Annons

Annons

Pendlaren i mig var som en tågrånare

Det var ett tag sedan sist, men nu är jag där igen. I princip samma vanor, samma rutiner. Det gäller att hålla fokus för att det ska fungera.


Illustration: Victoria Plantin

Illustration: Victoria Plantin

Jag har långt till jobbet igen och har börjat pendla. Mitt jobb har flyttat till en annan stad och det kräver att jag tar tåget dit varje morgon. Och att jag ger mig av hemifrån tidigare än förr. Det är samma jobb men ny plats. Jag kan däremot inte vara samma nattsuddare och kolla på tv-serier till sent på nätterna för då orkar jag inte upp. Men än så länge tycker jag att det funkar. Det är egentligen ganska mysigt att vara först ut på morgonen. Då jag har sällskap av kaffet i min nya termomugg är jag heller inte mörkrädd.

Annons

För elva år sedan var jag i ungefär samma situation som nu, ändå var allt annorlunda. Barnen var små, tågen gick långsammare och mer sällan. Allt kändes tuffare. Jag höll inte ut speciellt länge, men den här gången är förutsättningarna bättre för att jag ska göra det. Minns att jag då varken hann lämna eller hämta barnen på dagis för att jag hade så långa dagar. Maken fick fixa allt det.

Han har alltid gjort en stor del av hemarbetet, inte sällan mer än jag. Nu fick han också lära sig att göra tjejfrisyrer på dottern. Till slut var han riktigt bra på det. Det var skönt när jag sedan kunde jobba närmare hemmet igen. Nuförtiden bryr sig inte barnen nämnvärt om jag missar ett tåg och kommer hem senare. Dessutom har det tillkommit expresståg med en helt annan hastighet. Därför behöver jag själv inte ha lika bråttom. Jag tar det piano, bär min kaffekopp med varsamhet.

Varsamhet var däremot inte ordet för dagen när jag var ännu yngre och pendlade åt ett helt annat håll under min praktik på utbildningen. Jag var drygt 20. Det var väl en timme till radiostationen jag praktiserade på. Ville göra gott intryck och inte komma för sent – inte min starkaste gren. Det började med att jag den morgonen missade spårvagnen som jag måste ta till stationen. Jag var ung och stark och hade bara mig själv att tänka på, men lyckades ändå med detta konststycke.

Någonstans kom ändå vagnen fram till stationen i så pass god tid att jag tyckte det var värt att chansa att hinna med tåget. Jag sprang allt vad jag kunde. När jag kom fram till perrongen var den helt folktom, men det gamla SJ-tåget stod kvar. Alla dörrarna var stängda, sådana där man måste rycka i handtaget för att få upp. Jag insåg att det inte fanns många sekunder att spela på om jag ville med. Jag tog i ordentligt för att få upp en av dörrarna. Och det gick i samma ögonblick som tåget började rulla, eller om det till och med började rulla först.

Jag satte foten på det höga trappsteget och hivade mig upp och in i vagnen – likt värsta tågrånaren i en cowboyfilm. Väl därinne var jag lika chockad som medpassagerarna och konduktören. Jag tror de undrade var jag kom ifrån. Det undrade jag med.
Minns än i dag hur det kändes i kroppen och hur snabbt tåget fick upp farten. Sekunder senare och jag vet inte hur det hade gått. Så när barnen i dag springer till bussen och ska till tåget kan jag bli orolig. De säger att jag inte har något att oroa mig för, men jag vet ju vem de brås på.

Jag har lovat mig själv att aldrig mer göra en sådan sak. Det är tur att det inte går med dagens tåg. Jag har bestämt mig för att pendla i lugn och ro, och klara detta. Använda min tid på tåget på bästa sätt. Med att filosofera, dricka kaffe, kanske jobba lite om det funkar. Jag har det egentligen ganska bra nu!

unknownText: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

 

 

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...