Annons

Annons

Jag kanske ska låta pyntet vara kvar…

Jag antar att det är dags att börja tänka på förnyelse nu, att slänga ut det gamla och släppa fram nya ljusare tider. Jag tycker att det var alldeles nyss som jag kämpade med att få ut pyntkartongerna ur klädkammaren, svor över att de alltid står längst in och stack mig på granen när jag hängde upp kulorna.


Illustration: Victoria Plantin

Illustration: Victoria Plantin

Den stolta domherren som jag fäst i granens mitt tippar nu framåt. Grenen har gett vika och det är knappt några barr kvar. Varje år undrar jag: varför gör jag mig sådant besvär? Det är roligt att plocka upp och placera julpyntet på bästa ställena, men fasansfullt tråkigt att plocka ner det. Och jag leker med tanken: det kanske kan stå kvar till nästa år…

Annons

Julen måste inte ta slut för att tjugondag Knut infaller. I vissa fall kan julen börja långt tidigare än december. Ta min fina lilla julkrubba till exempel. Den köpte jag när vi besökte katedralen i Palma på Mallorca i förra sommaren. När vi kom hem packade jag upp den och ställde den på synligaste stället i vardagsrummet.

Det var ett minne från semestern och något jag ville ha framme meddetsamma. Det kunde inte vänta tills jul. Så den fina lilla krubban stod framme från sommaren och ända fram till jul, och där står den nu. Jag har fler julsaker som har fått tillåtelse att vara framme året runt hos mig.
Bland annat en bokstavsskylt i glitter där det står ”jul” på franska, alltså ”noël”. Det finns folk som heter så och det är inte alla som lägger märke till att det har något med julen att göra. Bara det att ingen heter så i vår familj.

Jag passerar den varje morgon när jag går ner i hallen och ska till jobbet. Den påminner mig om andra dagar, om en sommarsemester till Paris med familjen då jag inhandlade den. Ovanpå har jag satt en gammal tomte att vakta skylten. Det är tomten som brukade finnas i granen när jag var barn. Han är för gammal för att ligga undanstoppad i en låda. Där på väggen är jag inte längre rädd för honom. Ljusslingor får gärna vara uppe året om och en del av Ikeas ljuskransar ger ett fint sken också på sommarhalvåret, tycker jag.

Granen däremot, den måste väck. Så mycket förstår jag. Fast jag drar mig för det, då det känns som ett heldagsprojekt och tar så mycket av fritiden på helgen. Jag undrar varför maken och jag inte stod på oss och tog fram plastgranen som vi smög och handlade härom året. Och som vi bara ”fått lov” att använda en gång.

Om vi gör det blir det ramaskri på både barnen och resten av släkten, vad de nu har att göra med saken. Jag ser inte att de kommer och städar upp mina barr efter jul. Jag antar att engagemanget har att göra med en stark grantradition och granförsäljare i familjen. Det gör det svårt att hävda plastgranens vara. Så jag dammsuger barr i stället.

Jag skäms nästan för att berätta det, men ett år blundade jag för den slokande granen. Den fick stå kvar ända fram tills min födelsedag i slutet av januari. Bara man inte rörde den eller hoppade i närheten gick det bra. Jag motiverade min slöhet med familjetraditioner. När jag var barn brukade vi nämligen äta det gamla pepparkakshuset på mitt kalas och det var alltid en stor begivenhet som uppskattades av alla barnen, trots lite damm på taket.

Och om pepparkakshus kan stå ända tills slutet av januari, långt förbi tjugondag Knut, så kunde jag låta granen göra det. Åtminstone det året. Men visst är det skönt när pyntet är borta, eller i alla fall det mesta av det. Jag minns ett år när jag var barn och det var extra besvärligt att städa undan julen i fönstren. Mamma hade gjort ”spröjsade” fönster av rött tejp och sprutat konstsnö i rutorna som blev. Det var så mysigt under hela julen, jag glömmer det aldrig. Men det var tuffare när det skulle bort.

På något sätt lyckades hon ändå få rent fönstren, ljuset kunde komma in och vårens primulor tog plats i karmen. Plötsligt kändes det som om sommaren faktiskt inte var långt borta. Och det är den ju inte heller. Vi är snart där och det kommer att gå så fort. Så fort att jag kanske ska låta pyntet vara kvar…

unknownText: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

 

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...