Annons

Annons

Frida hade allt, men ville inte leva längre

Frida gjorde allt för att trycka undan sin ångest, 
men till sist mådde hon så dåligt att hon ville ta sitt liv. 
Nu hjälper hon till att förhindra självmord och vill uppmärksamma suicidpreventiva dagen.


forhindra-sjalvmord

Den 10 september är det Suicidpreventiva dagen. Frida vet hur det är att vilja ta sitt liv.

Frida ville inte leva längre – nu vill hon förhindra självmord

Hon tog några kliv fram, ställde sig längs perrongkanten och tittade ner på tunnelbanespåret.
– Jag minns känslan, men jag förstår inte att det har hänt. Jag stod som paralyserad i ett ångestkaos. Jag var inte rationell. Jag kände bara att jag inte orkade längre.

Annons

Frida Winnberg, 28, har slagit sig ner i soffan hemma i vardagsrummet i lägenheten i Uppsala. Med allvarlig röst berättar hon om den där sensommardagen i augusti 2015, då hon var nära att avsluta sitt liv.

– Jag har alltid varit väldigt djup, men också nedstämd, säger Frida dröjande. När jag tittar tillbaka kan jag se att oron och ångesten stegrades då jag kom upp i vuxenlivet, när jag var 18–19 år och skulle skaffa mig ett eget liv. Jag kan se att jag blev sämre, på det sättet att jag skulle ha behövt vård.

Kände stor ångest

Men det som hände var att Frida gjorde allt för att trycka undan ångesten. Hon lämnade hemstaden Katrineholm, reste till England för att arbeta i bar, jobbade en skidsäsong i Frankrike och pluggade upp sina betyg för att komma in på psykologprogrammet.

– Jag gjorde extremt mycket under de där åren, konstaterar Frida. Samtidigt mådde jag sakta sämre. Och ju sämre jag mådde, desto mer hittade jag på att göra.

Mådde dåligt

Så småningom började Frida läsa på Uppsala universitet. Hon hade ett, som hon själv uttrycker det, stabilt liv med pojkvän och bra vänner.

– Jag kände att jag hade allt, men ändå gjorde det så ont. Då började jag må dåligt på ett mer akut sätt.

Frida lutar sig tillbaka i soffan och fortsätter:

– Jag kunde inte vara ensam – jag hade sådan extrem ångest. Men jag förstod inte då vad ångest var.

Var deprimerad

Länge förstod inte Frida heller hur pass dåligt hon egentligen mådde.

– Jag trodde själv att man, om man var deprimerad, var väldigt introvert och inte pratade med någon. Att man inte gick till jobbet. Men man kan vara jättefungerande utåt sett.

Tankarna skenade och jag kände att jag aldrig någonsin skulle bli lycklig och lugn. Att jag alltid kommer att behöva ha någon runt mig för att överleva, alltid ha något att göra.

Läs även: Renées dotter försökte ta sitt liv

Lindrade ångesten

Men vid den tidpunkten hade Frida öppnat sig lite för sin mamma och med hjälp av henne kom Frida i kontakt med Studenthälsan – studenternas företagshälsovård – som hänvisade henne vidare till psykologmottagningen. Där bedriver psykologstudenter terapiarbete under handledning av en legitimerad psykolog.

– Jag kände mig väldigt befriad när jag kom dit. Men i praktiken innebar det en timmes ångestlindring i veckan, samtidigt som jag egentligen bara mådde sämre.

Grät i terapin

Efter maxtiden för behandlingen Frida hade blivit erbjuden, ett och ett halvt år, släpptes hon och skulle klara sig själv.

– Jag hade uttryckt att jag kände starka känslor av meningslöshet, att jag var orolig och att jag inte klarade att vara ensam – men det fångades aldrig riktigt upp. De sista gångerna grät jag i psykologstolen och jag tycker inte att de borde ha släppt mig.

Hjälpte till att förhindra

Några månader senare kom dagen på tunnelbaneperrongen. Frida bodde då tillfälligt hos sin mamma i Stockholm. Hon kände att hon inte längre orkade. Men Frida var inte ensam på platsen, vilket räddade henne. Med henne fanns en närstående som ställde sig mellan Frida och spåret, och indikerade, genom kroppsspråk, att han tänkte ta henne om hon hoppade.

– Jag vet inte vad som hade hänt om han hade gått eller stått kvar bakom mig. I ett sådant kritiskt ögonblick var det avgörande. Han märkte att det inte spelade någon roll vad han sa, han kunde inte nå mig. Han har sagt i efterhand: ”Jag har alltid kunnat nå dig, men inte den gången.”
Frida tystnar en kort stund.

– Det känns väldigt skönt att berätta om det här, säger Frida till sist.

forhindra-sjalvmord

I dag jobbar Frida för organisationen Suicide Zero.

Åkte till psykakuten

Frida bad personen som var med att ringa efter hennes mamma och hon hämtade Frida på tunnelbaneperrongen och tog henne med sig hem. Dagen efter berättade Frida vad som hade hänt.

– Jag gav upp helt då. Mamma jobbar inom psykiatrin och jag har alltid känt mig väldigt nära henne. Hon sa: ”Om det här har hänt, då måste vi åka till psykakuten.”

Suicidala tankar

Väl på sjukhuset mötte Frida en läkare. Han räddade henne, konstaterar Frida.

– Det finns verkligen änglar, säger Frida med ett svagt leende. Han tog det här på största allvar och vi satt nog i två timmar och pratade om hur jag tänkte och vad som hänt. Då hade jag levt med suicidala tankar länge – jag hade tänkt att det var något jag kunde göra för att slippa allt. Jag förstod inte att det skulle kunna kännas på ett helt annat sätt.

Innan Frida fick lämna sjukhuset blev hon tvungen att lova både läkaren och sin mamma att hon inte skulle skada sig själv. Hamnade hon i en liknande situation igen var det viktigt att be om hjälp, att be någon ringa 112.

Antidepressiv behandling

Och några dagar senare hade Frida en tid på vårdcentralen. Fram till dess, då hon diagnostiserades med utmattningsdepression och fick påbörja en antidepressiv behandling, var Frida i daglig kontakt med sina barndomsvänner. Det fungerade som livboj.
Att Frida fick diagnosen utmattningsdepression betydde mycket för henne.

– När jag fick diagnosen förstod jag att jag var sjuk, och om jag var sjuk så visste jag att jag även kunde bli frisk. Det gav mig massa hopp och kraft.

Träffade läkare och psykolog

Därefter fick hon träffa både läkare och psykolog, något hon är tacksam för.

– Läkaren sa redan från start: ”Vi kommer inte att släppa dig förrän du mår bra.” Men det är som de säger när man börjar med antidepressiv medicin – jag hade två veckors helvete, allt blev tre gånger värre och de suicidala tankarna ökade. Som en film spelades det upp i huvudet hur jag gick ut på balkongen och hävde mig över räcket. Det var väldigt läskigt.

Läs även: Båda mina föräldrar begick självmord

Allt var svart

Men eftersom Frida var medveten om att hon skulle kunna få den här typen av symtom kunde hon prata med sin mamma och sina vänner om det.

– Mamma var så klart väldigt orolig. Det var tufft för henne att se och att vara med mig. Allt var bara svart och så otroligt tungt. Mina vänner hade jag nu lite mer på håll, vi hade mest kontakt via sms och de skrev: ”Det här är inte du, Frida. Du är en fantastisk person och vi finns här för dig i dag och i morgon.” Och efter nästan precis två veckor vände det. Jag förstod inte att världen kunde vara så lugn. Det hade aldrig känts så för mig. Det var som att vakna ur sin värsta mardröm.

Sjukskrevs från studierna

Frida sjukskrevs från studierna i två terminer och gick till sin psykolog regelbundet under drygt ett år.

– Jag insåg att jag behöver trygghet och stabilitet för att må bra. Jag sökte verkligen lyckan utanför mig själv under många år. Det var det som helt dränerade mig på energi.

På frågan om hur hon mår nu funderar Frida lite och säger sedan:

– I dag mår jag ganska bra, brukar jag säga. Jag tar medicin och mår bra av den. Innan hade jag mycket fördomar kring antidepressiv medicin. Jag tänkte att det bara var de som mådde allra sämst som tog medicin.

Aktiv i Suicide Zero

– I vår kultur ligger det även så mycket skamkänslor i att drabbas av en depression. Skam och oro för hur det ska tas emot. Det är fruktansvärt att det inte pratas mer om det.

Sedan en tid tillbaka är Frida engagerad som volontär i den ideella organisationen Suicide Zero.

Vill jobba med suicidprevention

Hon tog även upp sina studier igen förra året och nu i höst läser hon sista terminen på universitetet.

– Att vara en del av Suicide Zero har också hjälpt mig. Jag läser till beteendevetare nu och skulle gärna, i framtiden, vilja jobba med suicidprevention. Jag försöker pusha för att man ska söka hjälp – och inte ge sig förrän man har fått det.

 

Text: Lina Norman

Bild: Pernilla Wahlman

 

 

Har du självmordstankar? Hit kan du vända dig:

1177 – till dig som har självmordstankar

Här hittar du hjälplinjer

 

Känner du någon som är självmordsbenägen?

Mind – så hjälper du någon med självmordstankar

 

Är det en akut situation – ring 112!

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...