Tillsammans försöker Sofie och Jamie bemöta andra människors fördomar på ett öppet och ärligt sätt. Sofie har varit tydlig mot Jamie: han ska inte gå omkring och känna sig kränkt på grund av andra människors okunskap – för det kommer han att råka på ofta. Då måste man försöka förklara så gott det går för dem som vill lyssna.
– Jag vill att Jamie ska växa upp till en självsäker person som gillar sig själv. Och jag är jätteglad att han ser ut som en kille, ingen behöver liksom tvivla, säger Sofie.
Hon är helt övertygad om att könstillhörigheten är medfödd till 100 procent och inget man kan ändra på, hur mycket man än försöker.
– Han är ju grabb! Säger Sofie enkelt och skrattar.

Gilla Allers på Facebook

Text: Jessika Devert

Mer läsning

Allt var perfekt – ändå kunde jag gråta i timmar

Jag kallades kinkig och kräsen

Jag blev kär i min väninnas son

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...