Annons

Annons

Hjärnskadan gjorde Kamillas dotter till en levande död

Mejla
Dela (29)
Pinna

Hjärnskadan gjorde Kamillas dotter till en levande död

Det var en sådan sorg att se min flicka förvandlas

Kamilla och Nikolina hade en fantastisk mor- och dotterrelation. Men när Nikolina, en pigg och glad tjej, var 9 år gammal drabbades hon av en hjärnskada som förändrade henne. Flickan hon en gång varit försvann och för mamma Kamilla inleddes en lång tid av sorg och saknad, innan hon till slut kunde acceptera sin nya verklighet.

Annons

Ett glädjetjut hörs utan­för grinden och en ung kvinna rusar in i träd­gården. Det är 22-åriga Nikolina som är på besök hemma hos sin mamma tillsammans med två assistenter. Hon kan in­te prata, men uttrycka sin kärlek genom att bombardera sin mamma med kramar, och hon får tillbaka massvis av pussar. Därefter slår sig Nikolina ner och dricker kaffe i mamma Kamillas trädgård i Gärds Köpinge utanför Kristianstad.
– Tornadon brukade jag kalla henne, hon for runt som en virvelvind, berättar Kamilla, 45, som är glad för att hon och dottern äntligen har fått ett nytt liv tillsammans.
Men det har varit tuffa år, en kavalkad av känslor, konstaterar hon och ler ömt mot sin dotter. När de fikat klart åker Nikolina hem igen och Kamilla vinkar farväl. Dottern bor nära, så de ses en hel del.
Kamilla häller upp mer kaffe och tittar ut över tomten. Här får hon ro till att bearbeta det som hänt. Och det var här hon ställde sig frågan om det är okej att säga att man sörjer sin dotter fastän hon lever? Ja, det tycker Kamilla efter att hennes dotter fått en hjärnskada när hon var nästan nio år. Nikolina var plötsligt inte längre den person som hon stått så nära. Hon blev en främling.
– Vi var så tajta, det var hon och jag mot världen, berättar Kamilla som blev ensamstående när dottern bara var ett år.vitpixel

Nikolina har alltid haft en bra relation med sin pappa och hon flög till honom i Stockholm en gång i månaden. Kamilla minns att hon hittade på mycket med sin dotter på fritiden när de var tillsammans. De skrev böcker, målade, sydde, pysslade.
– Jag har haft otroligt mycket kvalitativ tid med Nikolina och är tacksam för det i dag, säger hon och visar en låda med ett axplock av allt de skapat tillsammans.
När Nikolina var sex år träffade Kamilla Kenneth, 61, på en fest. De gifte sig och köpte huset i Gärds Köpinge. Allt var perfekt och de var så lyckliga. Nikolina älskade sin styvpappa.
– Det kändes som om jag kunde prata om allt med honom och att vi kände varandra utan och in­nan. Och den gemenskapen vi fick under det första året som nygifta var en viktig grund att stå på när Nikolina sedan blev sjuk, säger Kamilla och ler mot Kenneth, som sätter sig bredvid henne och smeker henne på kinden.
Ingen av dem glömmer påsken för 14 år sedan. Då förändrades allt. Nikolina, som kvällen innan klagat på huvudvärk, vaknade upp på morgonen, mådde dåligt och var knappt kontaktbar. Hon las in på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset i Kristianstad och blev medvetslös.
– Där satt jag ensam i ett rum och vakade över min dotter. Vilket var tur, för ett par gånger under natten slutade hon att andas och jag fick knuffa till henne så att hon skulle börja andas igen, be­rättar Kamilla.

Ingen i vårdpersonalen tog andningsuppehållen på allvar. I stället förde de Nikolina till röntgen på morgonen och då slutade hon åter att andas. Kamilla skrek på personalen, men det dröjde innan de reagerade och när de skulle få på Nikolina syrgasmasken gick någonting fel.
– Jag såg hur min lilla flicka blev blå om läpparna, hur hon ty­nade bort. Just som jag trodde att allt var kört rusade de i väg med henne.
Nikolina fördes akut till en intensivövervakning i Lund. Hon hade drabbats av en mycket aggressiv hjärninflammation och bitar av skallbenet måste bort för att minska trycket på hjärnan. Tre veckor senare vaknade Nikolina ur sin medvetslöshet.
 Hon kunde röra på fingrar och tår, och blinka. Men hon kände inte igen mig – det var ett fruktansvärt hårt slag, säger Kamilla.

Kamillas-dotter

Kamilla vakade hela tiden över sin dotter på sjukhuset.

Hon fick beskedet att dottern aldrig skulle bli som förut. Nikolina var fysiskt frisk, lärde sig gå på nytt, röra sig och äta, men hon kunde inte längre prata eller uttrycka känslor, och hon förstod inte vad hon gjorde. Hon hade fått en stor hjärnskada, orsakad av sjukdomen men också av syrebrist, då man inte fått på syrgasmasken i tid. Kamilla anmälde händelsen till Socialstyrelsen, men ord står mot ord och ingen ställdes till svars.
– Det är lätt att fastna i bitterhet när man tänker på att chanserna kunde ha varit större för min dotter att bli normal igen, men å and­ra sidan var det en aggressiv bak­terie som inte ens antibiotika tog död på, säger Kamilla.
Efter flera månader av rehabilitering var det dags att komma hem. Kamilla hade stora förväntningar om att Nikolina skulle bli bättre i hemmiljö. När hon såg sin katt skulle allt ordna sig, för hon älskade ju den. Men när Kamilla höll upp katten tittade Nikolina inte ens på den. Hon var som en levande zombie. Inget leende, ingen igenkänning, ingen reaktion.
– Jag brakade ihop och la mig ner och grät hysteriskt. Det var först då som jag förstod att jag nog aldrig skulle få min dotter tillbaka. Hon var inte död, men för mig var det inte min dotter längre, säger Kamilla.
– Det kändes som om jag ville gå till en begravning och ta farväl. Men man kan inte ta farväl av någon som fortfarande finns. Jag hade fått ett annat barn som inte ens såg ut som sig själv och så skulle jag förväntas älska detta barn lika mycket som innan. Men trots att jag var hennes mamma kunde jag inte älska henne. Det tog väldigt lång tid innan jag kunde det, utbrister Kamilla och börjar gråta när hon tänker tillbaka.
Nikolina fick utbrott och slängde saker omkring sig. Hon gick omkring helt planlöst i trädgår-den och dreglade. Ett, tu, tre kun­de hon rycka upp en blomma och kasta den innan hon sprang in i köket, öppnade kylskåpet och slängde ut all mat på golvet. Sedan sov hon två timmar och var vaken i två timmar. Kamilla gjorde inget annat än att springa efter henne dagar som nätter.

Kamilla höll på att bryta ihop. Under det här året sov hon knappt. Omgivningens kommentarer om att ”vad härligt att hon överlevde!” eller ”åh vad skönt att hon vaknade till liv igen!” kunde hon inte ta till sig.
– Jag tänkte bara att det skulle ha varit bättre om hon hade dött. Och med de tankarna kommer en så stor skam att man knappt kan klara det.
Kamilla gjorde allt för att Nikolina skulle må bra, men fick ingen respons alls. Dotterns apa­ti var svår att hantera.
– Det var jobbigt att se hennes blick, som var kall och tom. Hade jag bara fått ett leende någon gång eller om hon hade kramat min hand, så hade jag fått ny kraft, berättar Kamilla, som undrar varför så få undrade hur hon mådde.
– Det fanns stunder när jag kände att jag inte heller ville leva, för vi hade varit så starka ihop, berättar Kamilla.
Men det där sista hoppet om att allt trots allt skulle bli bra till slut vägrade lämna henne.
Hela det året som Nikolina bodde hemma handlade om ren överlevnad för Kamilla. Kenneth arbetade på dagarna och när han kom hem orkade Kamilla inte umgås med honom.
– När han väl kom hem från jobbet satte han Nikolina i bilen och körde runt i flera timmar, för hon blev lugn av att åka bil. Jag tror att min man kört till nästan alla småbyar i Skåne, skrattar Kamilla, som blir allvarlig när hon tänker på vilken underbar och förstående man hon har.

Efter hård kamp med kommunen fick Kamilla fyra assistanstimmar per dag. Och hon ordnade ett korttidsboende varannan helg, men det hjälpte inte. Kamilla var slutkörd och det här att inte orka med sitt barn, att utsättas för omgivningens kommentarer, fick henne att känna sig ännu mer misslyckad som mamma.
– Hade inte hennes pappa tagit hand om henne under ett år hade jag gått under.
Efter ett tag flyttade Nikolina till ett internat som drivs av antroposoferna i Järna, som bland annat använder naturläkemedel och ar­betar mycket med färg och form. Nikolina trivdes där och utvecklades som människa. Hon tränade upp sina sociala förmågor, målade och drejade krukor. Personalen såg henne som en person och det gjorde gott för Nikolina. Hon började finna sig till rätta och i det blev hon trygg med omvärlden.
– Där fick hon den omvårdnad och stimulans hon behövde. Något jag aldrig skulle ha kunnat ge, eftersom jag inte har den utbildning som krävs, säger hon.
Kamilla hälsade regelbundet på sin dotter varje månad under tio års tid. Under dessa år växte en stark relation fram mellan mor och dotter. Nikolina började kän­na igen sin mamma alltmer.
– Jag glömmer aldrig första gången hon visade glädje när jag kom. Och hur jag grät av lycka när jag såg hur min dotter alltmer kunde uttrycka sina känslor, det trodde jag inte var möjligt tidigare.
Under vårt samtal springer elvaåriga Kajsa ut på tomten med hunden King. Kamilla blev oplanerat gravid två år efter att Nikolina flyttat hemifrån.
– Kajsa var vår lilla solstråle som gav energi och den energin delade jag med mig av till Nikolina när jag träffade henne.

Medan dottern bodde borta började Kamilla gå i terapi. Hon hade också börjat arbeta, som re­ceptionist, för att skingra tankar­na. Kenneth fanns där hela tiden och deras kärlek gjorde henne stark.
Så småningom fann Kamilla en lägenhet till Nikolina i Skåne, där hon kunde bo med sina assistenter, inte långt från Kamillas hus.
– Trots att jag förberett alla boende med information om Nikolinas förvärvade hjärnskada med epilepsi som följd, så fanns det grannar som klagade. De klarade inte av att hon var högljudd när hon gick ut på gården eller att det stod
en soppåse utanför hennes dörr. Det gick så långt att en person filmade henne genom köksfönstret.
Detta polisanmälde Kamilla, men utredningen las ner. Nikolina blev stressad av situationen och hennes utbrott började komma tillbaka. Det fanns ingen annan utväg än att hitta ett nytt hem och till sist köpte hennes pappa ett hus i Hanaskog, där hon bott sedan i december förra året.
– Sju fantastiska assistenter arbetar omlott och hjälper Nikolina dygnet runt. Där får hon ro, med en trädgård som hon kan komma ut i och gott om utrymme. Och hon har blivit lugnare, berättar Kamilla och ler.
Och att dottern nu mår bra har gjort att även Kamilla funnit frid vid 45 års ålder.
– Vi har hittat tillbaka till varandra, och jag hoppas att Nikolinas och Kajsas relation växer sig stark, säger Kamilla.
Hon vill berätta sin historia för att andra ska kunna känna igen sig och menar att förbjudna känslor inte är så farliga. Det är naturliga känslor och tankar i en onatur­lig situation och ett känslomässigt kaos. Och i hopp om att ge stöd till andra är Kamilla ute med sitt företag Egon Sverige och föreläser. Även om Kamilla vägrar att acceptera det som hände så har hon accepterat den nya person som är hennes dotter.
– Jag har valt att gå vidare, även om det tog sin tid. Nu kan jag och min familj till och med skratta åt alla galna situationer som Nikolina försatt oss i. ■

Berättat för Therese Weber Cedergren Bild: Helene Nordgren, privat

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...