Annons

Annons

Ison levde som hemlös

Så mycket bättre-aktuelle Ison Glasgow var sex år när han kom till Sverige och första åren levde han på gatan med sin mamma Linda.


Ison Glasgow

Mamma räddade mitt liv

Barndomen var en ständig kamp för överlevnad. Ibland tvingades Ison Glasgow och hans mamma Linda att sova på en parkbänk. I dag är han en av Sveriges främsta rappare.

Vändpunkten i hans liv kom med en stekpanna och en falukorv. Rapparen Ison Glasgow, 35, var 10 år. I fyra år hade han levt som hemlös med sin mamma, ända sedan han kom till Sverige när han var 6 år.
– Mamma hämtade mig efter skolan och sa att hon hade en överraskning. Med sig hade hon en stekpanna och en falukorv. Vi tog tunnelbanan, och hon gick mot ett område med nybyggda hus. Jag tänkte att hon kanske hittat en bra källare vi kunde sova i. Men hon tog hissen upp och då tänkte jag att det var någon där som vi kunde vara hos över natten. Men väl uppe tog hon fram en nyckel – och låste upp. Lägenheten var helt tom.
Ison frågade när de andra skulle komma, och om de skulle sova där i natt?
– Mamma sa, ”kanske lite längre”. Jag började genast planera. Vilket rum skulle vi få bo i? Då sa mamma ”allt det här är vårt!”.
Isons första reaktion var en stor, stor trötthet. Han bara la sig ner på golvet.

Annons

Det var inte som att jag ville gråta, mer bara ligga ner och tänka på allt. Varenda parkbänk vi sovit på snurrade förbi i huvudet. Varenda person som jagat oss. Det kändes som att någon annan kunde ta över nu. Som att vi inte behövde kämpa mer. 

– Men sedan gick jag upp och bara tog in allt. Drog mamma med mig och bara gick runt och kände på allt. Är det här rummet också vårt? Jag kramade väggarna.
Lägenheten hade de fått genom socialen. Och i och med att de hade ett eget hem kunde livet ta en ny vändning. Ison började i skolan i Bredäng och mamma Linda kunde söka arbete.

Otrygg tillvaro

I dag, tjugo år senare, bor Ison och hans mamma fortfarande i Stockholmsförorten Bredäng. Och Ison har blivit en av våra främsta rappare, tillsammans med sin kompis ”Fille”, Felipe Leiva Wenger – Ison & Fille. Han har varit programledare i radion och varit jurymedlem i programmet X-factor på TV4. Duon har också turnerat med rapparen Petter. Och Ison har skrivit en bok om sitt ganska dramatiska liv. En bok som är som en stor kärleksförklaring till hans mamma Linda.
Ison levde sina fyra första år i Queens i New York, tillsammans med mamma och morföräldrarna.
– Min pappa fanns inte med i familjen då. Han var en stor man med dreadlocks från Barbados i Västindien. När mamma såg honom första gången och han rörde vid hennes hand visste hon. ”Du ska ge mig en son!”
Pappan återvände snart till Barbados. Men när Ison var 6 år hade pappan flyttat till Stockholm och fått barn med en svensk kvinna. Under tiden hade Queens blivit ett tillhåll för crack-handel.
– Mamma visste att om vi stannade där kunde det gå riktigt illa för mig. Så hon bestämde sig på vinst och förlust för att ta mig med till Sverige för att kunna ge mig en bättre uppväxt.

Ison Glasgow

Ison och mamma Linda. Bilden är ur boken När jag inte hade nåt.

Men det blev några tuffa år för dem. Pappan återvände snart till Barbados. Inget jobb, ingen bostad. Mamman fick in några kronor på att dansa på Drottninggatan.
Ison fick gå runt med en hatt och samla in pengarna.
– Där tog min barndom slut. Livet blev en enda kamp för att överleva. Var kan vi sova i natt? Hur ska jag få tyst på tigerungen i magen som alltid är hungrig? Men tack vare mamma så gick det. Varje dag och kväll med henne blev till ett äventyr. Om vi måste sova på en parkbänk sa hon: ”Tänk så bra att vi får sova ute. För tänk om Spindelmannen flyger förbi. Då hade vi missat honom om vi hade sovit inomhus.” Hur tufft det än var så tog hon mig till ett annat ställe i fantasin.
Och ibland hade de fått tillräckligt mycket pengar för att kunna gå på en kinakrog på Söder och äta friterade räkor.
– Det var våra riktigt lyckliga stunder. Där blev vi bemötta med vänlighet och respekt. När vi åt sparade vi alltid räkorna till sist. Och jag har en stark känsla av att jag nog fick de flesta räkorna. Det där med respekten, att bli bemött som en människa glömmer jag aldrig. Därför försöker jag själv möta alla människor med samma respekt – även tiggare. Jag minns ju hur det kändes!

Kärlek och krav

När Ison var 13 år fick de veta att hans pappa på Barbados hade dött.
– Då kände jag ett stort ansvar – nu var jag mannen i familjen som skulle ta hand om mamma. Men samtidigt en stor vanmakt – jag var ju bara 13.
Linda gjorde allt för sin son, hennes ”lejonunge”. Men hon hade också höga krav på honom.

Mamma sa alltid att jag borde skaffa mig något slags passion i livet. I den här familjen var vi konstnärer och underhållare. Dansen var mammas sätt att ventilera. Vilket var mitt?

– Jag testade att spela trummor och gick på capoeira. Men helst ville jag bara sitta i köket med mammas polare som satt där och rappade. Rappen var en ny musikform som just hade kommit till Sverige. Amerikansk och stenhård och det bästa jag sett.
– Jag försökte själv – och misslyckades. Men så råkade jag nämna för mamma min dröm att bli rap-stjärna.
Då tog Linda in sin son i hans rum och pekade på de musikaffischer han satt upp på väggarna.
– Då måste du öva, sa hon till mig. Rappa till de här affischerna. Varje dag, en efter en. Hon blev min coach.

Det blev som ett träningspass. Fem minuter rap till en affisch. Vila. Sedan fem minuter till. Jag rappade till kända låtar och mamma gick igenom allt: kroppsspråk, utstrålning, danssteg. Varför hänger din arm så där? Upp med den. Jobba! Vad gör publiken på den här sidan nu, Ison åh nej, de somnar!

– Nu började mamma säga på fester att hennes son var musiker. Och så knuffade hon mig i ryggen och sa ”rappa”. Jag hade sådan scenskräck men hon bara fortsatte. Så då bestämde jag mig för att alltid vara förberedd. Man visste aldrig när någon skulle tvinga mig att uppträda.
Mamma Linda började ringa runt till producenter: ”Min son är en jätteduktig rappare från USA.” Och efter en tid hade Ison fått sin första låt spelad i radio. Pengarna det gav satte guldkant på tillvaron – lite shopping och pizza…

Ison Glasgow

På gräsmattan utanför Café Opera och framför Slottet brukade Ison, hans mamma och andra hemlösa hålla till.

Längtade hem

Linda försörjde dem numera med städjobb. Men hon blev allt tröttare. Ison förstod att hon längtade hem till New York.
– En dag när jag kom hem satt hon på sängen med tårarna rinnande. Hon kunde inte sluta gråta.

Mamma hade lämnat sitt land, sitt jobb och sina vänner för att ge mig en bättre uppväxt. Nu höll hon på att försvinna som person. Hon dansade inte ens längre.

Nu var Ison inte 13 längre. Han var 22 och hade börjat bli en känd rappare.
– Jag insåg att nu var det min tur att göra något för mamma. Jag sparade alla pengar jag kunde, och till slut en dag kunde jag köpa en enkel biljett till New York. När hon kom hem från jobbet drog jag henne till datorn och sa: ”Det är dags för dig nu. Du klockar ut.”

– Vad är det här för något? Ska du åka någonstans, Ison?
– Nej, men du ska.
Mamma tittade på biljetten. På destinationen. På datumet. Långsamt började hon le. Det var lite som när vi fick vår första lägenhet. Allt bubblade upp inifrån.

– Men så protesterade hon. Inte kunde hon åka ifrån mig. Vem skulle då laga mat? Diska? Det blev en timmes övertalning. Så kramades vi. Hon såg på mig med stora ögon.

– Jag ska hem! Min son ser till att jag åker hem!
Jag hade aldrig känt mig så stolt. Äntligen kunde jag göra något för henne.
Det här var mitt sätt att tacka för alla gånger mamma dansat för småpengar så att jag kunde äta, för att hon hållit mig varm under nätterna på parkbänkarna, för att hon alltid hade stöttat mig med musiken.

Tar hand om sin mamma

I dag ser Ison till att hans mamma inte behöver arbeta. Att hon kan resa vart hon vill och träffa sina vänner.
Men han delar också sin tid mellan henne och flickvännen.
– Min flickvän är min bättre halva. Hon hjälper mig att koppla av och vila. Det har inte alltid varit så lätt för henne eftersom mamma och jag är så sammansvetsade. Men jag försöker räcka till för dem båda. Och för mitt arbete med att hela tiden bli bättre som rappare.
Nu i höst medverkar Ison i Så mycket bättre som sänds i TV4.
– Det hade jag inte väntat mig. Att jag skulle vara med där. De andra musikerna är ju bara så stora. Men det känns jättespännande. Samtidigt är det kanske rätt tid för mig nu. Jag har fått en mognad som jag inte hade tidigare. Har hunnit göra saker, har en bra grund att stå på, något att prata om. Vill bidra med något, tolka de andras låtar med relevans.

Fotnot: De kursiverade meningarna är utdrag ur Isons självbiografiska bok När jag inte hade nåt.

Text: Carin Hedberg Bild: Johanna Norin och privat 

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...