Annons

Annons

Jag önskade till slut att pappa skulle dö

Ulrikas pappa drack sönder sitt liv och hon kämpade tappert för att han skulle bli frisk. Hon hjälpte honom med allt, körde honom till psyket, städade, handlade mat. Till sist tvingades hon till ett smärtsamt beslut för att inte själv gå under.

Mejla
Dela (100)
Pinna

Dela din historia med oss
Skriv till Allers medarbetare Anna Karin Ericson om du har någon erfarenhet som du vill dela med dig av. Du kan vara anonym om du önskar det. Mejla till: [email protected]
shutterstock_230465644-2_9009

Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Ulrika hade gått ut gymnasiet och flyttat hemifrån när hennes bild av familjeidyllen plötsligt rämnade.
– Pappa åkte dit för rattfylla och miste sitt körkort. Han hade kört full!
Ulrika lyfter blicken från kaffekoppen och tittar ut genom fönstret på kaféet där vi stämt träff för att prata om de svåra åren i hennes liv, de som kullkastade tillvaron så brutalt. Ulrikas barndomsminnen av pappa Kurt är genomgående ljusa och vackra, där pappa bakar bullar, skojar och leker med barnen, skjutsar henne och syrran till träningar och trivs bäst i sommarstugan med sin familj.

LÄS MER: Mamma var lycklig när jag var sjuk

Annons

Pappa Kurt hade visserligen varit trött ibland, javisst, och föräldrarna åkte på fest då och då. Men Ulrika hade aldrig, aldrig sett sin pappa berusad. Senare har Ulrika förstått att han drack i perioder. Några gånger åkte han iväg på hälsohem för att ”vila upp sig”.
Sakta rullades sanningen upp när hennes mamma började berätta att Kurt druckit mer än alla andra redan när de träffades. Hon försökte få honom att söka hjälp flera gånger, men accepterade till slut att det var som det var. Ulrika fick veta att hennes pappa haft alkoholproblem hela tiden.
– Det var märkligt, men plötsligt förstod jag ju varför det alltid låg en tablettask på köksbänken och varför pappa ofta var ”trött”, säger Ulrika.
Efteråt har Ulrikas syster sagt att hon hade på känn att något var fel, men hon förstod inte vad. Ulrika berättar att det var som om händelsen med rattfyllan på allvar fick det att gå utför för pappa Kurt. Själv var hon chockad och arg, men pappan förnekade sitt problem. I själva verket drack Kurt alltmer, nu när båda barnen flyttat hemifrån och när Ulrikas mamma några år senare valde att skilja sig.

LÄS OCKSÅ: Emil tvingades bo hos en pedofil

– Jag pendlade mellan att tycka synd om honom och att bli arg och skrika. Jag skickade brev till honom där jag skrev hur arg och besviken jag var på honom. Jag försökte på alla sätt få honom att släppa offerkoftan. Alla mina känslor var som i en enda röra.
Ulrika skakar på huvudet och smuttar på sitt kaffe när hon berättar att pappan märkligt nog klarade av att sköta sitt jobb ganska länge.

En kort paus

När Kurt bestämde sig för att åka till USA för att fira millennieskiftet hos sina släktingar fick Ulrika en andhämtningspaus. Nu behövde hon inte titta till honom och oroa sig hela tiden. Men resan kom att bli ytterligare ett steg närmare den totala misären.
– Veckorna gick och när pappa aldrig hörde av sig om när han skulle komma hem från USA blev jag orolig. Till slut bestämde jag mig för att åka till pappas lägenhet för att se om han redan hade kommit hem.

LÄS MER: Rattfylleristen tog min sons liv

Ulrika hade ju nyckel till hans lägenhet och synen som mötte henne kommer hon aldrig att glömma. Det stank i hela bostaden som var fullständigt upp och ner. Men det värsta var Kurts tillstånd.
– Pappa var ovårdad och aspackad och hade delirium. Jag hade aldrig sett honom i det skicket förut och körde honom till psyket. Det var en sådan chock att jag har massor av minnesluckor kring vad som sas och vad jag gjorde – en skräckupplevelse. Men jag åkte tillbaka till lägenheten och städade.
Ulrika berättar att Kurt ringde från psyket och sa att han glömt sin resväska på flygplatsen, och med en djup suck undrar hon i vilket tillstånd han egentligen varit när han stapplade av flygplanet.
Efter denna händelse snurrade karusellen allt fortare. Otaliga gånger måste Ulrika köra sin pappa till både avgiftning och psyket. Han led av mycket ångest och vanföreställningar, och hon har tappat räkningen på de gånger hon fått städa upp i hans lägenhet.
– Till slut levde han i en ofattbar misär, och skillnaden mellan honom och A-lagarna på parkbänken var bara den att han fortfarande hade ett hem. Jag oroade mig ständigt för honom. Det var bara när han låg inne på psyket som jag kunde slappna av.

Försökte hjälpa

Kurts arbetsgivare försökte hjälpa honom och ordnade plats på ett behandlingshem. Men Kurt tog inte hjälpen på allvar. Herregud, han hade ju inga problem, som han själv såg på saken. Till slut fick Kurt sparken från sitt jobb.
Ulrika försökte ta kontroll över Kurts liv genom att ansvara för hans ekonomi.
– Jag tog betalkortet ifrån honom och handlade hem den mat han behövde. Jag visste inte om man fick göra så, om det kanske rentav var kriminellt, men jag var desperat och gjorde allt som stod i min makt för att stoppa hans supande, berättar hon.
Pappa fick begära fickpengar av Ulrika, men ändå lyckades han få tag i den alkohol han behövde. Av en slump fick hon reda på att han handlat folköl på krita i matbutikerna.

LÄS MER: Pias mamma var psykiskt sjuk

Ulrika höll på att gå sönder inombords. Hon skulle ju orka med sitt eget liv, sina barn och sitt jobb. Mamman och systern bodde i andra delar av landet och den enda Kurt hade var henne.
– Jag önskade till slut att pappa skulle dö. Jag orkade inte längre. ”Ta och sup ihjäl dig då!” kunde jag skrika åt honom i min frust-
ration, säger Ulrika.
Hon påpekar att hon hoppas att alla barn till alkoholister förstår att det är helt okej att känna så och att uttrycka det. Det kan göra helvetet lite lättare att uthärda.

Vännerna förvånade

Ulrika besökte sin pappa, hon ringde honom och kollade hur han mådde, hon ordnade hemtjänst. Hon berättar att många
av familjens gamla vänner blev förvånade när de fick reda på Kurts svåra missbruk. Utåt sett hade de ju varit den perfekta familjen! Vännerna försökte stötta och hjälpa Kurt, men han brände sina broar och missbrukade förtroenden.
Kurt, som tidigare hade varit en social och charmerande person, blev alltmer isolerad, för att till slut vara helt ensam med flaskan. Ulrika berättar hur hon till slut tog sin hand ifrån honom.
– Det var en julnatt som jag låg sömnlös med ångesten malande i magen. Jag orkade bara inte ha det så här längre. Jag orkade inte längre ta hand om min pappa och hans alkoholism. Jag åkte till pappa, gav tillbaka hans betalkort och sa att nu fick han sköta sig själv. ”Sup ihjäl dig, gör vad du vill!” sa jag innan jag gick. Visst plågades jag av svåra skuldkänslor, men för mig var det en överlevnadsfråga. Jag orkade inte längre!

LÄS MER: Min fine vän på Facebook var en bedragare

Via bekanta som sett Kurt på stan fick hon veta att han såg tärd ut och att han var alldeles gul. Ulrika fick hjärtklappning varje gång hon hörde ambulanssirener. Men hon stod på sig: Kurt skulle få ta ansvar för sitt eget liv.
Fyra månader senare fick hon ett samtal från sjukhuset. En doktor berättade att Kurt hade blivit inlagd och att hans tillstånd var väldigt dåligt.
De hade tänkt skicka hem honom, men halspulsådern hade brustit. ”Han är döende”, sa doktorn.
– Jag minns inte om jag pratade en halvtimme eller en timme med doktorn – tankarna var ett enda mischmasch. Jag var hemma med sjukt barn och kunde ingenting göra. Efter ett tag sa doktorn att min pappa precis dog. Han blev 62 år.

Lättnad och sorg

Ulrika säger att hon i tankarna gått igenom allt om och om igen så många gånger. Nu, efter tio år, kan hon prata om sin pappa och hans död utan att gå sönder.
– Dödsbudet slog mig med känslor av både sorg och lättnad. Jag har så många gånger önskat att han var död, men han var trots allt min pappa och när jag tänker på min barndoms pappa saknar jag honom. Jag sörjer att mina barn aldrig fick ha honom som den fina morfar han kunde ha varit utan spriten.
Ulrika säger att hon är glad att pappan dog på sjukhuset, hel och ren och med människor omkring sig.
– Pappa fick trots allt ett värdigt slut. Han slapp dö ensam, på fyllan i en stinkande lägenhet. Det var min största skräck, säger Ulrika och konstaterar att en frid la sig över hennes liv efter pappans död.
– Nu kunde jag lämna stan med frid i sinnet. Jag behövde inte hela tiden oroa mig för hur pappa hade det eller att jag skulle hitta pappa i det skick som jag ofta hittade honom. Jag behövde inte längre ha ont i hela själen av stress och oro.
Samtidigt var det först efter pappans död som gråten kom fram. Nu, när Ulrika inte längre behövde vara den starka, den praktiska, kunde hon sörja.

LÄS MER: Förövaren var min egen bror

– Jag fick samtalshjälp och blev återigen Ulrika som känner något. Jag fick åsidosätta mig själv under så lång tid, men jag har gått vidare med mitt liv nu. Jag är färdig med pappas alkoholism, och när jag tänker på honom är det de glada barndomsminnena jag tänker på.
Ulrika berättar sin historia för att hon tror att de flesta som har alkoholproblem dricker i smyg och att problemet hålls inom familjen. Hon önskar att fler skulle prata öppet om vilket helvete det är och att andra som har anhöriga som super ska förstå att det är okej att till och med önska livet ur sin supande pappa.
– Egentligen var det ju inte pappa jag önskade livet ur. Jag ville bara få ett slut på hans supande.

Text: Birgitta Lindvall Wiik

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...