Annons

Annons

Jag var död i 13 minuter

Christer Blomberg har riktig änglavakt! Han var med om en fruktansvärd olycka men överlevde mirakulöst – efter att ha varit död i 13 minuter.


christermedfamilj

Anna, Anders och Agneta hyllar traumateamet vid Karolinska universitetssjukhuset, som sett till att deras älskade make och pappa är kvar i livet.

Det var tidig morgon en helt vanlig arbetsdag i mars 2013. Christer Blomberg var ute med sin sopbil i ett bostadsområde när bilens robotarm började krångla. Han la i handbromsen för att kliva ur och fixa problemet. Då halkade han på fotsteget och ramlade ut ur bilen. Mer än så minns han inte.
– Jag åkte till jobbet på morgonen och kom hem ett halvår senare, berättar Christer när han hälsat oss välkomna till hemmet i Rönninge, norr om Södertälje.
Christer visar oss in i vardagsrummet. Att han går på egna ben kan inte kallas annat än ett mirakel. När han kom in på Karolinska universitetssjukhuset efter halk-olyckan hade han däckspår i
huden över bröstkorgen, krossat bäcken, punkterade lungor, fjorton revbensbrott, ett brutet ben och svåra inre blödningar. Han hade blivit överkörd av sin tretton ton tunga sopbil.

LÄS OCKSÅ: Så kom Titti tillbaka från sjukdomen

– Jag har till och med varit död. I tretton minuter. Men jag har haft sådan tur på hela den här resan, så det måste finnas någon där uppe, säger han och pekar mot himlen.
– Det kan inte vara något annat. Jag är inte troende men efter det här har jag sagt att jag nog ska börja gå i kyrkan.
Strax efter att sopbilen kört över Christer och fortsatt sin färd i ytterligare hundra meter, rakt in i en snövall, passerade läkaren Mikael Norman olycksplatsen. Bilen framför honom hade stannat mitt i vägen och Mikael frågade föraren om det hade uppstått något fel på bilen. Han fick till svar att det låg en man på vägen. Två äldre män som var ute och rastade sina hundar hade redan ringt SOS. Mikael gick fram till Christer där han låg med huvudet på trottoaren, såg att han var arbetsklädd och upptäckte sopbilen borta i snödrivan. Han förstod vad som hade hänt och bad männen att ännu en gång ringa SOS – om Christer skulle ha en chans att överleva krävdes mer än en vanlig ambulansutryckning. Flera räddningsfordon kom till platsen och med poliseskort körde ambulansen till traumacentrum på Karolinska universitetssjukhuset.

Samtal från polisen

Hemma i radhuset i Rönninge var klockan halv nio när Christers hustru Anna, 68, fick ett samtal från Södertörnspolisen. Hon fick veta att maken hade varit med om en trafikolycka och nu befann sig på sjukhuset. Hur allvarligt skadad han var kunde polisen inte säga.
– Jag skakade i hela kroppen och vet inte hur jag lyckades slå numret till vår dotter Agneta, men det gjorde jag, berättar Anna.
Agneta Blomberg, 48, var ledig från jobbet som lärare och stod hemma med ett nyköpt kök som fortfarande låg i kartonger på golvet. När hon fick höra om pappa Christers olycka släppte hon allt för att skjutsas av sin sambo Jocke till sin mamma några kilometer bort. Fortfarande visste varken hon eller Anna vad som egentligen hade hänt. Agneta kommer ihåg de långa minuter det tog att ta sig den korta biten. Vad hade hänt med hennes pappa?

LÄS OCKSÅ: Robin fick mig att kämpa för mitt liv

Annons

– När jag var nästan framme ringde mamma igen och var hysterisk. Hon nästan skrek i telefonen: ”Var är ni någonstans, han har blivit överkörd av sin egen sopbil.”
Agneta och Anna tog sig tillsammans till sjukhuset där de möttes vid entrén av en kurator och en sjuksköterska. Det fick dem båda att tro att Christer redan var död. En trötthet sköljde över Anna, som ett skydd mot den verklighet hon befann sig i. Hon har svårt att minnas de känslor och tankar som fanns just då när hon satte sig ner i kuratorns rum.
Efter en halvtimme kom även sonen Anders till sjukhuset. Han har själv kört sopbil och det enda han tänkte på var att den som hamnar under ett sådant fordon inte kan överleva. Hos kuratorn informerades de anhöriga om att Christer dött i sjukhusets hiss men att en läkare hade fått igång hjärtat minuten innan de var på väg att ge upp. Nu jobbade man med att få stopp på blödningarna som kom från bäckenet, och läget var mycket kritiskt. Christer blev helt tom på blod och fylldes med tjugo påsar donerat blod.
– Det var svårt att se sin starka pappa med slangar och maskiner överallt, alldeles uppsvullen och borta. Jag bröt ihop när jag såg honom första gången och personalen höll om mig. Riktigt illa var det, säger Anders, 42.

Inte kontaktbar

Dagarna gick och ingen kunde veta hur det skulle gå för Christer. Blödningarna i bäckenet avtog, hjärtat var igång, men risken för dödliga blodförgiftningar och lunginflammation var stor. Anna, Agneta och Anders hade bara ovissheten och hoppet att hålla sig till. Varje dag hälsade de på hos Christer som inte var kontaktbar på flera månader.
– Vi fick höra på sjukhuset att vi var en så bra familj som höll samman, och att vi skulle prata med pappa trots att han inte var vaken. Jag brukade dra några fotbollsresultat, säger Anders.
Anna flyttade hem till Agneta som såg till att hennes mamma åt trots den minskade aptiten. Hon skötte räkningar och höll kontakten med sjukhuset, sov nästan inte på en hel vecka. Anders meddelade släkt och vänner. Under tiden flyttades Christer mellan intensivvård, ortopedi och eftervårdsavdelningar. Barnen och hustrun fick se honom sittande i rullstol med överkroppen hängande, som ett vårdpaket.

LÄS OCKSÅ: Jonas räddade livet på sin fru Anna

– Han hade överlevt men skulle han kunna prata eller röra sig? När vi såg honom så kändes det som att det inte skulle bli något bra liv. Och vad hade hänt med hjärnan under det långa hjärtstilleståndet? säger Anders.
Först efter flera månader kunde man konstatera via röntgen att Christer hade klarat sig helt utan hjärnskador. Hans egna minnen började ta vid någon vecka innan midsommar, fram till dess var allt ett enda töcken, en tung dimma av morfin som fick honom att hallucinera om råttor i handfaten och sopbilen på parkeringen.
Så kom med tiden en ljusning. Christer gjorde dagligen små framsteg, kunde vända sig från rygg till mage och så småningom flytta sig från sängen till rullstol med hjälp av glidbräda. Aldrig frågade han vad som hade hänt, varför han var där han var. Anna tror att det är för att han inte vill minnas.
Christer ser på henne, plötsligt får han en ny minnesbild som ligger längre bak i tiden än han trodde var möjligt.
– På mors dag var jag faktiskt ner till entrén och köpte trisslotter till dig. Men jag klarade inte att rulla tillbaka, den där rullstolen var så tung. Så de fick komma och hämta mig, säger Christer och klappar om familjens hund Vally som lagt sig till rätta vid husses fötter.

christermedhund

”Det finns mycket att vara tacksam för” säger Christer. Hunden Vally är husse trogen i vått och torrt.

En tuff kamp

De sex sista veckorna på sjukhus tillbringade Christer på spinalis-kliniken för ryggmärgsskadade. Här började rehabiliteringen där Christer tränade upp sina färdigheter och en tuff kamp tog vid. Att få på sig ena byxbenet tog en halvtimme.
I augusti 2013 blev Christer äntligen utskriven. Hemmet var ännu inte fullt anpassat till hans nya tillstånd. I väntan på att liften upp till lägenhetsdörren skulle installeras bodde även Christer hos Agneta.
– Min sambo Jocke byggde en ramp in i huset, rev ut badkaret och tog bort trösklar. Vi köpte en säng och bäddade om honom med sju kuddar som skulle göra att han inte fick trycksår, berättar Agneta.
Agneta konstaterar att det fortfarande finns saker kvar att bearbeta, hon har inte riktigt hunnit. Fortfarande är det svårt för dem alla att ta in att Christer faktiskt kan gå de femton trappstegen upp till ytterdörren.
Skruvarna som höll ihop bäckenet är borttagna och ligger i en påse på bordet. Det som kvarstår av skadorna är känselbortfall i ena benet och foten, ett snett bäcken och oförmågan att kissa. Det ena benet är fem centimeter kortare än det andra, och utomhus är Christer fortfarande beroende av sin rullstol. Men han är oändligt tacksam över att vara i livet.
– Jag har inte ens spasmer, och inte en enda dag har jag haft ont. På spinalis kallar de mig lyxin-valid, säger Christer med ett leende.
Anna uttrycker hur oändligt tacksam hon är för läkaren som kom till olycksplatsen. Anders poängterar att morgontrafiken
var glesare än vanligt vilket under-lättade ambulansens framfart. Agneta hyllar traumateamet på Karolinska och Christer tackar ”den där uppe” för att inga barn lekte ute på gatan och hamnade i vägen för sopbilen.
– De hade aldrig klarat sig, suckar han av lättnad. 

Text: Petra Westlin
Bild: Johanna Norin

LÄS OCKSÅ: Jag lever med 300 hagelkulor i kroppen



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...