Annons

Annons

Jag mobbades under hela skoltiden

Redan första dagen i skolan blev 19-åriga Marwa kallad apa. Det var inte sista gången. Mobbningen blev bara värre och värre.

Mejla
Dela (21)
Pinna

Marwa mobbning

Mamma har alltid stöttat mig

Redan första dagen i skolan blev Marwa mobbad. Hemma berättade hon ingenting. Mamma Ibtissam förstod att något var fel men det dröjde lång tid innan hon insåg allvaret.

Annons

Som sexåring var hon en glad flicka, som hon själv uttrycker det, men redan första dagen i skolan förändrades allt. Tillsammans med de andra sexåringarna satt Marwa Karim i en ring på golvet, de skulle få var sin fadder – men ingen av de tilltänkta faddrarna, sjuåringarna, valde Marwa.
– Till slut hade alla fått var sin fadder utom jag, minns Marwa, 19 år.
När barnen lite senare samma dag skulle gå på utflykt till skogen hade Marwa ingen att vara med, ingen att prata med. Och redan den dagen blev hon för första, men inte sista, gången kallad apa.

Marwa kom med sin familj från Irak till Sverige när hon var tre år och växte upp i Hudiksvall. I den lilla staden vid kusten i Hälsingland trivdes Marwa – men det var innan mobbningen började.
– Jag blev retad för mitt utseende och för min bakgrund, berättar Marwa. Och jag hade ingen att vara med på rasterna.
Så fortsatte det. Genom hela grundskolan. I femte klass försökte Marwa prata med en lärare men fick höra ”De skojar bara”.
– Där och då tappade jag förtroendet för alla vuxna, fortsätter Marwa.

Slagen och retad

Marwa blev spottad på, slagen och retad. De andra barnen tog hennes kläder och slängde dem i toaletten.
Hemma berättade hon inget. Men mamma Ibtissam, 46, kände ändå tidigt att något var fel.
– Fast jag förstod inte hur allvarligt det var, säger hon och ser på Marwa. Det var ju små barn. Och jag trodde att skolan skulle lösa det.
Marwa berättar att hon ofta var rädd – rädd för att träffa på dem som slog och retade henne. Hon höll på med många olika idrotter, fotboll och handboll bland annat, och hennes mamma följde alltid med på matcher och träningar.
– Ingen var med Marwa. Ingen märkte att hon var ensam. Jag blev ledsen av att se det, men jag ville inte visa det för Marwa, minns Ibtissam.

Vissa dagar, när Marwa gick i låg- och mellanstadiet, var Ibtissam med Marwa i skolan, andra dagar lämnade och hämtade hon henne.
– Det var en trygghet, säger Marwa. Då kunde jag gå hem utan att bli slagen.
Men det blev bara värre och värre, och i högstadiet började Marwa skolka och sjukanmäla sig för att slippa undan mobbarna.
– Eller så gick jag till skolan, men kom tio minuter för sent för att inte träffa på någon i korridoren.
Marwa tystnar lite och berättar att hon redan i lågstadiet tänkte på självmord.
– Hela mitt liv kändes svart. Vi bodde nära tågstationen och jag sprang ofta dit.

Marwa mobbning

Marwa är tacksam och stolt över sin mamma Ibtissam: – Mamma är stark, hon skäms inte för något. Och hon har alltid funnits vid min sida.

Men i sjuan ringde Marwas mentor till Ibtissam och berättade att Marwa blev mobbad, att hon skolkade och hade det tufft. Det var så mamman på riktigt fick reda på hur svårt hon hade det.
– Min mentor var den första och enda som tog det på allvar, säger Marwa.
Ungefär då fick Ibtissam även veta att Marwa kände att hon inte ville leva längre.

– Det var jättejobbigt att inse hon tänkte på så hemska saker, säger Ibtissam. Det var jobbigt att se henne ensam, men ännu värre att hon tänkte på döden.
Ibtissam försökte prata med sin dotter, men Marwa beskriver hur hon inte orkade lyssna  på sin mamma. Hon tyckte att hon tjatade.
– Men sedan insåg jag att mamma gjorde det för min skull, för att hon brydde sig om mig. Mamma sa att hon skulle bli jätteledsen om jag tog livet av mig, och min mamma och mina syskon – Noor som är 23 och Ahmed, 15 – betyder allt för mig. Jag bestämde mig för att kämpa helt enkelt, för hela familjen.
Marwa började blogga, hon gick då i åttonde klass, och förstod – av responsen hon fick – att hon inte var ensam om att bli mobbad.
– Jag var lite rädd att mobbarna skulle hitta min blogg, men sedan struntade jag i det, berättar hon. Jag har alltid brunnit för att hjälpa andra – och jag själv hade behövt läsa min blogg när jag mådde som sämst. Genom bloggen tänkte jag att jag skulle kunna stötta och inspirera andra.
Marwa säger även att bloggen blev ett sätt för henne att få ur sig sina känslor – hon fick skriva av sig och det hjälpte.

Men Marwas mobbare hittade bloggen, och mobbningen flyttades från skolgården till internet. En Facebookgrupp startades – ”Alla vi som vill att Marwa Karim dör”.
– Jag fick också hot och hatkommentarer på bloggen, säger Marwa. Det fortsatte tills jag tog studenten.
Hon gör en paus och lägger sedan till:
– Det fortsätter egentligen än i dag. Det händer fortfarande att jag får kommentarer om hur patetisk jag är, att jag ljuger om min historia och allt möjligt. Innan var det jättejobbigt. Jag tog det så hårt. När de skrev att de skulle misshandla mig och döda mig… det är inget man skrattar åt. Men nu känner jag mig starkare. Det som har hänt har gjort mig stark.

Vill hjälpa andra

Marwa föreläser nu, vid sidan av jobbet som undersköterska, flera gånger i månaden i skolor och hos olika organisationer. Hon hoppas att hon på så sätt ska kunna hjälpa andra. Efter föreläsningarna brukar många komma fram och berätta om egna erfarenheter – eller säga att Marwa är deras förebild.
– Jag får också mejl från många mobbade, berättar hon. Det känns tungt och otroligt jobbigt. Men å andra sidan får jag chansen att peppa andra – och samtidigt mig själv. Det är viktigt att ha någon som lyssnar och som kan hjälpa.

Hon beskriver relationen till sin mamma Ibtissam som väldigt stark. Hon ser sin mamma som sin bästa vän och i dag kan de prata om allt. När de umgås gör de sådant som vänner gör; tränar, ser på film eller går på stan.
Marwa lutar sig fram och ser på Ibtissam. Hon plockar ut Allers guldhjärta – en kedja med ett litet hjärta – ur den svarta ask som legat på bordet under vårt samtal. Ibtissam ser förvånat på Marwa men hon ler när hon tar emot guldhjärtat från sin dotter.
– Min mamma är min hjälte, säger Marwa sedan.
Hon skrattar och lägger med ett leende till:
– Det känns lite pinsamt att säga det framför henne men hon är det. Hon inspirerar mig. Hon har kämpat med tre barn helt ensam – vi hade ingen kontakt med pappa när jag var liten – och hon har alltid tänkt på oss barn. Mamma är stark, hon skäms inte för något. Och hon har alltid funnits vid min sida.

Läs mer på Marwas blogg:

Text: Lina Norman  Bild: Johanna Norin

Läs mer:

Emil tvingades förneka sitt sanna jag

Amy berättar om sin svåra ångest

Vi vill hjälpa – inte hata

 

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...