Annons

Annons

Jag drömmer om att sväva tyngdlöst bland stjärnorna

Visst är det lite speciellt med ens födelseår. Min mamma är född 1945, bara månader efter krigsslutet. Det måste vara en särskild känsla, tänker jag.


Illustration: Victoria Plantin

Illustration: Victoria Plantin

Själv tillhör jag det magiska året 1969, och alla som delar mitt öde vet vad jag menar. Det är ett ovanligt år, inte bara för att vi föddes. Det hände nämligen stora grejer och när ämnet aktualiseras, som i frågor på tipspromenader, svarar jag alltid rätt. Svaret på när människan landade på månen första gången är solklart: Mitt år, 1969!

Annons

Jag och mina årskamrater är barnen som nynnade till Ted Gärdestads Jag vill ha en egen måne, till storhiten Jag är en astronaut och hade moonboots på skolgården. Asfalten var våran måne. I alla kompisarnas Mina vänner-böcker skrev jag uteslutande: ”När jag blir stor vill jag bli antingen lekisfröken eller astronaut.” Förskollärare eller rymdfarare. Kanske landade jag någonstans mittemellan. Jag har blivit mer jordnära med åren, men drömmer ändå fortfarande om att sväva tyngdlöst bland stjärnorna.

En gång sa jag lite vårdslöst till barnen att jag ville fara till rymden när jag blev riktigt gammal och mindre rädd för konsekvenserna. De var inte alls med på mina idéer, vägrade lyssna och tog effektivt ner mig på jorden igen. De ville inte dela mig med några Marsmänniskor. Barnen fick mig också att inse att jag inte behöver ge mig av till en annan galax för att hitta mitt universum, det finns precis framför näsan! Det var ju mest fantasier ändå. Men jag tror ändå att tidsandan under månlandningen har präglat mig och mina generationskamrater. Jag var ju i alla fall ett halvår när Apollo landade och världen förändrades.

Jag tycker mig se framtidstro och förändring i familjealbumet. Under våra tidiga år är vi sena 60-talister lite allvarligt klädda i små kappor och hattar. Som Kennedy-
familjen, starka framivrare av den amerikanska månlandningen. Men bara år senare, när månlandningen liksom satt sig i våra sinnen och allting var möjligt, sprängde också klädmodet alla gränser. Byxbenen är så breda att man kan flyga med dem. Och kanske var det så vi kände. Så när dottern kom hem och slog hål på min sanning och den händelse under 1900-talet som jag identifierar mig mest med, kändes det som att allt jag någonsin trott på var falskt.

Vet inte om hon gjorde det för att stoppa mitt intresse för rymdfärder, men det fick mig att undra om jorden ens är rund. Hon hade hört att månlandningen aldrig ägde rum. De hade lurat oss. Det lär finnas omfattande material att läsa om hur månlandningen är iscensatt och filmad.
Folk har hittat ”bevis” i tv-sändningarna, som studioutrustning man glömt att dölja på bilderna och som syns om man studerar dem noga. Dottern var säker på att skeptikerna hade rätt och argumenterade för lögnen. Men jag valde att inte tro på det, utan litade på att min sanning var just sanningen.

Jag gjorde rätt i att hålla fast vid min ståndpunkt, för en tid senare ändrade hon sin. Månlandningen hade ägt rum i alla fall. Det var statistiskt sett omöjligt att inte någon skulle ha läckt lögnen under hela den här tiden. Jag funderar på mitt födelseår som mest under januari då jag har min födelsedag då. Det var roligt som barn att fylla år nästan först i klassen. Nu är jag mest avundsjuk på de årskamrater som fyller senare på året. De är ju yngre än jag ett bra tag. Annars tänker jag inte så mycket på hur gammal jag är. Det viktigaste är att jag är född under månlandningens år och att den har skett på riktigt!

unknownText: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här!

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...