Annons

Annons

Jag hade inte tur i kärlek den kvällen…

Det var framför allt en sak som medförde spänning i tillvaron när jag var barn och tonåring. Den inträffade när högsommaren övergick till sin sista sommarmånad. Det var hamnfesten!

Mejla
Dela (16)
Pinna

Christel_31

Illustration: Victoria Plantin

Det var inte bara stort för mig, utan för alla. Och alla var där. Som vi tjatade om att ”nu är det snart hamnfest”. ”På hamnfesten ska vi…” Jag tror att den varade i ungefär tre dagar, men festligheterna startade betydligt tidigare. I alla fall gjorde förväntningarna det: Vi brukade lätta från våra handdukar på stranden och på fortfarande sandiga fötter ta oss till hamnplanen när tiden var inne.

Annons

Här stod vi med våra glassar i händerna och betraktade spektaklet när den annars ganska stilla småbåtshamnen förvandlades till värsta partystället. På kort tid fylldes området med ambulerande karuseller, knallar, dansbana och lotteristånd. Nallarna i marknadsstånden hängde där liksom spända på att festligheterna skulle starta, precis som vi.

När det väl skedde gick vi fram och tillbaka, fram och tillbaka och kollade läget. Det var i princip en och samma marknadsgata vi trampade på hela tiden. Den var inte längre än att vi måste gå många rundor upp och ner för att det skulle ge några större utslag på stegmätaren, om vi hade haft sådana. Och vi gick många rundor, utan att tröttna. Men om man ändå gjorde det kunde man alltid gå ner till havet och doppa sig.

Det var lite känslan av att befinna sig på en semesteranläggning på ett charterresemål. Bad och roligheter hela tiden. Jag minns inte om jag någonsin vågade åka de värsta karusellerna, eller om jag vann något annat än ett minigosedjur. Ett sådant som brukade ha en tunn guldögla som man skulle hålla i, men som alltid slets sönder.

En gång på Liseberg fick jag lyckan att vinna en vit jättenalle med gosigt fluff. Den hade en rosa rosett om halsen.
En annan gång vann min farmor en jättenalle med grön rosett om halsen till mig på Jonstorps marknad. På hamnfesten, däremot, kammade jag bara hem småpotatis. Men ändå, det var spänning i luften. Det var en känsla av att allt kunde hända, speciellt när eftermiddagen övergick till kväll…

Då cyklade man hem och duschade av sig sanden och gjorde sig fin för att återkomma till småbåtshamnen och sedan återigen vandra i timmavis. Kanske fick man tillstånd som barn att gå en runda själv på festen. Som tonåring ville man inget annat. Bara snegla på varandra under lugg.

För det var egentligen inte hur stor hamnfesten var eller hur många som var där, som avgjorde spänningen. Det var vilka som var där… Nu kunde den som inte haft tur i spel dra hem storvinsten i kärlek i stället. Minns en gång när jag skulle göra mig snygg inför kvällen. Jag kände mig lite rödmosig i ansiktet och behövde svalka mig med något, fick tag i lillsyrrans bebispuder och pudrade det i ansiktet.

Det blev bra tyckte jag. Och så lite av mammas skarpa rouge på det, som inte riktigt passade mitt lite blekare ansikte.
Kan inte minnas att jag hade tur i kärlek den kvällen, men hade roligt ändå. Hamnplanen var min hemmaplan.
Pappa har fortfarande sin båt här och jag brukade förevisa den för kompisarna när det var hamnfest. Speciellt hur båtvan jag var. Om de hade tur brukade jag bjuda ner dem i sittbrunnen för att titta på raketerna som avfyrades på sista kvällen för hamnfesten.

Alla andra fick sitta på kullen på området och kolla. Vi hade bästa platsen med bästa utsikten i båten. Sen gick de vuxna kanske till dansbanan. Om chokladhjulet var öppet kunde vi alltid gå dit och trösta oss om det inte blivit några blixtar och dunder och magiska under den kvällen. Och tur i kärlek – det skaffade vi oss alla lite senare i livet!

hristel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...