Annons

Annons

Gunnars hustru och lille son var fast i tyfonens grepp på Filippinerna!


tyfon filipinerna

”Vi höll om varandra och bad om att det skulle sluta blåsa”

Jag såg de kaotiska  tv-bilderna och fruktade det värsta

 Marites och femårige sonen Alexander befann sig på Filippinerna när en av historiens värsta tyfoner drabbade öriket. Runt dem krossades hus och människor dog. Hemma i Norrahammar väntade maken Gunnar och äldste sonen Dominic oroligt på minsta livstecken, alltmedan dagarna gick…

tyfon filippinerna

Marites Mansueto Ek, 29, är fortfarande skakad av upplevelserna som hon och sonen Alexander var med om när tyfonen Haiyan med full kraft slog till mot Filippinerna. De befann sig på den lilla ön Bantayan, där de en vecka tidigare begravt Marites mamma, när de fångades mitt i ovädret.– Jag bad till Gud att vi skulle överleva, berättar hon när vi träffas hemma i familjens radhus i Norrahammar utanför Jönköping. Det har gått en tid sedan den dramatiska händelsen som tog tusentals liv och gjorde miljoner människor hemlösa. Familjen är glad och lättad över att vara återförenad igen. Medan Marites make Gunnar Ek, 58, visar Marites egna bilder på den enorma förödelsen efter tyfonen springer femårige Alexander runt i vardagsrummet och leker med sin storebror Dominic, 10.
– Alexander är tack och lov för liten för att förstå vad han har varit med om. Men när det stormade som värst gömde han sig längst inne i en garderob, berättar hans mamma.
Annons

Marites och Alexander reste tillsammans med hennes syster Jackqueline, 27, som är bosatt i Överkalix, till Filippinerna den 24 oktober för att kunna vara med på moderns begravning.

– Det var sorgligt. Mamma var bara 53 år när hon dog den 19 oktober, säger Marites.

En vecka efter jordfästningen började varningarna komma om att en riktig monsterstorm var på väg mot Filippinerna. Marites och Alexander var fortfarande kvar, eftersom deras flyg hem till Sverige inte gick förrän den 15 november.

– På Filippinerna är man van vid tyfoner och trodde inte att den här skulle bli så allvarlig som den blev, berättar Marites.

Marites hade daglig telefonkontakt med Gunnar hemma i Norrahammar, som oroligt följde utvecklingen av tyfonen Haiyan på internationella nyhetskanaler som BBC och CNN.

– Sista gången jag pratade med Marites innan telefonförbindelserna bröts var natten mot fredagen den 8 november svensk tid. När jag inte fick tag i henne blev jag rädd att något allvarligt hänt, att hon och Alexander var skadade eller döda, berättar han.

tyfon filippinerna

En första föraning
Den första föraningen av tyfonen kom vid fyratiden på morgonen i Bantayan. Då började det först regna lätt. I Marites och Alexanders hotellrum var de sammanlagt tolv personer som sökt skydd. Förutom Marites pappa, bror och fyra av hennes systrar fanns även andra släktingar där.

– Vi samlades där eftersom hotellet var stabilt byggt. Min pappas hus är också byggt i betong, men runtomkring står det stora träd som vi var rädda skulle falla ner över huset.

Alla syskonen var samlade i hotellrummet, alla utom Jackqueline som några dagar tidigare rest till Cebu.

– Cebu drabbades inte lika hårt av tyfonen, säger Marites.

Det första stilla regnet avtog efter en stund, men det kom tillbaka ett par timmar senare – den här gången mycket kraftigare. Vid åttatiden på morgonen började det blåsa upp.

– Jag gick ut för att filma med min mobiltelefon, men vi blev rädda och sprang in på rummet när vinden plötsligt ökade mycket kraftigt, och plåttak och stora grenar började flyga omkring.

– Efter att vi sprungit in på rummet igen kom vi inte ut därifrån på 24 timmar.

Marites berättar att det bara handlade om sekunder för vinden att öka till orkanstyrka. När Haiyan samlat tillräcklig kraft svepte den in över de filippinska öarna med ofattbara vindstyrkor på 100 meter i sekunden.

– Jag glömmer aldrig ljudet när tyfonen kom. Det lät som jag kan föreställa mig att det låter när en atombomb exploderar. Det var ett högt, obehagligt mullrande ljud.

Halva taket på hotellet lyftes bort av en kraftig vindstöt. Marites, Alexander och de andra var tills vidare trygga i hennes rum på bottenvåningen.

– Vårt fönster höll som väl var, men vi hörde ljudet av andra rutor som krossades. När vi tittade ut såg man nästan ingenting, allt var bara vitt. Då och då kunde man skönja föremål som for omkring.

– Efter ungefär två och en halv timme lugnade det ner sig och blev helt vindstilla. Men lugnet varade bara en kvart. Sedan kom tyfonen tillbaka och då blåste det ännu kraftigare.

Marites och hennes släktingar fruktade att dörren skulle tryckas in av vinden och barrikaderade den med hjälp av sängen. Inne i det lilla rummet trängde de tolv släktingarna ihop sig på de båda sängarna. De höll om varandra samtidigt som de bad om att det skulle sluta blåsa.

Men orkanen och det kraftiga regnandet fortsatte, och vattnet steg obönhörligt inne på hotellrummet.

– Vi stod till slut i vatten upp till knäna. Jag bar Alexander på ryggen, berättar hon.

Först vid 14-tiden bedarrade ovädret, men Marites och hennes släktingar vågade inte lämna hotellrummet på ett dygn.

Utanför hotellet var synen av förödelsen efter Haiyan nästan obeskrivlig. Det såg ut som om en jättelik hand krossat hus och ryckt upp träd med rötterna. Elektriciteten var utslagen, telefonförbindelserna var brutna och all kontakt med omvärlden var omöjlig under de närmaste dygnen.

tyfon Filipinerna

Sjuk av oro
Hemma i Norrahammar gick Gunnar sjuk av oro och hoppades på att få något livstecken från Marites och Alexander. Samtidigt försökte han hålla sig lugn och dölja sin oro för att inte skrämma upp Dominic.

– Jag försökte ringa Marites, men det gick inte. Jag ringde UD, men de visste inget. När det hade gått tre dygn utan att jag hade hört något började jag frukta det värsta: att Marites och Alexander inte hade överlevt.

Gunnar kände väl till hur det såg ut på Bantayan och visste hur illa utsatt den lilla ön var om den skulle drabbas av en kraftig tyfon. Han har själv bott och drivit en restaurang i staden Santa Fe och det var där han träffade Marites år 2002.

Oroligt följde han varje nyhetsinslag från Filippinerna och när han såg bilderna från förödelsen knöt det sig i magen av oro.

– Allt var sönderslaget och förstört, och mitt i ett sådant kaos fanns Marites och Alexander, om de över huvud taget fortfarande levde, säger han.

– På tredje dagen efter tyfonen fick jag tag i Marites syster, som var kvar i Cebu. Hon lovade att så snabbt som möjligt åka till Bantayan.

Under tiden hade Marites och Alexander vågat sig ut ur hotellrummet. De möttes av ett utslaget samhälle där människor gick omkring, chockade och apatiska. De grät över nära och kära de förlorat och över hem som var totalförstörda.

– Jag hade hamstrat konserver och nudlar före tyfonen, men de räckte bara ett dygn åt mig och min familj. Sedan kunde jag pantsätta smycken som jag fått av Gunnar och på så sätt köpa fler konserver, men det gick inte att laga någon mat, eftersom allt var blött.

På Bantayan beräknas omkring 600 människor ha omkommit. Många drunknade i de enorma flodvågor som svepte in över stränderna. Marites såg inte själv några döda, men hon kände liklukten som blev starkare för varje dag.

– Jag glömmer aldrig den stanken, säger hon.

Runt borgmästarresidenset samlades kistor för de döda, men Marites gick inte dit, eftersom hon inte ville se. Det var också dit som de första hjälpsändningarna med mat kom.

– Men på grund av korruptionen i mitt gamla hemland gick de först till borgmästarens egna släktingar. De fattigaste drabbades som alltid hårdast, säger hon argt.

Hon ville ringa hem till Gunnar, men telefonen fungerade inte.

– Jag tittade på den hela tiden, men det fanns ingen täckning.

Glädjebesked
Först på måndagen fick Gunnar samtalet som han nästan slutat hoppas på skulle komma. Då ringde Marites från sin syster Jackquelines mobiltelefon och berättade att de levde.

– Det var helt underbart att få höra hennes röst och jag grät av glädje, säger han.

Efter att ha hjälpt sin pappa och sina syskon så gott hon kunde med att skaffa ett nytt hem åkte Marites tillbaka till Sverige tillsammans med Alexander och Jackqueline.

– Det kändes bra när vi satt på planet. Vi var glada över att vi alla var välbehållna och att vi var på väg hem.

Varken Marites eller Gunnar glömmer någonsin hur det kändes när deras lilla familj återförenades på flygplatsen och de fick krama om varandra ordentligt.

– Det var en underbar känsla. Både Gunnar och jag grät av glädje när vi kramade varandra.

Alexander var glad över att få träffa sin storebror igen. Han verkar ha klarat dramat bra, berättar Marites. Han har inte haft några mardrömmar eller pratat om det han såg därnere.

Trots de omskakande upplevelserna gick Marites snabbt tillbaka till jobbet som undersköterska inom hemtjänsten i Jönköping.

– Det är skönt att ha något annat att tänka på. Och det är skönt att vara tillbaka i trygga Sverige, även om vintrarna är betydligt kallare och mörkare här än i mitt gamla hemland. 

Text: PER-OLA OHLSSON

Bild: KAI REHN, PRIVAT



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...