Annons

Annons

Drömmen är ett stort bröllop

Efter många vigslar började prästen Åsa själv längta efter kärleken. Nu söker hon den i SVTs "Tro, hopp och kärlek".

Mejla
Dela (5)
Pinna

asa-meurling

Prästen Åsa söker kärleken i tv i SVT:s nya satsning ”Tro, hopp och kärlek”.

Min längtan har väckts igen när jag vigt par i kyrkan

Åsa Meurling stämde av med sin församling innan hon tackade ja till erbjudandet från SVT, de kanske skulle tycka att det är opassande att deras präst letar efter kärleken i ett tv-program. Men det var positiva reaktioner och nu har hon lovat församlingens ungdomsverksamhet att de ska få vara tärnor och näbbar om det skulle vankas bröllop!

Annons

Havet kastar vita gäss mot land utanför Djurö kyrka den här dagen. På en cykel genom den kraftiga stormen kommer prästen Åsa Meurling inifrån samhället.
Heliga Birgittas kors finns tatuerat runt hennes vänstra handled och hon bär en stor silverring med ett bi på en blomma. Här möter hon sin församling i stunder som är stora för dem, när barnen döps, när någon nära har lämnat dem eller när de ska lova varandra evig trohet. Därför ville hon gärna veta vad de tycker om att deras präst letar efter kärleken i ett tv-program.

– Jag tänkte att de kanske skulle tycka att det är opassande, och det finns det säkert de som gör också. Men de jag har frågat har varit väldigt positiva och tycker det ska bli kul.
Tro, hopp och kärlek heter SVT:s höstsatsning där vi får lära känna 52-åriga Åsa, två andra präster och en pingstpastor. Med hjälp av Mark Levengood ska de hitta den som de vill dela livet med. När vi träffar Åsa på Djurö, i Stockholms skärgård, är det bara några dagar kvar tills hon ska få möta de fem män som hon har valt utifrån breven de har skrivit till henne.
– Det är helt absurt egentligen, jag har aldrig träffat de här människorna i verkligheten, och en bild och lite text säger inte så mycket. Vad händer om ingen av dem känns det minsta intressant? Man kan ju inte spela det, det kan inte jag i alla fall, skrattar hon.
– De flesta har skrivit väldigt kort, bara några rader. Men så är det en som har fått ihop några sidor och han är nog den som är mest intressant.

Gifte sig som ung

Åsa var 21 år när hon gifte sig första gången, med mannen som jobbade på samma fabrik hemma i det småländska samhället Alstermo. De kom med häst och vagn, en sommarklänning på bruden och med några få gäster som väntade i trädgården där allt skulle hållas i sin enkelhet. Efter några års förhållande skulle de nu äntligen säga ja till varandra. Åsa var trots sin ungdom noga med att ta vara på tiden – ett halvår tidigare hade hon förlorat sin pappa i cancer, endast 43 år gammal.
– Jag kom in i en svår livskris och hade bråttom att gifta mig och få barn innan livet skulle ta slut. Jag var 14 år när mamma och pappa skildes och då bodde jag hos pappa och kom honom väldigt nära. Cancern hade kommit smygande under hösten men någon gång i december fick vi veta att det var allvarligt. I februari dog han.
De sista tre veckorna fanns Åsa hos sin pappa på sjukhuset hela tiden, och när han dog satt hon där och höll honom i handen. Hon som hade varit så rädd för döden att hon gråtit bara vid tanken på hur det skulle vara att lämna det här livet, kände bara ett stort lugn den här gången.
– Det var då jag hade min första gudsupplevelse. När jag kom ut därifrån blev det en spricka i molnen och solen kom fram. Då kände jag att pappa hade kommit hem. Det var ett så otroligt starkt ögonblick.

Kortvarigt äktenskap

Åsas äktenskap varade i knappt ett år. Hon ville vidare och hade en längtan till Stockholm där anonymiteten skulle finnas, friheten och utrymmet. Bort från ett litet samhälle som kändes instängt. Hon fick jobb som köksbiträde på Stockholms Stifts kursgård i Saltsjö Boo, tjänstebostad och nya vänner. Det var också där hon så småningom kom att träffa mannen som sedan blev pappa till döttrarna Elina, 23, och Lovisa, 21. När Åsa blev gravid för andra gången efter ett missfall hade hon hoppat av sin utbildning till yogalärare och eftersom hon var mån om att få behålla den egna rymden tänkte hon sig att hon och Jonas skulle fortsätta vara särbor när bebisen hade kommit.
– Men Elina skrek på nätterna och ganska snart flyttade vi ihop i en lägenhet på Lidingö.

Mellan de två födslarna stod Åsa och pappan till barnen framför prästen och lovade varandra ett liv tillsammans. Även denna gång var bröllopet i minsta laget, Åsas styvföräldrar och Elina var de enda som närvarade. När Lovisa föddes hände det som fick förhållandet att sättas i gungning. Efter förlossningen blev Åsa på kort tid trött och deprimerad och gick ner mycket i vikt. Normalt, tänkte hon med tanke på att hon var nybliven mamma som ammade. Det tog två år att konstatera att det var giftstruma som hon led av, och sjukdomen med all kraftlöshet hade påverkat hennes relation negativt.
– Vi var ju en familj och det var att jag ville ha starkare samhörighet som jag tror var grunden till att vi gifte oss den gången. Men vi gled alltmer isär och gick ett par år i familjerådgivning. När jag sedan började läsa teologi så utvecklades vi åt helt olika håll.

Uppskattar friheten

Havets brus hörs upp till kyrkogården och vinden jagar i Åsas hår. Öppna landskap spelades på trumpet på hennes andra bröllop. Hon tänker nu på att den beskriver så bra hur hon skulle vilja att kärlek är, som stora vida fält med plats för enskilda drömmar, att ett par aldrig glömmer att de är två individer. Det är någonting med friheten i tvåsamheten som är så viktig för henne, och i barndomsboken Mina vänner skrev hon som liten att det var luffare eller nunna hon ville bli. Hon skrattar åt det, att frihet alltid varit hennes signum men att hon nu ska slå sig ihop med någon i tv-rutan. Tre år har gått sedan senaste förhållandet och egentligen trivs hon med ensamheten. Men när hon har stått här i den gamla träkyrkan i sin prästkrage med nyligen vigda par framför sig, har hon drabbats av den självklarhet som vissa par utstrålar. Då har hennes längtan väckts.
– Jag har funderat på om jag är för självständig eller har för höga krav på hur ett förhållande ska vara. Sedan har jag inte fallit för enkla människor, om det nu finns några som är enkla. Nu vill jag inte ha den passionen som det har varit tidigare, det orkar jag inte. Ska jag ha något mer förhållande ska det vara okomplicerat och lugnt.

I nio år har Åsa varit präst, ett kall som förvånade henne eftersom hon inte kallade sig kristen och inte hade varit i kyrkan på sju år. Men så säker blev hon på sin sak att hon till och med kunde tänka sig att leva med att behöva tala ensam inför många människor. Hon som var så blyg att hon inte ens kunde presentera sig i en grupp av fyra personer, det skulle bli en mardröm att stå längst fram i en kyrka och vara rösten som ekar mot takvalvet. Nu står hon där ofta, och flera gånger i månaden sommartid är det dessutom just kärlek hon pratar om, att den handlar om öppenhet och sårbarhet. Kärlek kräver mod att våga mista den man håller kär, menar hon.
– Om jag ska gifta mig igen ska det verkligen inte finnas någon tvekan. Då måste det kännas väldigt, väldigt bra. Till 100 procent ska jag känna att jag vill det här, inte bara för att jag blir lite förälskad. De andra gångerna jag gifte mig var det nog av fel anledning. Därför skulle det vara så mycket större nu.

Hon ler, skakar lite på huvudet och himlar med ögonen när hon tänker på att den blyga småländskan som ville till storstadens anonymitet nu ska bli känd från tv. Om han dyker upp, mannen med värme, närhet och humor som Åsa söker, drömmer hon om ett stort bröllop den här gången, fortfarande enkelt och avslappnat med picknick och många människor.
– Och jag kommer att ha hur många näbbar och tärnor som helst, jag har redan lovat alla i församlingens ungdomsverksamhet. Det blir nog minst femton stycken, skrattar hon.

Här kan du se Programmet på SVT play

Text: Petra Westlin Bild: Stefan Nilsson

Läs mer

greklandsresanÄldreboendet som åkte till Grekland!

hundkarlekVåra djur får oss att må bra

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...