Annons

Annons

Jag förstår inte att jag klarade mig levande!

Med en hårsmån undvek Tiina att bli överkörd av den flera ton tunga bussens framhjul. Men knappt hade hon hunnit andas ut förrän bussen med ett pysande ljud sänkte sig ner och var nära att krossa henne!


Vägen tillbaka har varit lång, men i dag klarar Tiina att gå med kryckor.

Vägen tillbaka har varit lång, men i dag klarar Tiina att gå med kryckor.

Tiina Tinouschka Nilsson krossades nästan under en buss

Snart sju månader efter den dramatiska bussolyckan i centrala Malmö är det två saker som fortfarande vållar konstnären Tiina Tinouschka Nilsson, 31, ångest och sänder vågor av obehagskänslor genom hennes kropp. Det är ordet hydraulik och det pysande ljudet som uppstår när en buss bromsar och stannar för att släppa av och på passagerare.

Annons

– När jag hörde det pysande ljudet låg jag i fosterställning under bussen. Jag bara skrek rakt ut när den sänktes ner över mig och jag fick hela tyngden på mig. Det går inte att beskriva hur ont det gjorde. Jag var helt övertygad om att det var slutet för mig, att jag skulle dö.

Läs också: Maries dotter blev överkörd av en traktor

Vi sitter vid köksbordet i lägenheten i stadsdelen Möllevången där Tiina bor tillsammans med en väninna. På innergården utanför köksfönstren lyser det vitt av nyfallen snö. Vi närmar oss jul, men den hoppas Tiina inte behöva tillbringa hemma i Sverige.

– Jag kan äntligen gå så bra att jag klarar att åka utomlands till solen och värmen. Men det har varit tufft och jag har drabbats av flera bakslag under rehabiliteringen.

Olycka i juni

Det var på sommarens första dag, den första juni, som Tiina råkade ut för olyckan som både hon själv och de som blev vittnen till dramat har svårt att förstå att hon överlevde. Det var varmt och soligt och Tiina såg fram mot en ledig dag.

– Det hade varit en intensiv period för mig med både arbete som personlig assistent och en flytt. Jag hade varit på kallbadhuset på Ribersborg och var på väg till Möllevången, berättar hon.

Läs också: Panikångesten tvingade mig att välja mellan döden eller livet

Tiina tog sig fram genom Malmötrafiken på sina rullskridskor. Hon är en van rullskridskoåkare och har i många år ägnat sig åt den avancerade rullskridskosporten roller derby. I ganska hög fart närmade hon sig ett övergångsställe på Rådmansgatan vid köpcentrat Triangeln.

– En buss körde framför mig och jag svängde in ganska snävt precis bakom den. Samtidigt kom det en buss i motsatt riktning, berättar Tiina.

Hann ej väja för mötande buss

Hon tittade upp i samma ögonblick och såg den mötande bussen, men hade inte en chans att stanna eller väja. I hög fart slungades hon rakt in i vindrutan på bussen.

– Jag minns att jag hann tänka att det här inte kommer att sluta bra. Jag kommer också ihåg att rutan krossades, men som väl var hade jag hjälm på mig. Annars hade jag inte överlevt den smällen.

Läs också: Det är som ett mirakel att jag överlevde hjärntumören!

Tiina hamnade sedan under bussen och släpades med minst ett tiotal meter. På något mirakulöst sätt fastnade hon i bussens underrede precis framför ett av framhjulen, vilket gjorde att hon inte blev överkörd.

– Jag förstår inte att jag klarade mig, säger hon och sväljer hårt när hon återkallar minnesbilderna från olyckan.

– Jag kunde lika gärna ha krossats under hjulet, eller fått in min arm under det, men på något sätt klarade jag mig.

Bussens tyngd på höften

När bussen slutligen stannade var Tiina på väg att andas ut – hon levde ju trots allt! Då drabbas hon av nästa fasa.

– När bussen stannade sänkte den sig automatiskt ner. Hela tyngden kom över min höft. Det kändes som att jag skulle sprängas och jag bara skrek rakt ut att jag höll på att dö.

– Plötsligt strömmade det fram en massa människor till bussen. Jag såg bara deras ben, men jag hörde dem.

Människorna som samlades på olycksplatsen försökte med gemensamma krafter lyfta bussen.

Läs också: Jag var död i 13 minuter

– Jag kände att trycket lättade något. Det räddade nog mitt liv. Några sekunder till och jag hade förlorat medvetandet.

Men det gick inte att hålla uppe den tunga bussen en längre stund. De som lyfte var tvungna att pausa och då ökade trycket mot Tiinas svårt skadade kropp på nytt.

– Jag skrek: ”Lyft, lyft, lyft!” Annars skulle jag dö. Efter en stund kom någon med en domkraft som han hade hämtat i sin bil.

Efter en tid som kändes som en evighet för Tiina, men som förmodligen bara handlade om några minuter, kom brandmän till platsen och de kunde med hjälp av luftkuddar få upp bussen så mycket att de kunde få loss henne.

– Det var magiskt. Trots all smärtan jag hade var den stunden det skönaste ögonblicket i mitt liv. Men när de drog ut mig kändes min kropp som en trasa. Då kom även rädslan för att jag var helt förstörd, att jag aldrig skulle kunna gå och röra mig igen.

Stora skador

På sjukhuset konstaterade läkarna att Tiinas bäcken var krossat. Hon hade åtta brutna revben, skador på ryggkotorna, ett brutet ben, en öppen fraktur på ena foten och skrapsår över hela kroppen.

– Jag kom in en onsdagskväll och jag opererades först sex dagar senare. Under de dagarna var jag livrädd för att jag hade inre skador och att jag skulle förblöda om de öppnade upp mig.

Tiinas värsta farhågor besannades inte och operationen gick bra.

– Den första månaden på sjukhuset låg jag bara i en säng. Jag kunde inte ens vända på mig själv.

Läs också: Lenita blev en räddande ängel när Anna hade det svårt

Det första ljuset i hennes svarta tunnel kom en dag när hon plötsligt upptäckte att hon kunde röra lite på vänster stortå.

– Det gav mig hopp och jag ville omedelbart börja med rehabiliteringen, men jag hade fått beskedet att jag inte fick belasta mitt bäcken. Efter månaden på sjukhuset placerades jag på ett korttidsboende. Det var jättesvårt för mig att inte själv kunna påverka min situation.

På korttidsboendet började hon med att sitta upp en halv minut i sängen och efterhand klarade hon av längre och längre stunder innan smärtan blev för svår.

– Bara att komma upp ur sängen var fantastiskt. Det hade jag inte ens kunnat föreställa mig några veckor tidigare.

Smärtsam rehabilitering

Den andra augusti beskriver hon som ett magiskt datum. Då fick hon beskedet att hon kunde börja belasta bäckenet.

– Redan dagen efter jag kommit till rehabiliteringen på Orupssjukhuset utanför Höör, den fjärde augusti, stod jag upp för första gången. Efter den dagen har sängen bara varit en plats att sova på. Även om det gjorde fruktansvärt ont i början försökte jag sitta i en rullstol så mycket som möjligt.

Efter tre veckor på rehabiliteringsmottagningen lossnade det på allvar för Tiina. Hon kom igång med träningen och hon märkte snabbt resultat.

– Då kändes det som att jag hade fått tillbaka en del av mig själv.

Läs också: Cecilia lyckades övervinna sin kroniska smärta

I slutet av september kunde Tiina äntligen flytta tillbaka till Malmö.

– Jag har i stort sett ingen biologisk familj kvar. Mina föräldrar dog för några år sedan. Men jag har massor av fina vänner och de har verkligen ställt upp för mig. De har besökt mig varje dag på sjukhuset och korttidsboendet och de hjälper mig nu.

Under hösten har hon dag för dag märkt att hon gör framsteg. När hon skrevs ut från Orupssjukhuset tog hon sig fram med en rollator. Nu går hon kortare sträckor utan kryckor.

– Före olyckan levde jag ett aktivt liv och tränade mycket. Jag har tvingats inse att jag inte kommer tillbaka till min sport, men mitt mål är att åtminstone kunna stå på ett par rullskridskor igen.

Efter olyckan har Tiina också reflekterat över sin framtid. Planerna på att satsa helt på arbetet som illustratör och bildkonstnär har hon inte gett upp, men hon funderar även på att studera pedagogik och arbeta som bildlärare.

Paradoxalt nog har olyckan även lett till att hon för första gången har börjat närma sig en annan av sina drömmar.

– Jag har alltid drömt om att bo i ett torp på landet. Den drömmen har jag kanske möjlighet att förverkliga nu när jag står inför en förändring i mitt liv.

Text: Per-Ola Ohlsson
Bild: Stefan Lindblom

Läs också

Lokföraren Anna chockades svårt efter påkörningen

Trots den svåra upplevelsen har Anna aldrig övervägt att sluta som lokförare. – Jag trivs. Det bästa med jobbet är alla årstidsskiften. Jag får köra i soluppgång, när frosten ligger kvar. Och jag får se rådjur och alla möjliga andra djur. Bild: PERNILLA WAHLMAN



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...