Annons

Annons

Jag kallades kinkig och kräsen

Ända sedan Sara var barn har hon haft svårt för mat och smaker. Omgivningens reaktioner var ofta värre än själva ångesten.


Dela din historia med oss
Skriv till Allers medarbetare Anna Karin Ericson om du har någon erfarenhet som du vill dela med dig av. Du kan vara anonym om du önskar det. Mejla till: [email protected]
selektiv-atstorning

Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

Sara lider av selektiv ätstörning

Okänd mat ger mig ångest och kväljningar

Nästan allt smakade äckligt. Ångest och kväljningar präglade stora delar av 26-åriga Saras barndom. Hennes matrepertoar bestod av högst femton olika livsmedel, där pommes frites, chips och spaghetti var favoriterna. Men hon var varken en kräsen eller bortskämd unge, som vuxna påstod. Sara led av selektiv ätstörning, men utan att veta om det. En diagnos som ännu inte är erkänd i Sverige, men däremot i England och USA.
– Det utvecklades ett slags trauma runt måltiderna och jag mådde bara illa när folk ville tvinga i mig mat, berättar Sara.
Hennes problem kring ätandet började tidigt i livet. Så länge hon kan minnas har hon alltid varit dålig på att prova nya smaker och rätter. Det som var krispigt, salt och fett gick bra – men kladdiga och geggiga livsmedel klarade hon inte av.
– Kanske för att det var svårare att förutsäga smak och konsistens av grytor och stuvningar, jämfört med torra saker som chips och kex, funderar Sara.
Hon tittar ut genom lägenhetsfönstret. Hon bor ensam, men har pojkvän. Tillvaron är harmonisk. Sara driver ett eget filmföretag och gör bland annat musikvideos och dokumentärer. För att ekonomin ska gå ihop arbetar hon även som personlig assistent.
– Mina mattider är varierande, men jag lider inte på samma sätt som förr, säger Sara och ler.
Hon berättar om sin uppväxt, där hennes föräldrar jobbade i skift. När hennes pappa var hemma blev det ofta pasta med ketchup till middag, eftersom det var en av de få rätter han kunde laga.
– Det kändes nästan som att jag åt det varje dag när jag var barn, men det var okej, för då var jag trygg med vad som las upp på tallriken. Det blev sällan någon överraskning och det gillade jag, skrattar Sara och lutar sig tillbaka i fåtöljen.

Skuld och skam

Trots en extremt begränsad diet hade hon en normal tillväxt, vilket gjorde att Saras föräldrar inte blev oroliga. Däremot reagerade släkt och vänner på att Sara åt så begränsat. Hon fick höra att hon minsann var konstig för att hon inte åt mat som andra. Det medförde att måltiderna blev ännu mer förenade med skuld och skam, menar Sara.
– Jag skämdes över att jag inte åt upp och blev ledsen för att ingen förstod hur jag hade det. Jag var inte alls kinkig med maten – jag hade ångest, säger hon.
Varje gång familjen åt på restaurang beställde Sara alltid hamburgare med pommes frites, chips eller friterad kyckling. Hon gjorde ofta specialbeställningar och måste till exempel ha ett särskilt bröd och bara dressing till sin hamburgare.
När jag någon gång blev bjuden på okänd mat blev det problem. Mina föräldrar skämdes lite när servitörer på restauranger frågade om det var fel på maten, eftersom jag inte åt, berättar Sara.
Urvalet av mat som hon kunde äta rörde sig mellan tio och femton olika livsmedel.
– Om jag tvingades äta något jag inte tyckte om fick jag kväljningar. Det var bara när jag fick smaka på mina egna villkor som det gick bra.

Måste ha rätt färg

Ju äldre Sara blev, desto mer uteslöt hon mat som frukt, grönsaker och kött. Hon valde mat efter konsistens eller färg. Allt som var rosa var motbjudande. Bittra smaker, som finns hos många gröna grönsaker som broccoli, brysselkål och grön paprika, smakade för starkt. Pasta och potatis – med mera fadd smak – gick bra. Indiska grytor eller något annat exotiskt gick inte – och absolut inga såser.
– Min mat var ganska torr, men det dög för jag visste exakt hur det skulle smaka och att jag kunde äta det.
I skolan upplevde Sara matsituationen som oerhört påfrestande. Sara har minnen av en fröken som tvingade henne att äta upp innan hon fick gå från bordet i skolmatsalen. Det hjälpte inte Sara över huvud taget, utan resultatet blev det motsatta.
– Det var ett rent helvete och spädde bara på ångesten, säger Sara, som än i dag äcklas av sådant som hon blev tvingad att äta, till exempel havregröt, spenat och brysselkål.
Vissa dagar när hon inte åt som hon skulle i skolan blev Sara trött och orkeslös, men hellre det än att tvingas äta mot sin vilja.
– Just det här att äta tillsammans med andra och när man inte ville… Det gjorde mig orolig och jag gick ofta till skolan med magont och fasade för lunchen.

Ifrågasattes av många

För Sara var det ångestskapande att många frågade och skulle lägga sig i hennes matvanor, och vid något tillfälle blev hon till och med kallad för idiot av en lärare för att hon var så ”petig med maten”. Det var också jobbigt att äta hemma hos kompisar, eftersom det kändes pinsamt om hon inte kunde smaka på något av det som bjöds.
– Jag kom ofta med undanflykter om att jag redan hade ätit när de frågade om jag ville ha mat, fastän jag egentligen var vrålhungrig.
Varför hon bara velat äta så få saker har Sara funderat mycket över. Men det var rädslan för omgivningens reaktioner som var värst – inte kväljningarna i sig, eller ångesten inför att smaka något nytt.
– Det berodde på situationen, och inte själva maten egentligen. Jag led mest av att äta tillsammans med folk, eftersom det var svårt att förklara varför jag inte vågade smaka det som serverades. Det var mycket läskigare än att det inte var gott.
På gymnasiet struntade Sara i lunchen helt och hållet, eftersom det var jobbigt att äta inför folk.

Att äta vegetariskt blev en vändpunkt

Vändpunkten kom när hon var 17 och bestämde sig för att bli vegetarian. Att hon måste anstränga sig för att äta en mera varierad kost hjälpte och hon tvingade sig själv att börja äta alla sorters grönsaker. Innan dess åt hon nästan inga alls, provade aldrig något nytt och särskilt inte om det såg ut på ett speciellt sätt.
– Om jag inte hade blivit vegetarian hade nog mina problem kvarstått. Men bara för att det fungerade för mig behöver det inte betyda att det hjälper alla, funderar hon.
En artikel i en tidning fick henne att på allvar inse vad det handlade om.
– Jag kände igen mig direkt. Det var en enorm lättnad att förstå att selektiv ätstörning inte är detsamma som att vara petig med maten och att jag faktiskt inte varit så konstig som många sagt.
Hon önskar att man hade vetat vad hon led av redan för 15 år sedan, så att hon hade kunnat få hjälp.
– Det är skönt att selektiv ätstörning nu tas på större allvar och att barn får en diagnos tidigare. Det kan göra att färre behöver lida i onödan, säger Sara.

De vuxna måste ha tålamod

Själv hoppas hon att föräldrar inte blir stressade om deras barn inte äter exakt den mat som föräldrarna vill. Hon menar att barn med selektivt ätande, som växer och utvecklas normalt, ska få vara precis som de är.
– Föräldrar och andra vuxna måste ha tålamod. Titta på mig, det har gått bra trots allt, ler hon.
Favoriträtten i dag är tacos med starka såser, kryddor och grönsaker, något som hon över huvud taget inte kunde äta som barn. Själva smakupplevelsen kan också förändras, menar Sara.
Hon konstaterar tacksamt att hon numera kan hantera ätstörningen. Förvisso är det fortfarande inte särskilt många rätter som hon äter, men hon ser det som ett framsteg att hon vågar smaka på fler saker.
Hon känner bara ångest någon ibland, som när hon ska äta med dem som hon inte känner väl eller går på en restaurang som hon inte har besökt tidigare.
Jag skulle vilja se mig som frisk, men tror samtidigt att ingen riktigt går vidare från en selektiv ätstörning. Det finns i bakhuvudet hela tiden, mer eller mindre. Men jag har lärt mig att leva med det.

Fakta: Selektiv ätstörning

Selektiv ätstörning (SÄ) innebär att man är väldigt begränsad i sitt matintag och är rädd för att prova ny mat. SÄ visar sig oftast i tidig barndom och brukar i regel inte gå över av sig självt. Många äter ofta bara 10–15 livsmedel, och med en viss kon- sistens eller färg (även om det verkar ske på ett undermedvetet plan). Många äter endast mat inom en vit/beige färgskala – som pasta, vitt bröd, pommes frites – och de flesta selektiva ätare dras mot just kolhydratsbaserad mat med högt energivärde.
En tydlig skillnad mellan ett kräset barn och ett med SÄ är att den kräsna oftast tackar ja till godis och fikabröd, medan ett barn med SÄ är selektiv även med sötsaker. Man vet inte säkert varför vissa utvecklar en selektiv ätstörning. Forskare menar att det troligtvis rör sig om både biologiska och psykologiska komponenter. Många tros ha ett extra känsligt smak- och luktsinne och känslig kväljningsreflex. Flera personer med SÄ kan vittna om att den utlösts av att man har satt mat i halsen som barn eller att man haft återkommande problem med kväljningar och kräkningar i samband med matintag.

Annons

Ofta är det det sociala handikappet som personer med SÄ lider allra mest av. Många undviker helst sociala tillställningar, eftersom det är svårt att förklara för folk varför man inte kan äta. När det gäller behandling kan kognitiv beteendeterapi lindra. Under behandlingen blir den selektiva ätaren långsamt konfronterad med ny mat. Hypnosbehandling kan vara ett annat alternativ. Metoden används på kliniken The Heath Therapies i London, med psykologen Felix Economakis i spetsen. Här har både barn och vuxna med selektiv ätstörning fått hjälp.
Läs mer här:
www.selektivatstorning.se
www.the-heath.co.uk

Text: Therése Weber Cedergren Bild: Shutterstock 

Läs mer:

Anorexin höll på att ta Vanessas liv

Berete blev knivhuggen på jobbet



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...