Annons

Annons

Jag måste få berätta!


Dela din historia med oss
Skriv till Allers medarbetare Anna Karin Ericson om du har någon erfarenhet som du vill dela med dig av. Du kan vara anonym om du önskar det. Mejla till: [email protected]

 

Jag måste få berätta

Hans bedjande ögon fick mig på fall

Mycket negativt hade jag att säga om grannens hund, men skälla brukade den inte göra. När vi därför en sen kväll väcktes av hundskall förstod vi att något var fel…

När barnen flyttat hemifrån sålde Erik och jag villan och köpte en bostadsrätt i ett mindre hus med bra läge inte så långt från havet. Vår närmaste granne var Margareta, en kvinna i åttioårsåldern. Hon var rar och sympatisk och gjorde inte mycket väsen av sig, vi brukade talas vid lite när vi möttes i trappuppgången. Men hon hade en hund som jag avskydde, en boxervalp som hette Lucas. Sedan jag blev biten av en hund när jag var liten hade jag alltid tyckt illa om hundar men ändå lärt mig att behärska min rädsla. Lucas verkade dock inte få någon som helst uppfostran och han hoppade upp på folk helt ohejdat.

– Han är så snäll, vill bara hälsa, sa Margareta första gången vi träffades.
Jo, tack, tänkte jag. Det hade jag hört förr när hussar och mattar inte kan förstå att man tycker deras älsklingar är otäcka utan tror att hela världen ska dyrka dem.
Margareta berättade också att hon haft en hund före Lucas. Den hunden hade varit gammal och man hade tvingats avliva den. Eftersom hon inte kunde tänka sig ett liv utan hund hade hon köpt Lucas.

Annons

Erik och jag var ense om att Margareta nog skulle låtit bli att skaffa en valp. Det hade säkert gått bra med den gamla trötta hunden hon haft förut, men Lucas krävde massor av motion och uppfostran som Margareta inte klarade av att ge honom. Hon gick dåligt och hundens rastningar var bara korta små turer i trädgården utanför huset. Vi ville ändå inte lägga oss i och tänkte att det kanske skulle ordna sig på något sätt, att Margareta själv skulle inse att Lucas var för mycket för henne.
Margareta hade aldrig varit gift. Hon var trevlig att tala med, hade varit journalist och hade många spännande historier på lager. Vi bjöd in henne på kaffe ibland. Jag tummade på sanningen och sa att jag var allergisk mot hundar, och på så vis slapp vi Lucas vid de tillfällena.
Hörde hundskall
En sen kväll när Erik och jag redan somnat väcktes vi av skall inifrån grannlägenheten. Det var ovanligt, vi hade faktiskt aldrig hört Lucas skälla förr.
Iklädda morgonrockar gick vi ut i trappuppgången och ringde på Margaretas dörr. Ingen öppnade. När vi ropade in genom brevinkastet såg vi att lampan i hallen var tänd. Lucas sprang till ytterdörren och skällde än mer när han hörde våra röster, men vi fick inget svar från Margareta.
Erik gick ut på vår balkong som gränsade till Margaretas, balkongerna var bara åtskilda av en vägg, och jag följde efter. Vi försökte förgäves se in i Margaretas vardagsrum där det också var tänt. Erik bestämde sig då för att klättra in på hennes balkong. Jag protesterade, för vi bor tre våningar upp och jag tyckte det var för farligt, men Erik är vig och klättringen var inget problem.
– Balkongdörren står på glänt, meddelade han. Jag går in.
En stund senare stod vi återigen i trappuppgången, nu för att ta emot ambulansen. Erik hade hittat Margareta på golvet i köket, bredvid henne hade Lucas suttit och ömsom skällt, ömsom gnytt. Erik hade ringt efter ambulans fast han förstod att Margareta var död. Sedan hade han gått ut genom hennes ytterdörr och tagit med sig hunden.
Det blev en lång natt. Ambulansen kallade på polis som de måste göra när någon hittas plötsligt död, sedan kom en bårbil och tog med sig kroppen. Erik och jag var chockade, vi hade ju tyckt om Margareta. Men när polisen som blivit kvar skulle gå sa Erik:
– Men hunden då?
– Är den inte er? frågade polismannen förvånat.
Nej, det var inte vår hund, svarade Erik. Polismannen såg förbryllad ut. Inga anhöriga fanns och det enda var väl att ta hunden till veterinär för avlivning i så fall. Men inte mitt i natten. Kunde inte vi ta hand om hunden tillfälligt?
Tog med honom
Jag var så utmattad att jag sa ja bara för att bli av med problemet. Vi tog med Lucas in till oss och gick till sängs för att i alla fall försöka få lite sömn. Hunden stängde vi in i köket.
Jag släckte sänglampan, men det var svårt att somna för alla tankar som for runt i huvudet. Till sist föll jag i orolig sömn men väcktes av en duns från köket. Så kände jag ett tryck på mina ben, det var Lucas som hoppade upp i sängen, la sig till rätta och borrade in no-sen i min armhåla. Han låg väldigt stilla, som om han begrep att han måste uppföra sig väl för att inte bli bortkörd. Den kloka hunden hade själv öppnat köksdörren genom att hoppa på handtaget.
Så gnydde han till och puffade med sin nos. Jag genomfors av medlidande med detta djur, han hade förstås också känslor och att han hade mist sin matte begrep han mycket väl. Varför hade jag inte tänkt på det? Jag smekte honom över huvudet och talade lugnande till honom. Då kom det en hundsuck och han borrade in sig lite till. Vi somnade båda, och nästa morgon när jag vaknade satt han redan ute i köket och tittade på mig med bönfallande ögon i väntan på att få mat och få gå ut. Vad annat kunde jag göra än att kapitulera?
Detta var historien om hur en hundhatare som jag blev hundälskare och själv fick hund. Lucas är något av det bästa som hänt mig. Numera har vi också gått hundkurser och en klokare och mer väluppfostrad hund får man leta efter!
Inga

 

Bild: Shutterstock



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...