Annons

Annons

Drivmedel saknas – till både mig och bilen

Det finns ett par saker som utmärker mig: jag blir inte nervös när jag borde bli det och jag prioriterar kaffe i alla situationer!

Mejla
Dela (0)
Pinna

Christel_1_6916

Illustration: Victoria Plantin

Ett exempel på detta inträffade för ett tag sedan. Jag älskar vår bil, vår Volvo. Men den har ingen fungerande bensinmätare. Det är alldeles för dyrt att reparera det; med de pengarna kan man göra mycket roligare saker. I stället har vi utarbetat ett system när min man nollställer mätaren varje gång vi har tankat, och då gäller det att slå ett öga på den då och då, för att se när tanken börjar bli tom.

Annons

För det mesta funkar det. Men inte den när morgonen.
Jag hade haft bilen till jobbet ett par dagar, men såg det ändå inte som mitt jobb att tanka och nolla mätaren. Jag tänkte att det har Han koll på. Ja inte Gud, utan min man. Men det hade han inte, med motiveringen ”du har ju bilen”.
Det var den klassiska situationen ”falla mellan stolarna”. Mitt i en av stadens mest morgontrafikerade korsningar gled jag lugnt in i vänsterfilen, redo att svänga när ljuset slog om till grönt. Då stannade Volvon.
Det är bara att starta igen, trodde jag. Bilarna bakom började bli oroliga, men det hade de inget för. För om vi över huvud taget skulle svänga vid det här grönljuset eller nästa, eller inget alls, var helt upp till mig. Uppenbarligen! Men det blev inget grönljus för mig. De andra fick svänga runt om mig bäst de kunde, för jag hade fått en klockren soppatorsk.
Det var bara att gå ur bilen, se avslappnad ut som om jag precis visste var varningstriangeln fanns. Jag fick fram den utan problem, rörde mig vant i vägbanan. Hittade ett lämpligt ställe där jag placerade triangeln.
Sedan tyckte inte jag att där fanns mer att göra, förutom att ringa maken. Jag ville ha stöd och sällskap, och hade absolut inte lust att klara mig själv.
Jag ställde mig på trottoaren intill för att ringa honom och be honom att komma med mer bensin. När jag fick fram mobilen upptäckte jag att jag hade glömt fylla på kontantkortet – ytterligare en sak som fallit mellan stolarna.
Ingen panik, tänkte jag. Här rör ju sig massor av människor. Jag stoppade en ung, svettig tjej på powerwalk som lyssnade på musik i lurar, kopplade till… en mobil! Precis vad jag behövde!
Hon var jättesnäll och lät mig ringa till maken, som undrade hur i hela friden han skulle kunna komma med bensin till mig när han befann sig på jobbet ett par mil därifrån. Vi har nämligen bara en bil.
Han lovade att lösa det, att låna en bil på jobbet och komma med drivmedel till mig. Ja, inte menade han kaffe då…
Men jag påminde mig om att där nog skulle finnas ett morgonöppet kafé något kvarter bort. Ingen skulle märka om jag var borta en stund, och bilen stod ju där den stod.
Jag tågade iväg och handlade take-away-kaffe. Jag var inte borta någon lång stund, men precis när jag var framme vid korsningen igen dök det upp en piketbuss med poliser i. De körde raka vägen fram till mig.
”Är det din bil?”, frågade polismannen. ”Jo, den är min”, svarade jag.
”Behöver du hjälp att flytta den?”, fortsatte han. ”Nej, det är lugnt, min man kommer snart”, sa jag coolt, mindre nervös än jag kanske borde ha varit.
Han köpte det, för det var ju sant. Min man undrade i efterhand hur jag lyckades avvärja polisens hjälp. Jag vet inte, jag var mest koncentrerad på att se ut som om jag inte precis hade varit och handlat kaffe och lämnat den stackars bilen i sticket.
Polismannen flyttade lite på triangeln, tyckte att jag ställt den lite väl nära bilen och att det skulle vara större säkerhetsavstånd. Säkert kände han också att han ville göra något innan han lämnade mig åt mitt öde.
Mitt lyckliga öde var att min man kom, lite stressad av att stå ute i vägbanan och fylla på bensin. Stressad också av att det kom bussar förbi med människor som vet vilka vi är; kompisar till barnen som sms:ade dem och undrade vad i hela friden deras föräldrar höll på med…
Jaja, de känner ju oss, tänkte jag. Tur att man kan förgylla någons vardag, resonerade jag och körde glatt vidare med tanken fylld av bensin. Tills nästa gång… 

Christel

Text: Christel Skeppås

Christel är Allers kåsör.

Läs alla hennes kåserier här.

Läs mer om:


Annons

Annons

Annons

Annons


Annons


Laddar...