Annons

Jag skyllde julstressen på släkten

Allers läsare berättar: När jag hade fått egen familj var det roligt att ta över en del ansvar för julbestyren, men med åren blev det för mycket. Min irritation på släkten växte och jag väntade på att de skulle göra något åt saken …

Mejla
Dela (15)
Pinna

Nu kan jag ta mig tid att njuta av julen igen. Bild: IBL/SHUTTERSTOCK

”Carina”: Jag ville inte göra någon besviken

Jag växte upp i en släkt som i likhet med många andra hade skapat ett antal jultraditioner som man ville hålla fast vid. Som barn upplevde jag alltihop som väldigt högtidligt och något som skapade en stark känsla av gemenskap. Julen är ju en magisk tid för barn, och när jag själv fick familj ville jag att de skulle få uppleva detsamma som jag själv gjort som liten. Men jag gillrade en rejäl fälla för mig själv när jag under åren tog på mig allt mer. Folk kom att förvänta sig att jag skulle fortsätta på samma sätt och jag kom mig inte för med att säga nej. Jag ville inte svika alla förväntningar, men det här kostade mig alltmer tid och energi för varje år som gick.

Annons
Gilla Allers på Facebook

Dessutom började det göra mig rejält irriterad, vilket gjorde att en del av julglädjen fick stryka på foten. Ansvaret som vilade på mig hade blivit orättvist stort och detta tyckte jag att släkten borde inse. Jag kom att skylla hela situationen på dem och det gjorde mig bakbunden. I stället för att göra något åt det hela gick jag runt och väntade på att de skulle göra det …

Min man Krister och jag har känt varandra sedan barnsben. Vi gick i samma klass under grundskolan och sedan i parallellklasser under gymnasiet. På den tiden var vi bara vänner. Det var först på en fest ett antal år senare som vår vänskap utvecklades till något annat. Vi var 26 när vi gifte oss och när vi fyllde 35 var vår dotter bara några månader gammal. Då hade vi blivit föräldrar till Robin, Tobias och Signe.

Svårt att säga nej

Redan innan jag blev sambo med Krister hade jag hjälpt till med en del inför julen, men när vi gifte oss, och speciellt efter att barnen kom, blev det där något som tog alltmer av min tid.

Mina föräldrar hade fått mig ganska sent i livet, så de och de flesta av deras syskon var pensionärer när Signe föddes. Hälsan var stapplande lite här och där, och det var många som gärna ville ha hjälp med lite av varje.

Läs mer: Jag fattade inte att jag kunde bli utbränd

Varje år började det redan inför första advent. Mamma och flera av mina fastrar och mostrar ville absolut till en julmarknad som hålls i en mindre by några mil utanför vår hemstad. Vi har bil med sju säten och de tyckte att det var perfekt att jag körde. Jag tyckte själv att den där marknaden var charmig och hade inget emot att åka dit, men när vi fått tre barn fanns det inte plats för både vår familj och släkten, så Krister och barnen fick stanna hemma.

På lucia gjorde vi tradition av att lussa för de äldre i släkten. Efter att Signe börjat gå stuvade vi in barnen i bilen och körde runt efter skola och jobb. Mamma var så stolt över barnbarnen och att vi tog oss tid till detta. Hon berättade varje år hur uppskattat det var. Det var roligt att glädja släkten och det är klart att berömmet vi fick värmde. Det var väl till stor del den kombinationen som gjorde att jag tog på mig så mycket, och att det var så svårt att säga nej.

Ville ställa upp för släkten

De sista veckorna före jul brukade vara rätt så hysteriska. Ett år hade tre äldre släktingar tillbringat tid på sjukhuset under december. Det blev många besök och sedan behövde de hjälp med mycket där hemmavid. Jag tog på mig att griljera skinkorna och baka julbröd. Vi hade delat upp sysslorna mellan oss, men den sista veckan var det flera som ringde mig och frågade om jag hade möjlighet att ta på mig lite mer för de hade inte tid – och annars skulle det inte bli gjort. Jag hade egentligen inte heller tid, men kände mig tvingad.

Att det blev så där berodde delvis på att ganska många av mina kusiner hade lämnat hemstaden och att deras föräldrar nu fick förlita sig på oss andra som var yngre i släkten.

Man vill ju att alla ska få en fin jul, därför är det så svårt att inte ställa upp när någon behöver hjälp. Med tre barn i huset och massor att göra för egen del började dock den där känslan av tvång att förta en del av glädjen. Likaså att de andra la en orättvist stor del av ansvaret på mig.

Läs mer: Jag trodde att vår kärlek var död men så hände något som ändrade allt!

– Det är så svårt att veta med storlekar och vad de redan har, brukade mamma säga. Du kan väl följa med mig ut och handla julklappar till barnen?

Mamma är pensionär. Jag förstår att det är roligt för henne att göra utflykter av tillfällen som detta, men när en förfrågan som denna görs veckan före julafton och jag redan har svårt att sova på nätterna på grund av all stress, då är det svårt att enbart se det trevliga i förslaget …

Trots att jag förstod att det här var orimligt, och att bördan som jag hade på mig var för stor, så gjorde jag inget åt det. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle göra. Jag tror att det främst handlade om att jag inte ville göra någon besviken. I stället lät jag harmen växa inombords och väntade på att andra skulle ändra sitt beteende – utan att jag sa något om hur jag kände det.

Visst borde de kanske ha förstått att det blev för mycket för mig, men jag hade verkat så villig att hjälpa och de var ju glada för det. Det var så klart mitt ansvar att säga ifrån. Men det gick nästan för långt innan jag tog itu med problemet.

Irriterad och stressad

För två år sedan gav jag mig iväg ut med bilen en kväll veckan före jul för att handla. Jag behövde baka och hade glömt att köpa ett par ingredienser. Jag var irriterad och stressad – och körde av vägen. När bilen började kana och jag for av körbanan hade jag en skräckslagen insikt som jag aldrig glömmer – jag hade skapat den här situationen. Hur kunde jag ha låtit det gå så långt?

Läs mer: Jag tappade fotfästet på grund av mina höga krav

Jag klarade mig bättre än bilen. Det kunde ha slutat illa. I värsta fall kunde barnen ha mist sin mamma – och tänk om jag skadat någon annan. Den kvällen släppte jag stressen. När jag kom hem bara grät jag. Jag struntade i baket, och i tankarna strök jag mycket av det som jag tänkt göra under dagarna fram till jul. Nu fick det vara nog. Jag ville bara vara med familjen och njuta av den här tiden.

Dagen därpå ringde jag runt till alla som berördes och berättade vad som hänt. Jag sa också ärligt som det var, att jag tagit på mig för mycket och varit för stressad.

Alla förstod och plötsligt insåg jag hur enkelt det faktiskt var att bara säga ifrån direkt när det blev för mycket. Sedan dess är jularna mycket bättre. Nu kan jag njuta av dem igen, och den starkaste känslan är återigen glädje och inte stress – precis så som det borde få vara för alla!

”Carina”

 

Missa inte

Min man hade en hemlig familj

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...