Annons

Annons

Jag sprang ensam igenom hela Iran

Föräldrarna blev oroliga när Kristina Paltén berättade om sina planer, och vännerna var rädda att hon skulle komma hem i en liksäck. Men Kristina vägrade att ge efter för rädslan. Hon hade bestämt sig – hon skulle bli den första kvinnan att springa ensam genom Iran, något som skulle vara omöjligt för landets egna kvinnor.


kristina-1

När den påtände mannen vägrade släppa hennes arm blev Kristina rädd. Hon hade sprungit genom magiska landskap, genom kyla och hetta, längs trafikerade vägar och slingrande stigar, genom damm och avgaser. Hon hade mött en kultur fjärran från sin egen och människor ändå så lika henne själv att gamla fördomar hade kommit på skam.
Men när mörkret föll och Kristina ännu hade några mil kvar att springa för dagen dök den drogade mannen upp och Kristinas hjärta bankade hårt.
– Till slut slog jag till honom över armen med all min kraft. Då lossnade hans nävar äntligen och jag sprang vidare, med ett fast grepp om barnvagnen, som under hela resan innehöll all min packning.

LÄS OCKSÅ: Vänskapsband över alla gränser

Kristina Paltén, 44, har nyligen kommit hem från sitt livs äventyr. Hon har helt ensam sprungit tvärs igenom Iran, och när hon berättar om äventyret ler hennes ögon ikapp med läpparna. Den långa springturen på närmare 200 mil har framför allt varit en resa i medmänsklighet och värme. De skrämmande incidenterna hör till undantagen.
– Godheten människor emellan är ett bestående intryck. Jag har lärt mig att vi människor är väldigt lika och att de allra flesta vill varandra väl, och det var precis vad jag hoppades kunna förmedla med den här resan.

Lugnade sina föräldrar

kristina-foraldrar

Kristinas föräldrarm Inger och Fritjof, följde dotterns resa via hennes blogg på internet.

Kristina bor i Stockholm, men har mellanlandat i Piteå hos mamma Inger, 77, och pappa Fritiof, 79, som spänt följt dotterns ovanliga reseäventyr via hennes blogginlägg på internet.
– Vi var väldigt oroliga när hon berättade vad hon planerade att göra, men ett par veckor innan hon åkte släppte vår ängslan. Kristina hade varit i kontakt med iranska ambassaden i Sverige och den svenska ambassaden i Iran och berättade om sitt genomtänkta upplägg. Då kände vi oss trygga, säger pappa Fritiof.
Mamma Inger bjuder på kaffe och kakor och säger att de bara mejlade några gånger med dottern under de 58 dagar som äventyret pågick. Det var via blogginläggen som hon och Fritiof höll sig uppdaterade.

LÄS OCKSÅ: Mamma och pappa hjälpte mig tillbaka till livet igen!

Annons
Gilla Allers på Facebook

– Några gånger blev jag riktigt rädd. Det var när jag läste kommentarsfältet och det fanns riktigt obehagliga och illasinnade kommentarer. Det var skrämmande, och det är till och med lite jobbigt att prata om det, säger Inger som är glad över att ha sin dotter hemma igen.

Världsrekord i löpning

Kristina är tjejen som började springa först efter 30 års ålder, men när hon väl började fick hon mersmak och ville bara springa längre och längre. Hon har världsrekordet i löpbandslöpning, då hon sprang 322,9 kilometer på 48 timmar. Löparäventyret i Iran är inte hennes första reselöpning. För några år sedan sprang hon från Turkiet till Finland tillsammans med en väninna. Båda gillar att springa långt och de ville pröva ett annat sätt att semestra.
Den här gången ville Kristina springa ensam. Dessutom kände hon starkt att hon ville utmana sina fördomar om muslimska länder med ett islamskt styre, där kvinnor inte besitter samma friheter som västerländska kvinnor. Budskapet skulle bli starkare om hon som ensam kvinna klarade av att springa genom landet. När hon fick chansen att ta ett avgångsvederlag från Ericsson, där hon jobbade som ingenjör, gjorde hon slag i saken.
– Min sambo stöttade mig till 100 procent, men två av mina väninnor blev förskräckta. En av dem hotade att ”göra slut” med mig om jag utsatte henne för den oron och den andra skakade på huvudet och sa att jag riskerade att bli hemskickad i en liksäck.
Kristina tyckte att det kändes jobbigt att utsätta släkt och vänner för rädslan, men det fanns en känsla som var ännu starkare.
– Jag kände att jag verkligen ville göra det här. Jag kan inte bara titta på när främlingsfientligheten brer ut sig i världen. Jag ville bejaka känslan av tillit och respekt, förklarar Kristina och erkänner sedan utan omsvep att hon också var rädd just för att hon var helt ensam och kvinna.
– Ja, jag var skiträdd! Min lista över faror var jättelång men överst fanns rädslan för att bli misshandlad och våldtagen när jag sov ensam i mitt tält längs vägen. Jag var också rädd för att bli fängslad, att bli ihjälkörd och för att mamma eller pappa skulle bli sjuka när jag var borta.
Kristina berättar att hon listade och kartlade rädslorna och hittade sätt att hantera dem. Och dagarna före avresan, i september 2015, släppte all oro.
– Jag orkade inte längre vara rädd, jag var less på oron. Det var skönt, för nu kunde jag helt och fullt glädjas åt äventyret.

LÄS OCKSÅ: Anita räddade Torsten ur isvaken

En vän på plats

Genom löpningen hade Kristina lärt känna Amir som ursprungligen kommer från Iran. Han hjälpte henne med planeringen och kontakterna med den iranska ambassaden. Amir kopplade också ihop henne med en vän i Iran, som lovade att hjälpa Kristina med praktiska bestyr längs vägen.
Kristinas äventyr tog sin början i Bazargan, vid den turkiska gränsen. Där vinkade Amirs kompis Mehrdad och hans familj av henne när hon tog sina första löpsteg, med den fullpackade barnvagnen som enda sällskap. I vagnen fanns hennes ombyteskläder, kameran, tält, surfplattan och de viktigaste förnödenheterna.
– Den första tanken som for genom huvudet var ”hur dum i huvudet är jag?” och redan efter en kilometer stannade jag på en restaurang och grät.
Men Kristina är inte den som ger upp innan hon ens har försökt, och snart sprang hon vidare mot det okända.
– Engagemanget från Amirs kompis var fantastiskt. Mehrdad startade en Facebookgrupp med hela sitt kontaktnät i Iran. Där höll de sig uppdaterade om min rutt och längs hela vägen möttes jag av en enorm gästvänlighet bland alla Mehrdads vänner, bekanta och bekantas bekanta som bjöd mig på mat, festligheter till min ära och husrum för natten. 34 av de 58 nätterna bjöds jag in att bo i iranska hem. När jag kom springande in i en ny stad kunde det stå människor med skyltar som hälsade mig välkommen.

Vänligt bemötande

Hon berättar om människor som såg till att hon alltid hade vagnen full av vindruvor, äpplen och kakor, om såväl kvinnor som män som hejade på henne längs vägen och om hur de gjorde sig förstådda trots att väldigt få kan tala engelska. Kristina berättar hur hennes hjärta svämmade över när en mullah med handen på sitt hjärta tackade henne för att hon gjorde den här resan. Han sa att den visar kärlekens styrka mellan män-niskor, oavsett religion.
Kristina berättar också om det intensiva mötet med avklädda kvinnor:
– Jag fick följa med och bada i vulkaniska källor och då kom jag kvinnorna nära både fysiskt och psykiskt. Där var fullt av nakna kvinnor. De klämde och kände på mig, beundrade min figur och ville veta hur det kom sig att min man lät mig åka på sådana äventyr.
Kristina berättar hur hon som gäst behandlades som en prinsessa och att hon alltid fick de största köttbitarna, husets finaste glas och den bästa platsen – oavsett hur lite familjerna hade att bjuda på. I de iranska hemmen fick hon en inblick i hur familjerna levde.
– I vissa hem gick kvinnorna utan slöja när de var inomhus och då gjorde jag också det. Andra kvinnor tog inte ens av sig huvudbonaden när de sov. Själv bar jag aldrig slöja, men en keps med tygstycken längs sidorna, så att allt mitt hår doldes, och långbyxor och löparjacka, säger Kristina och berättar om en otäck upplevelse när hon, under sin löptur, stoppades av en ilsken polis från underrättelsetjänsten som ville ta med henne till polisstationen för att hon inte bar en heltäckande slöja.
– Han skällde och var arg men jag ringde upp den familj som jag sovit hos under natten och när de förklarade vad jag höll på med lät han mig gå.

LÄS OCKSÅ: Äldreboendet reste till Grekland

kristina

Avböjde skjuts

Kristina sprang mellan 20 och 86 kilometer varje dag, och även om hon då och då erbjöds skjuts avböjde hon vänligt men bestämt. Grejen var ju att hon skulle springa tvärs igenom landet. Hon väckte uppmärksamhet var hon än kom. Dels för att hon är västerlänning, dels för att hon var en springande kvinna. Iranska kvinnor springer inte. I alla fall inte offentligt. Något som många ville prata med Kristina om var deras sorg över att världen ser på alla muslimer som terrorister.
– Det är något som många är väldigt ledsna över, och det här var veckorna före attacken i Paris, säger Kristina med allvar i blicken när hon konstaterar att det nu är viktigare än någonsin att jobba för att motverka främlingsfientligheten.
– Min övertygelse är att de flesta människor i världen vill väl, oavsett kultur eller religion. Det har det iranska folket visar mig med all önskvärd tydlighet.
När det var dags för Kristina att springa i mål i Bajgiran, vid gränsen till Turkmenistan, anslöt både Amir, som rest till Iran från Sverige, och kompisen Mehrdad. Hand i hand sprang de den sista biten tillsammans.
– Gränsvakten som leende såg hur vi kramades och pussades var tolerant, men till sist sa han åt oss att sluta. Officiella känsloyttringar mellan män och kvinnor är inte tillåtna i Iran. Glädjerusig klättrade jag högst upp på grinden bredvid. Där sträckte jag händerna mot himlen och njöt. Nu var jag klar!

Text: Birgitta Lindvall Wiik
Bild: Tomas Bergman och privat



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...