Annons

Natalie: Jag tappade tron när vi förlorade vår dotter

Redan som barn hade jag en stark tro på en god kraft, men när livet var som svårast miste jag den – tills något hände som gjorde mig övertygad om att det finns något mer än det vi kan se …

Mejla
Dela (19)
Pinna

En kvinna tittar ut genom fönster med tom blick.

Efter att vi mist Hilda såg jag ingen väg ut ur mörkret. Bild: IBL/Shutterstock

Allers läsare berättar: Hur kunde någon tro på en god kraft efter det som hänt?

Ett av mina tidigaste minnen är när mormor berättar en saga om änglar. Mina föräldrar jobbade inom vården och när de båda hade kvällspass fick jag ofta sova hos mina morföräldrar. Jag var mörkrädd och mormor berättade om änglar för att jag skulle känna mig tryggare. Det fungerade. Jag tyckte väldigt mycket om de där historierna och de fick mig att sova bättre.

Under min uppväxt symboliserade kyrkan något som stod för traditioner och viktiga händelser i livet. Så förblev det efter att jag växt upp och bildat min egen familj. Min man Johan och jag kom från grannsamhällen och bosatte oss inte långt ifrån hans barndomshem. Vi gifte oss i bykyrkan, som låg på gångavstånd från vårt hem, och hade bröllopsfest på bakgården.

När vår dotter föddes året därpå döpte vi henne i samma kyrka. Det var sent frampå vintern och snön låg meterhög, så dopkaffet dracks i församlingsgården.
Den där tiden från då jag träffade Johan, fram tills vår dotter var baby, var på något sätt magisk. Jag behövde inga sagor om änglar för att tro på något mer än det jag kunde se omkring mig med mina egna ögon. Att få uppleva så mycket kärlek och lycka var för mig ett bevis på att det måste finnas en högre, god makt.

Tron krossades

Men den tron krossades när vår dotter dog, bara sju månader gammal. Utan någon riktig förklaring stod vi där en dag och försökte förstå hur ”plötslig spädbarnsdöd” hade tagit vår dotter ifrån oss och slagit tillvaron i spillror.

Annons
Gilla Allers på Facebook

Läs också: Inger: Mina döttrar blev ovänner

Hilda hade döpts efter min farmor. På dopet hade det känts som ett gott tecken att vår dotter fick ett så starkt namn. Det var så jag såg det, för farmor hade varit klok, resursrik – en riktig överlevare. Efter det som sedan hände kändes det som ödets grymma ironi.
Efter att Hilda dött gav tron mig ingen tröst alls. Tvärtom gjorde den mig bara arg och bitter. Hur kunde någon tro på en god kraft efter det som hänt? Var hade änglarna funnits när min dotter behövde dem?
Jag tror att anledningen till att jag tappade tron var att jag hade tappat hoppet. Den första tiden efter att vi mist Hilda kunde jag inte se någon utväg ur mörkret. Jag trodde inte att livet kunde bli bra igen, eller ens uthärdligt. Jag kände inget hopp.

Sorgen var för chockartad och svår att hantera, så efter de första smärtsamma månaderna stängde jag hjärtat. Man kan nog säga att det mesta var grått under de fem år som följde. Vi kunde ha gett upp vårt äktenskap många gånger under den tiden. Vi hade olika sätt att försöka hantera sorgen på och det ledde till att vi ibland grälade och ibland knappt pratade med varandra på flera dagar. Men någonstans inom oss fanns kärleken kvar, och när vi så småningom började ta oss ur den långa mardrömmen var jag oändligt tacksam för att vi fortfarande hade varandra.

Blev gravid

Vad som hände som fick allt att förändras till det bättre var att jag blev gravid. Det kom väldigt oväntat. Efter att vi mist Hilda var jag för rädd för att våga skaffa fler barn. När Johan efter några år föreslog att vi skulle göra det ville jag inte ens lyssna på honom. När jag sedan upptäckte att jag var gravid kunde jag först inte tro det, men sedan vaknade en känsla inom mig som är svår att beskriva. Det var som om jag helt plötsligt kände mig säker på att detta var rätt, och den känslan gjorde mig lugn. Johan blev väldigt glad över beskedet. Något positivt hade äntligen kommit in i vårt liv och det här förde oss närmare varandra igen. Allt blev bättre. Äktenskapet, vardagen – för första gången på länge kände jag hopp. Kanske fanns det trots allt en framtid som var värd att leva, en framtid som inte bara handlade om att ta sig igenom dagarna utan var fylld av glädje och lycka.

Den tanken väckte först dåligt samvete. Hur skulle vi kunna skratta och njuta av ett liv där Hilda inte fanns? Vore det inte fel? Skulle hon inte känna sig sviken om hon kunde se oss?
– Nej, för det hade gjort henne väldigt egoistisk, och så tror jag inte att du vill se på din dotter, sa min mamma bestämt.
Det var väldigt rakt på sak, men det var dock något som jag behövde höra. Dessutom tror jag att jag till viss del försökte gömma mig bakom den ursäkten; rädslan letade emellanåt fortfarande ursäkter för mig att fortsätta säga nej till livet – men det var inte rättvist mot Hildas minne.
Kort därefter hände något väldigt speciellt. Jag hade en dröm som var mycket starkare och tydligare än jag brukade ha. Jag drömde om Hilda och såg henne som en ängel. I drömmen var hon lika gammal som hon skulle ha varit om hon fått leva. Hon lekte och skrattade, lycklig och sorgfri. När jag vaknade var jag helt övertygad om att det jag upplevt var en hälsning, och att det verkligen finns något bortom här och nu.

Läs också: Mamma lyckades ta sig igenom sorgen efter pappas död

Några år senare hade jag ännu en sådan där speciell dröm om Hilda. Då hade vår dotter Ellen kommit till världen och fyllt två år. När jag vaknade den gången bara visste jag: Jag var gravid igen. Åtta månader senare föddes Tobias. När vi fick Ellen blev jag åter medveten om den där rädslan man har som förälder.

Hilda är alltid med oss

Att ha barn gör en sårbar, men det var en oro jag var beredd att hantera. Det som är värt att ha i livet innebär en risk, men jag hade levt så länge med sorg och låtit rädslan styra mina val att jag visste att risken var värd det. Att bli mamma igen fick mig att sakna Hilda på ett nytt sätt, samtidigt läkte det såret inom mig. Nu hade jag så mycket kärlek i mitt liv igen och det gav mig ny kraft. Det i sin tur stärkte också kärleken till Hilda. På något sätt är hon alltid med oss. Hon är en del av oss och vår kärlek och det försvinner aldrig. Insikten var en lättnad och ytterligare ett bevis på vilken kraft kärleken är. Det är inte konstigt att man känner sig svagare när man försöker hålla den på avstånd eller stänger den ute.

I dag är barnen 35 och 33 år gamla. Johan och jag har blivit både mor- och farföräldrar. Tänk så mycket vi gått miste om ifall vi inte hade vågat börja om på nytt och ta vår andra chans.
Tron är fortfarande en del av mitt liv. Kärleken till mina närmaste håller den vid liv, och jag går i min farmors fotspår och återberättar sagorna om änglar för mina egna barnbarn. Jag känner mig närmare henne när jag gör det, och de där berättelserna känns minst lika speciella i dag när jag delar dem med barnen som när jag själv fick höra dem som liten.
– Men tänk om det inte bara är sagor, mormor? som mitt ena barnbarn sa härom kvällen.

Ja, tänk. Vem vet …?

/ Natalie


Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...