Annons

Annons

Jag var livrädd för min styvfar

Åsa lever med en kronisk huvudvärk, som är resultatet av misshandeln hon utsattes för som barn. Styvpappan var en psykopat som favoriserade lillasystern och plågade Åsa.


Dela din historia med oss
Skriv till Allers medarbetare Anna Karin Ericson om du har någon erfarenhet som du vill dela med dig av. Du kan vara anonym om du önskar det. Mejla till: [email protected]
Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Bara en svag ljusstrimma sipprar in genom den stängda och igenbommade dörren. Utrymmet där hon står tryckt mot dörren är kolsvart, trångt och fuktigt. Åsa knyter nävarna så att de vitnar när hon känner paniken stiga inom sig. Hon vet ju att här, i vedboden, finns massor av spindlar och hon är livrädd för dem.

Annons

Det finns bara en enda sak hon är mer rädd för och det är mannen hon kallar pappa. Han som har stängt in henne.
– Ibland samlade han spindlar i en liten hink och stod och såg på hur de trasslade in sig i mitt hår medan jag skrek av ångest. Varenda kväll somnade jag med ont i magen och jag kände mig ständigt utlämnad. Jag hade inte ens tillåtelse att låsa dörren till mitt rum. Inte ens den tryggheten hade jag.

Kronisk huvudvärk

Åsa är 52 år i dag men minnena från barndomen är kristallklara. Den kroniska huvudvärken påminner henne ständigt om den psykiska och fysiska misshandel hon systematiskt utsattes för under många år.

Hon säger att doktorn har slagit fast att den skärande, huggande smärtan och förlusten av hjärnhinna vid pannloben beror på det svåra, upprepade våldet mot hennes huvud. Terrorn.
– Pappa älskade att tvinga ner mig på badrumsgolvet så att han kunde vira mitt långa hår runt sin näve. Sedan dunkade han mitt huvud mot badkarskanten tills huden sprack. Han tyckte att ljudet ”lät så festligt”.

Läs också: Sekten förstörde min barndom

Separerade tidigt

Åsas unga föräldrar separerade när hon var bebis och Allan kom in i Åsas liv när hon var liten. Så länge hon kan minnas har han kallat henne för ”tattarunge” och så länge hon kan minnas har han gjort det med mammans goda minne. Åsa tror att mamman var så tacksam för att någon alls ville ha henne, med en oäkting i släptåg, att hon accepterade allt. Till och med den terror som snabbt kom att bli en del av vardagen.

Våldet blev ett ständigt återkommande inslag i Åsas liv och kunde utlösas av vilka orsaker som helst. Kanske hade Åsa inte hunnit fixa disken, eller så svarade hon bara fel på en fråga.
– Han slog aldrig mamma. Tvärtom, de var ofta riktigt kärleksfulla mot varandra. Själv minns jag inte att jag någonsin fick ens en kram. Det var annat med min lillasyster, som mamma fick med Allan. Hon blev aldrig slagen. Allan lät henne i stället delta i misshandeln av mig, säger Åsa och berättar hur Allan hittade på en ”lek” där Åsa tvingades lägga sig på rygg i föräldrarnas säng och lillasyster fick hoppa på hennes ansikte medan Allan höll fast henne.
Otaliga var de gånger då Åsas tänder lossnade och hon tvingades åka till tandläkaren.

Allan följde alltid med och berättade ständigt om nya, påhittade olyckor som orsakat ännu ett tandläkarbesök. Ingen ifrågasatte de upprepade ”olyckorna”.

Slog larm

Åsa växte upp i ett litet samhälle i norra Sverige. Alla kände alla och Allan hade rykte om sig att vara en hyvens man. Det hjälpte inte ens att Åsas moster slog larm till barnavårdsnämnden.
– Moster var min räddning och min stora trygghet. Hon var mycket äldre än mamma och var den som gav mig kärlek, värme och de där kramarna jag så innerligt längtade efter. Moster bodde tyvärr 25 mil från oss så jag kunde inte fly till henne hur som helst. Men inför varje skollov hämtade hon mig och till henne kunde jag ringa när min vardag hos mamma och Allan blev alltför hemsk.

Alltid straffad

Åsa tilläts inte ha vänner sovande hos sig, men en gång när hennes föräldrar var bortresta och barnvakten gick med på det fick Åsas bästis sova hos henne. Åsa minns att de hade så mysigt och låg och pratade halva natten tills de somnade. Uppvaknandet blev dock bryskt.

– Mamma och Allan kom hem, öppnade dörren till mitt rum och fick se min kompis. Allan blev alldeles galen och slet upp oss och skrek att den där horungen genast skulle försvinna. Det var så fruktansvärt och skrämmande. Oj, vad jag skämdes. Och jag fick förstås sota för det. Allan stängde in mig i bastun och drog på värmen i det högsta läget. Reglaget satt utanför bastun och ännu en gång försökte jag hitta det svalaste stället på bastugolvet, där jag sedan låg med brännande hud och dödsångest i fosterställning och flämtade efter andan.

Läs också: Jonas kämpar för barns rättigheter

Jagad med gevär

När Åsa var i 12-13-årsåldern blev övergreppen bara värre och värre. Åsa berättar hur Allan kunde jaga henne runt huset med ett laddat gevär, hur han tvingade henne att tillverka den gevärskula som han sedan tänkte använda mot henne och hur han tvingade in gevärspipan i hennes mun.
– Den gången kissade jag på mig. Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv som jag var då.

Tänkte anmäla

Åsas bästa vän visste precis vilket helvete Åsa levde i, och med kompisens stöd tog Åsa till slut mod till sig och sökte upp ortens polisstation. Nu skulle hon anmäla Allan!
– Jag satt hos polischefen och berättade allt. Jag grät, han tröstade och lovade ta tag i det hela. Vad jag inte visste var att polischefen var bästa vän med Allan. Så fort jag lämnat polisstationen ringde han Allan och berättade ”vilka tokigheter flicksnärtan hittat på”. När jag kom hem den kvällen möttes jag av en hånflinande Allan, som njöt av det straff han hade planerat för mig.

Åsa ler snett och skakar på huvudet. Hon har berättat sin historia otaliga gånger genom åren. Hon har fått samtalshjälp i olika former och minns hur en psykolog började gråta när han fick ta del av de omänskliga grymheter som Åsa utsatts för i sin barndom.

Slapp sin plågoande

Vid 16 års ålder slapp hon äntligen sin plågoande.
– Jag sökte in på en gymnasieutbildning i mosters hemstad. Lyckan att få flytta till henne var obeskrivlig. Hon hade inte längre tillträde till mitt barndomshem sedan Allan hotat att skjuta skallen av henne om hon visade sig igen, men nu fick vi ses så mycket vi ville.

Försonats med sin barndom

Ganska snart tog Åsa kontakt med sin psykologilärare, hon frågade om hon kunde få ha honom som samtalskontakt. Och sedan dess har terapeuterna avlöst varandra. En kognitiv beteende-terapeut gav henne verktyg för att sluta vara ett offer. Åsa har försonats med sin barndom. Hon har valt att inte hata, utan att förlåta.
– Allan ringde mig en gång för några år sedan och grät och var så ångerfull. Han hade haft en nära döden-upplevelse och kommit till insikt om vilka fruktansvärda övergrepp han utsatt mig för. Han var uppriktigt ledsen och ångerfull och jag kände i mitt hjärta att jag ville förlåta honom. Jag vill inte bära på hat och bitterhet, jag har passerat de faserna nu, säger Åsa som i dag är gift och har både barn och barnbarn.

Läs också: Jag blev slagen som barn – nu hjälper jag andra

Inte rädd för män

Hon har aldrig känt sig rädd för att leva i relationer med män och säger att hon aldrig ens tänkt tanken på att jämföra jämnåriga killar med sin elake styvfar som ju var mammans man. Däremot har Åsa varit noga med att vara kärleksfull mot sin dotter och hon skulle aldrig accepterat annat än att hennes män var snälla mot dottern.

Med sin syster har Åsa en normal syskonrelation.
– Jag lastar inte henne för att hon var delaktig i min styvfars övergrepp. Hon var bara ett litet barn som inte förstod vad det var hon var med om. Hon var säkert stolt över att göra sin pappa glad. Men det är inget vi pratar om, vi pratar över huvud taget aldrig om MINA minnen i vår familj, säger Åsa.

Försökt prata

Vid ett flertal tillfällen har Åsa försökt prata med sin mamma om barndomen. Varför gjorde hon inget för att stoppa Allan? Hur kunde hon bara stå bredvid och se sin dotter misshandlas?
– Men mamma ville aldrig prata om det. Hon lever i en sorts förnekelse, kanske orkar hon inte ta tag i den känslomässiga smärta som det skulle innebära att bearbeta det som hänt. Därför har jag lämnat den diskussionen. Vi har en bra kontakt i dag.

Även om Åsa säger att hon aldrig kommer att förstå att en mamma offrar sitt barns liv och hälsa genom att passivt titta på säger Åsa att hon har försonats med det också.
– Det som har varit går inte att ändra på. Genom att öva på att vara här och nu och se framåt istället för bakåt kan jag njuta av det rika liv jag har. Jag vill gärna berätta för andra som haft en tuff barndom att det går att göra ett vuxet val. Det går att släppa känslor av bitterhet och hämndlystnad.

– I dag väljer jag uteslutande glädjen och kärleken och jag har börjat träna min mamma i att kramas och att säga ”jag älskar dig”. Det är något som jag längtat efter i hela mitt liv och för ett år sedan hörde jag henne säga det – för första gången i mitt liv. Det var en lyckodag.

Behöver du hjälp?
Till Bris kan du som är under 18 år ringa och prata med en kurator om det du behöver hjälp med. Du kan vara anonym. Det är helt gratis att ringa och Bris nummer syns inte på telefonräkningen. Vill du helt dölja att du har ringt kan du själv behöva rensa din samtalshistorik.<br><p>
Telefonnummer till Bris: 116 111.
(Källa: Bris)

Text: Birgitta Lindvall Wiik

Läs också:

Jag önskade till slut att pappa skulle dö

Emil tvingades bo hos en pedofil

Förövaren var min egen bror

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...