Annons

Jag väntar på att 
Karlavagnen ska röra på sig …

Tänk att det är 18 år sedan! Det var oro i luften. Vi var rädda att allt skulle stanna och att världen skulle gå under. I princip. Tidningar och tv var fyllda av en nästan härlig känsla av undergång.

Mejla
Dela (2)
Pinna

Illustration: Victoria Plantin

Jag tror att vi gillade att frossa i den för att vi egentligen inte trodde på domedagen. Den kom inte heller, i alla fall inte i den skepnaden.
Vårt moderna maskineri stannade aldrig vid 12-slaget som experterna hade varnat för, att datorerna inte skulle klara tidsomställningen.
Det gjorde de med bravur och har sedan dess bara blivit smartare. Vi människor rusar fram i samma, ibland förfärande fart.
Jag tänker att det var då som vårt moderna liv, så som det ser ut i dag, tog fart på riktigt.

Annons
Gilla Allers på Facebook

Vi fick smaka på ett nytt ord: millennieskifte. Jag kunde knappt stava till det och det känns fortfarande som ett futuristiskt ord som hör hemma i en obegriplig framtid.
Ett nytt millennium – det var då vi skulle leva i rymdfärjor med helautomatiska dörrar och ha på oss silvriga likadana kläder.
Så föreställer jag mig fortfarande att det ska vara. Fast vi har passerat skiftet med råge.
Vid tiden för nyårsafton -99 hade det varit ett skifte även i mitt liv. Jag var nybliven tvåbarnsmamma, nyfiken på vad framtiden hade att inbringa.
Lillebror var nära att komma på det nya seklet men han hann uppleva några veckor av 1900-talet. Det är inte alla som har gjort det!

Jag hade fullt upp med barnen men hade ändå hunnit fundera över vad vi skulle göra på nyårsafton när vi bytte århundrade. Det kändes viktigt att ha något festligt att göra även om nyårsafton alltid är lite upphaussad.
Jag minns ett annat firande några år tidigare när dottern var ett halvår. Det var bara vi tre, maken, dottern och jag, och vi hade hur mysigt som helst.
Vi åt räkor och jag hade köpt partyhattar. Till och med dottern hade en på huvudet och jag tog en bild som jag sen fick publicerad i en föräldratidning.
När millennieskiftet inträdde firade vi med vänner. Vi övernattade hemma hos svärföräldrarna i Småland. De passade dottern, som var ett par år, när maken och jag gick på millenniefest.
Jag tror att hon var ute på gatan en stund med farmor och farfar, tittade på Karlavagnen och fyrverkerier och hade det hur bra som helst.
Sonen som ju var nyfödd och som jag ammade, fick hänga med de stora ”barnen”, alltså oss vuxna.
Han fick dock inte röka cigarr som de andra killarna när klockan slog tolv och 1900-talet plötsligt var passé.
Jag tror mest att han sov i sin vagn ständigt övervakad av mig. Värdinnan var snäll nog att låta mig köra in med de smutsiga vagnshjulen i huset.
Den där mammakontrollen finns kvar hos mig men på ett annat sätt. Nu är han 18 och går på egna nyårsfester.

Jag minns inte millennieskiftet som dramatiskt utan mer som en vanlig nyårsafton fast lite mer festlig. Jag tror att vi alla ansträngde oss för att det skulle kännas lite speciellt. Det blev också mycket trevligt.
Jag misstänker att det är det som är grejen: saker blir vad du gör dem till.
För jag kan ha samma känsla varje nyårsafton. Det ligger förväntan i luften att något ska ske vid midnatt – det ska liksom synas att det blir nytt år.

Jag väntar på det stora stjärnfallet, på wow-känslan och på att Karlavagnen ska flytta på sig.
Det som sker är i stället att vi står ute med tunna kläder mitt i vintern med ett glas champagne som nästan fryser till is.
Vi blir i alla fall uppfriskade och väl inne i värmen igen är vi som pånyttfödda. Det är lite det jag är ute efter.
Jag skålar med nära, kära och vänner och försöker frysa stunden i mitt minne. Plötsligt inser jag: det är ju detta som är grejen. Gott nytt år alla människor!

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...