Annons

Annons

Ylva om sorgen: Jag förlorade både min syster och min bror

Ylva sörjer sin syster och sin bror. Hon förlorade båda syskonen inom loppet av tio år. Tack vare terapi har hon lärt sig att inte låta sorgen 
ta över hela livet.


jag-sorjer-min-syster-och-min-bror

Ylva: ”Tårar är ju inte farliga”

På bokhyllan i vardagsrummet i byn Alvik utanför Luleå finns bilder av Ylvas syskon. Tor, som bara blev 21, och Åsa, som blev 34. Ylvas lillebror förolyckades när han körde motorcykel. Lillasyster klev framför tåget för att ta sitt liv. Båda rycktes hastigt och brutalt ifrån Ylva. Lika men ändå olika.

Annons

– Jag brukar tänka att min bror dog i en trafikolycka och min syster av en sjukdom, säger Ylva Liarsgård, 51, och torkar en tår ur ögonvrån.
Det är 21 och 11 år sedan hennes syskon dog, och även om sorgen förändras så tar tårarna aldrig slut. Hon har berättat sin historia många gånger förr, men minnena gör fortfarande ont.

Ylva är storasystern i familjen. Hon hade en lillasyster och två yngre bröder fram till den där morgonen 1996 när hon kom hem till sin sambo Magnus efter att ha jobbat natt inom omsorgen.

Läs också: Småbarnspappan Danny, 26, är sjuk i ALS: ”En dödsdom”

– Magnus mötte mig i dörren och berättade att det skett en olycka. Min lillebror Tor var död. Det är länge sedan nu, men jag minns ännu hur fruktansvärt ont det gjorde i mig. Ont i hela kroppen. Ont i hjärtat.

Ylvas bror hade krockat

Tor hade krockat med en buss när han var på väg hem från sitt nattjobb med motorcykeln. Vid en omkörning hann han aldrig väja för den mötande bussen.
Ylva och Magnus åkte hem till hennes föräldrar. Där samlades hela familjen, hennes mamma, pappa, syster Åsa och bror Björn. Kraschen hade ägt rum på vägen bakom föräldrahemmet.

– Allt kändes overkligt, vi var som i en bubbla av chock. Vi gick runt och plockade lite i motorcykeldelarna som låg splittrade kring vägen. Genom tårarna sa mamma att fyrklövern nu var bruten. De orden glömmer jag aldrig.

Familjen åkte till bårhuset tillsammans. Tors kropp var täckt av en filt.

– Jag strök honom över benet, om och om igen. Efteråt ångrade jag att jag inte stannade hos honom längre.

jag-sorjer-min-syster-och-min-bror

Ylvas syster blev 34 år, hennes bror blev 21.

Förlusten av en bror

Hon sörjde förlusten av en lillebror hon skött om så många gånger, och hon sörjde att hon aldrig hann lära känna Tors vuxna jag ordentligt.

– Jag minns honom som en lugn kille som ofta satt och spelade gitarr. Jag kände ett oerhört stort behov av att skriva om min sorg och saknad. Jag skrev och skrev och sammanställde två diktböcker. En av dikterna läste jag på Tors begravning. Det var tufft, men jag ville verkligen göra det, säger Ylva.

Hon och systern Åsa, som var sex år yngre än Ylva, fortsatte att sörja sin lillebror länge. Så fort någon frågade hur Ylva mådde kom tårarna.

– En del blev förskräckta och bad om ursäkt för frågan. Men tårar är ju inte farliga, säger 
Ylva.

Fastnade i sorgen

Efter två år, när de båda systrarna ännu var väldigt låga och kände att de fastnat i sorgen, bestämde de sig för att åka på semester tillsammans. De behövde något annat att fokusera på.

– Vi hade en jättemysig vecka. Vi solade, badade, pratade, red på kameler och försökte ha roligt. Den resan, tillsammans med att jag började gå i samtalsterapi, gjorde att livet blev lättare, säger Ylva.

Läs även: Brittas bror dog innan hon föddes

En älskad moster

Hon och systern Åsa, som alltid stått varandra nära, blev ännu tajtare. De delade många intressen, inte minst för hälsa och friskvård. Åsa var Ylvas yogalärare och Ylva, som var massör, knådade syrran vid behov. De hade många gemensamma vänner och umgicks ofta även när Ylva och Magnus skaffade barnen Simon, 18, Ludvig, 17, och Moa, 15.

– Åsa blev deras älskade moster, en busmoster som inte bara ställde upp som barnvakt utan också gillade att leka med barnen, säger Ylva och ler innan hon blir allvarlig igen:

– Men det saknades en morbror. Tor fattades oss, precis som Åsa nu gör. Jag är så tacksam att jag har en bror kvar.

Ännu ett syskon dog

Livet skulle nämligen vara så ofattbart grymt att ännu ett syskon skulle ryckas ifrån Ylva.
Ylva nickar sakta och säger att Tor dog när Ylva skulle fylla 30 och Åsa dog strax efter Ylvas 40-årsdag.

– Inför min 50-årsdag förra året fylldes jag av oro. Vem skulle nu ryckas ifrån mig? Det kändes som en förbannelse, säger Ylva.

Hon beskriver sin lillasyster som en baskettjej med massor av kompisar. Hon var nyfiken och intresserad av det mesta och en riktig inspiratör. Liksom Ylva brann Åsa för andras hälsa och välmående och tillsammans hade systrarna massor av idéer och framtidsplaner. De var båda intresserade av personlig utveckling och gick kurser tillsammans. Men på en kurs snärjdes de in i ett sektliknande sammanhang.

– Vi drog öronen åt oss när de nya vännerna på kursen började ställa konstiga krav. De gick ganska hårt åt Åsa och kritiserade hennes val av utbildning, hennes sätt att leva, säger Ylva och skakar på huvudet.

jag-sorjer-min-syster-och-min-bror

Ylva tänker ofta på sin syster och sin bror.

Hennes syster blev deprimerad

Hjärntvätten tog hårt på hennes syster. Åsa blev osäker, började ifrågasätta allt hon stod för och gick in i en depression.

– En dag ringde hon mig från sjukhuset. Hon hade försökt ta sitt liv, men i sista stund själv ringt efter ambulans! Jag kunde inte fatta att det var så allvarligt, men när jag åkte till henne på psyket sa hon att allt var helt svart. Ett mörker.

Åsa fick medicin och bodde periodvis hos Ylva som minns den dagen Åsa sa att hon nu kunde se ett knappnålshuvud av ljus.

– Då vände det. Åsa gick klart sina hälsoutbildningar, blev sambo med en kille och livet kändes återigen hoppfullt.

Läs även: Trösten i sorgen efter sonen: Axel räddade fem personers liv

Åkte till psykakuten

Men efter några år kom mörkret tillbaka. Ylva och Åsa hade daglig telefonkontakt och tillsammans åkte de till psykakuten igen. Åsa ville inte bli inlagd, bara ha medicin. Det hade ju hjälpt förut. Åsa skulle bo hos Ylvas familj och få ha barn, liv och rörelse omkring sig. Ylva skulle ha koll på henne. Men det höll bara i en vecka.

– Vi höll på att måla om huset och det blev ett slags terapiarbete för henne att hjälpa till, säger Ylva innan hon berättar om sista gången hon såg sin syster. Det var när de gick på en konstutställning. En av deras kompisar ställde ut, och trots att Åsa var deprimerad ville hon se bilderna.

Ett fruktansvärt besked

Sedan skildes systrarna åt. Åsa skulle sova hos deras föräldrar den natten, sedan skulle hon hem till sin sambo för att äta middag. Men hon kom aldrig till den middagen.

– När Åsas sambo ringde och frågade efter henne fick jag en klump i magen. Jag ringde genast 112 och berättade att Åsa var borta, sa vad hon hade för bil och att hon kan ha gjort illa sig själv, säger Ylva och berättar att det i samma veva ringde i familjens andra telefon. Magnus svarade i den, kom fram till Ylva och sa ”det är försent”.

– Jag bara skrek!

Åsa hade ställt sig framför ett tåg. Bilen stod kvar vid rälsen.

Systerns sista hälsning

När Ylva och Magnus ordnat barnvakt gjorde de återigen den tunga resan hem till Ylvas föräldrar, för att samlas kring den ofattbara sorgen över en älskad familjemedlem.

– Pappa var fast besluten om att hitta en sista hälsning från Åsa. Efter två dagar hittade han den i bilen, en hopskrynklad papperslapp med hastigt nedskrivna ord. ”Jag älskar er. Förlåt mig.”

Läs även: Magdalena Graaf om sorgen efter döde sonen Isak

Den här gången fick Ylva ta farväl av sitt syskon i kapellet. Åsa låg nerbäddad i en kista. Ylva fingrar lite på halsbandet som hon ofta bär. Halsbandet som en gång var Åsas. Tårarna letar sig fram över kinden när hon berättar:

– Jag stannade länge hos Åsa. Det var viktigt för mig att ta den tid jag behövde, den tid jag aldrig tog med Tor.

Domkyrkan var fullsatt när Åsa begravdes, det var vackert men ofattbart tungt. Knappt så att Ylva klarade av det.

– Prästen satte sig bakom mig och höll sin hand på min rygg, jag grät och grät och var så ledsen och förstörd. Våra vänner försökte prata med mig på vägen ut ur kyrkan, men det gick inte.

jag-sorjer-min-syster-och-min-bror

Ylvas syskon är begravda tillsammans.

Besöker syskonens grav

Tor och Åsa ligger begravda tillsammans och Ylva besöker syskonens grav då och då, men närheten till dem känner hon bäst i naturen, i familjens stuga och i skogen där hon och Åsa plockade blåbär.

– Dagarna efter Åsas död promenerade jag upp i skogen och i slutet av varenda stig och krök lyste solen så fint genom trädens bladverk. Det kändes som ett tecken. Det finns ett ljus, det blir bra till slut.

Tog kontakt med terapeut

Ylva säger att hon tog kontakt med en samtalsterapeut på en gång. Dessutom hade hon själv precis avslutat en utbildning till rosenterapeut. Det är en terapi där man jobbar med instängda känslor.

– Lager för lager har jag jobbat mig igenom smärtan för att hitta mitt hjärta igen. Så länge det finns något att rivas upp så ska det rivas upp, säger Ylva och berättar om besvikelsen som hon känt.

– Jag har varit jättearg på Åsa, känt att hon var en svikare. Hon visste hur jobbigt det var för oss när brorsan dog. Hon borde vetat bättre!

Läs även: Rasmus, 32 förlorade sin hustru i cancer

Bearbetade sorgen

De gemensamma vännerna och Magnus kom att betyda mycket för Ylva.
Med tanke på hennes livshistoria är det kanske inte så förvånande att hon valt att utbilda sig till psykosyntesterapeut. Psykosyntes är en samtalsterapiform. Utbildningen har varit en bra terapi även för hennes egen del.

– Under kurserna grottar man ner sig i sig själv, jag fick lära mig att se sorgen ur olika perspektiv och jag fick lära mig att se mina egna reaktioner, mönster och behov. Ja, jag fick nya verktyg för att hantera sorgen efter mina två syskon.

Saknar sin syster och sin bror

Ylva säger att hon förut inte trodde på dem som sa att tiden läker alla sår.

– Men det gör den – om man bearbetar sorgen, i stället för att trycka ner den. Såren läker, men ärren finns alltid kvar. Tårarna finns fortfarande och det är jobbigt, men sorgen tar inte över mitt liv. Jag tänker ofta på hur många kusiner mina barn egentligen kunde ha haft och jag saknar Tor och Åsa när vi firar familjehögtider. De borde varit här! Men de tankarna tar inte över, jag kan också känna en stor glädje över att mina syskon har funnits.

 

Text: Birgitta Lindvall Wiik
Bild: Petra Älvstrand

 

Missa inte: Hugos lärare räddade hans liv: ”Jag trodde han skulle dö”

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...