Annons

Jag såg min farmor tigga utanför 
matbutiken

Allers läsare berättar: När farmors granne ringde mig på jobbet 
en dag trodde jag att farmor hade blivit sjuk eller ramlat och slagit sig. Men det handlade om någonting helt 
annat. Farmor satt utanför en matbutik med en skylt där det stod ”fattigpensionär”.

Mejla
Dela (2.39k)
Pinna

Jag-sag-min-farmor-tigga-utanfor-matbutiken

Farmor kunde inte sluta gråta, hon skämdes så över det hon gjort.

Inger: ”Farmor hade inte råd att gå till tandläkaren”

Den här fredagseftermiddagen hade jag planerat att gå tidigt från mitt jobb på reklambyrån, jag hade kompledigt att ta ut och en kollega skulle se till att vara kvar till klockan fem då firman stänger. Strax före två hade jag därför stängt av min dator, ordnat pappershögarna på skrivbordet och sträckt mig efter handväskan när min mobil ringde. På mitt jobb har vi lov att använda våra mobiler även privat men eftersom jag inte kände igen numret tog jag för givet att samtalet var från en kund och jag tänkte först låta bli att svara.

Annons

Men hur det var tog jag samtalet och 
kvinnan som ringde presenterade sig som Eva Johansson och jag for i minnet efter vilken kund 
det kunde röra sig om. När Eva förstod att jag inte omedelbart begrep vem hon var sa hon att hon var min farmor Karins granne, farmor bor i ett mindre samhälle utanför staden. Då klickade det till, jag träffade ofta Eva när jag besökte farmor och jag bad om ursäkt att jag inte känt igen hennes röst. Men jag blev genast orolig, jag tänkte att det hänt något med farmor, hon var ändå åttiotre år och i den ålder där saker som sjukdom och fallolyckor kan slå till när som helst.

Därför frågade jag genast vad som hänt men Eva lugnade mig med att farmor mådde bra fysiskt, däremot var orsaken till att hon ringde lite problematisk och känslig. Eva visste inte om hon gjorde 
rätt som kontaktade mig, men hade beslutat sig för det till sist. Vilket jag är tacksam för.

Mer gripande läsning: Min fru låter 
vår son tro att han 
är bäst i världen

Det Eva hade att säga var att på morgonen hade farmor bett att få åka med henne till en stad tio mil bort från den ort där farmor bor. Farmor hade fått veta att Eva skulle på en träff för försäljare inom det företag där hon jobbar. Farmor hade sagt till Eva att hon skulle shoppa och sedan ta bussen hem. Eva hade inte tänkt närmare på det utan låtit farmor åka med. Men senare, när Evas möte var klart, hade hon beslutat sig för att handla på en stormarknad hon for förbi. Så hon hade ställt bilen på parkeringen och gått mot huvudentrén.

Strax utanför entrén satt farmor med en mugg framför sig och en skylt på vilken det stod ”fattigpensionär”. Eva sa att hon satt på en hopfällbar pall hon haft med sig med ursäkten att hon behövde sätta sig och vila ibland. Farmor hade inte lagt märke till Eva bland allt folk och Eva hade gått tillbaka till sin bil och ringt mig.

Tusen tankar for i mitt huvud. Mest den att min lilla farmor som var så oerhört stolt ändå förnedrade sig till att tigga, då måste det vara illa. Varför hade inte farmor bett mig om pengar? Eller mina föräldrar och andra nära släktingar?

Trots chocken kunde jag ändå fatta ett beslut och jag tackade Eva, sa att jag skulle åka till stormarknaden och att när jag kom hem med farmor skulle jag kontakta Eva igen, så hon fick höra hur allt gått.

Enda utvägen

Resan till grannstaden gick fort, det är motorväg nästan hela sträckan. När jag parkerade bilen var jag orolig att farmor skulle ha gett sig av, att hon tagit bussen hem, kanske förirrat sig på grund av trötthet eller råkat ut för ett rån.

Men farmor satt kvar utanför varuhusentrén. Jag stannade några tiotal meter ifrån henne, hon märkte mig inte och tårarna bara rann ur ögonen på mig. Det var ju vinter och bara några grader över noll. Farmor måste frysa även om hon var tjockt påbyltad, hon såg rund ut trots att hon är en späd kvinna och det berodde på att hon måste ha klätt på sig flera jackor och byxor, det var åtminstone tur att hon varit så förutseende.

Jag stod där några minuter utan att veta vad jag skulle göra härnäst. Jag såg folk gå in och ut ur varuhuset och många la en slant i fattigpensionärens mugg. Min lilla, snälla, rara, stackars farmor. Hon hade varit hemmafru när min pappa var liten, sedan jobbat trettio år i en skolbespisning, slitit och släpat med tidiga morgnar och hushåll och dessutom var hon född i en tid när välståndet inte var det samma som i dag. Den välfärd vi i dag åtnjuter hade 
hon varit en av dem som byggt upp.

Och nu måste hon tigga! Och stolthet och skammen hon måste känna hade fått henne att göra det i en stad där hon trodde att hon inte skulle bli igenkänd.

Mer gripande läsning: Jag skyllde julstressen på släkten

Jag gick fram till henne, tog henne i armen och hon reste sig upp med muggen i andra handen. Hon mötte inte min blick, mina tårar rann och då började hon också gråta. Jag la handen på hennes kind, den var iskall. Hennes händer var också kalla, trots vantarna. Hon sa ingenting, jag tog klappstolen och ledde henne till min bil.

– Nu måste du berätta, farmor, sa jag till henne när vi satt i bilen.

Först ryckte hon bara på axlarna, men sedan sa hon att hennes pension inte räckte, sista veckan innan det kom ny pension levde hon på havregryn och filmjölk, annars skulle hon inte ha råd att köpa ut sina mediciner. Men nu hade situationen blivit den att hon måste ha en tandprotes, hennes tänder var i så dåligt skick att det var enda utvägen att dra ut dem alla och sätta in en protes i stället. Hon hade inte haft råd att gå till 
tandläkaren innan det var för sent. Och protesen var nödvändig, 
annars kunde hon inte äta. Hon ville inte leva på soppor och välling resten av livet. Men hon 
hade alltså inte råd med tand
läkaren.

Ångrade sig bittert

Jag hörde hur oerhört skamsen hon kände sig över att behöva erkänna detta. Hon som var född i en tid där det var en heder att göra rätt för sig och också att inte ligga någon annan till last.

Jag kunde ha frågat henne varför hon inte vänt sig till mig och andra släktingar, men jag lät bli. Jag förstod att hon varit för stolt för det. Farmor frågade hur jag fått veta att hon tiggde och jag sa som det var, att Eva varskott mig.

När farmor och jag var hemma i hennes lägenhet kokade jag varm choklad åt henne och sedan lagade jag mat, jag hade handlat på vägen hem. Därefter satte jag mig med alla hennes papper – pensionsbesked, räkningar, löpande utgifter – och såg naturligtvis genast hur illa ställt det var. Farmors pension räckte inte fullt ut till mat när hon betalat hyra, el, telefon och annat sådant, trots att hon fick hyresbidrag. Och att söka försörjningsstöd för extra utgifter som detta med tänderna, det som man också kallar socialbidrag, det var hon för stolt för. Dessutom sa hon att hon varit rädd att bli undersökt och ifrågasatt, att man skulle ha nekat henne bidraget. Hon sa att det med att tigga hade verkat vara en bra idé, men nu ångrade hon sig. Hon satt i sin soffa och grät och grät. Det vore lika bra att hon var död, sa hon. Det skar i hjärtat att höra, men jag försäkrade henne att vi skulle lösa situationen inom familjen.

Mer gripande läsning: Mormors trygghet 
försvann när 
hon blev lurad

Det gjorde vi också. Farmor har fyra barn och åtta barnbarn. Vi bestämde helt enkelt att var och en av oss varje månad skulle föra över tvåhundrakronor till farmors konto. Och att vi skulle stå för tandläkarräkningen.

Farmor har också förstått att hon inte är ensam om att vara fattigpensionär och hon har 
lovat att inte skämmas för att ta emot pengar av oss, pengar som ger henne möjlighet att köpa god mat att laga, hon älskar mat-
lagning. Det är inte rättvist att människor som arbetat ett helt 
liv och byggt upp landet, inte ska ha råd till mat, men det är som det är. Tack och lov att farmor 
har en stor familj.

”Inger”

 

Missa inte

Mina föräldrar 
trakasserades 
av sina grannar

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...