Annons

Annons

Det svåraste var att separera föräldrar från sina smittade barn

Ebolakatastrofen i västra Afrika väcker oro och rädsla, men sjuksköterskan Saskia Titman tvekade inte att lämna tryggheten i Sverige för att åka till hårt drabbade Sierra Leone och arbeta för Läkare utan gränser.


Ebola-Saskia

Saskia Titman sitter uppkrupen i soffhörnet med katten Tilda i knät och berättar om sina upplevelser på ett ebolacenter strax utanför Sierra Leones näst största stad.

Kontrasten är enorm mellan lugnet och vinterkylan här i hennes skånska hemort Vittsjö och tragedierna, hettan och kaoset som hon nyss har lämnat.
– Den svåraste omställningen är att komma hem. Man har varit med om så väldigt mycket och jobbat så intensivt under en månad i en miljö där varje dag är en kamp mellan liv och död. Och så plötsligt är man tillbaka i vår bekvämlighet och överkonsumtion. Det tar tid att landa. Jag har svårt att bli upprörd över vardagsproblem och bekymrar mig inte så mycket för materiella ting.

Annons

Saskia, 42, arbetar normalt på Hässleholms sjukhus som driftsansvarig sjuksköterska på operationsavdelningen. 2004 var hon på sitt första utlandsuppdrag, detta var hennes sjunde. Tidigare har hon varit i södra Sudan två gånger och i Liberia, Haiti, Colombia och Syrien.
– Stort lidande möter man överallt, det är bara olika typer av elände. Det är fel att säga att man blir van, men jag är mer förberedd nu.
Möjligheten att göra en insats för svårt drabbade människor är det som driver Saskia. Trots tragik och umbäranden ger arbetet väldigt mycket positivt tillbaka.
– Vi kan göra det hela lite mänskligare. Vården vi kan ge är inte i nivå med den härhemma, men den gör skillnad för dem som behöver det mest. Och bara att hålla någon i handen eller på axeln kan betyda mycket, säger hon.
Även här hemma har Saskia ett stort hjärta för de utsatta. I den gamla trävillan, som hon delar med sin mor, huserar två tidigare hemlösa katter som hon tagit sig an. Tillsammans med sin mamma och sin syster, som bor i grannhuset, är hon engagerad i att hjälpa de nyanlända på ortens flyktingförläggning. Saskias erfarenheter, bland annat från Syrien, gör att hon vet bättre än de flesta vad dessa människor har gått igenom.

Ebola-Saskia

Uppdelade i riskzoner

På ebolacentret, en halvmil utanför staden Bo, fanns ett 70-tal patienter när Saskia var där. Sjukhuset är byggt på en åker och består av ett antal tält med betonggolv. Patienterna är placerade i olika tält, uppdelade i riskzoner. I högriskzonen vistas de som är sjuka eller som man vet är smittade. För att kunna gå in till dem måste personalen klä sig i heltäckande skyddsdräkter och gummistövlar.
Omkring 450 personer arbetar på kliniken, flertalet är inte me­dicinsk personal. Många arbetar med vatten och sanitet, logistik, transporter och köksarbete.
– Vi var 55 sjuksköterskor, uppdelade i fem lag som jobbade i skift. Arbetet var väldigt väl organiserat. Innan vi gick in i högriskområdet förberedde vi exakt vad vi skulle göra för att kunna uträtta så mycket som möjligt. Det tog tio minuter att ta på sig skyddsdräkten av plast, med plastförkläde utanpå, skyddsglasögon och dubbla handskar.
Runt högriskzonen finns dubbla staket, med två meters buffertzon emellan. Så fort någon personal kommer ut från sjuktältet står en saneringsman beredd och sprejar dem med klorin, utanpå dräkten.
– Lösningen är så stark att man inte kan ha den på huden. Man kände genom munskyddet hur det stack i näsan och ögonen tårades.
All använd skyddsutrustning eldas upp, utom stövlarna som får ligga en halvtimme i klorin, sedan tvättas de och hängs ut i solen.
– Ebolaviruset är egentligen väldigt känsligt när det kommer utanför kroppen. Solens uv-strålar dödar det, liksom tvål och vatten. Men klorin var vår bästa vän, säger Saskia som inte var orolig att hon själv skulle bli smittad.
– Innan jag åkte var jag lite rädd och funderade på vad jag hade gett mig in i. Men sedan var jag på utbildning i Bryssel och fick väldigt mycket information. Vi fick prata med folk, som kommit hem från uppdrag, och prova skyddsdräkterna. Och när jag väl kom fram var det som att hjärnan ställt in sig på att detta klarar jag.
– Det hjälper ingen att bryta ihop. Man får försöka fokusera på det man faktiskt kan göra. Nära 60 procent av patienterna på kliniken klarade sig, det var betydligt fler än jag trodde innan jag åkte.

Inget botemedel

Något läkemedel mot ebola finns inte i nuläget, man kan bara behandla symtomen. Man försöker stärka kroppen så mycket som möjligt för att den ska kunna bekämpa sjukdomen.
– Alla får multivitaminer, antimalariamedicin och vätskeersättning eller dropp, de kan få läkemedel mot feber och kräkningar, smärtstillande och lugnande, förklarar Saskia.
Något tydligt mönster i vilka som överlever och vilka som inte gör det gick inte att se. Men de minsta barnen har sämre odds än övriga. Och just barnens utsatthet var det som berörde henne mest.
– Det svåraste var när man var tvungen att separera föräldrar från deras sjuka barn. Jag har inga egna barn, men kunde ändå känna hur fruktansvärt det måste vara. Man fick nästan dra barnen ur deras armar. I många fall var det kanske sista gången de fick hålla i sina barn.
Två små ettåringar vistades under en tid på kliniken. Deras mammor var jättedåliga och låg i högrisktältet, men barnen hade inte visat sig vara smittade så de fick vistas i tältet bredvid. Där fanns inte personal hela tiden så sköterskorna gjorde lekhagar som barnen kunde vara i, av uppochnervända plastbord. De satte nät runt bordsbenen och la madrasser i botten.
– Det kunde dröja innan någon hann gå in till dem. Och då hade vi skyddsdräkter och såg ut som monster. I början blev de rädda, men sedan sträckte de upp armarna och ville bli upplyfta. De la huvudet mot axeln och armarna om halsen på en. Fastän vi var helt inplastade blev det ju någon sorts kroppskontakt. Det var rörande.

Ebola-Saskia

En av småttingarna klarade sig, den andre gjorde det inte. Men sista tiden fick han i alla fall vara hos sin mor.
– Det går inte att se något positivt i ebola. Men kanske i vissa händelser. Jag försöker hitta lite styrka i det, säger Saskia och berättar om en ung pojke hon mötte.
Han kom in med sin pappa, mamman hade dött någon vecka tidigare. Pappan var måttligt sjuk men sonen var jättedålig.
– Vi hade en skala, 0–5. Vid 5 var man i princip döende, och pojken var en 5:a ett tag. Pappan var en 3:a. En dag när vi tittade till dem hade pojken blivit lite bättre. Men då låg pappan död i sin säng, det hade gått jättefort.
Pojken överlevde, och fyllde 12 år på kliniken. Personalen uppvaktade honom så gott de kunde.
– Vi köpte en Snickers och slog in i ett kuvert. Sedan gick vi in och sjöng, och gav honom det lilla paketet. Jag satt kvar och pratade med honom, och då sa han: I’m so happy (jag är så glad). Det kändes märkligt att höra från en pojke som sitter inlåst i ett ebolatält och just har förlorat båda sina föräldrar. Men han såg en liten gnutta hopp trots sin situation, och fokuserade på det. Vilken 12-åring härhemma hade blivit glad över en chokladbit på sin födelsedag, tänkte jag då.
Saskia har varit med om en del som är svårt att förklara och prata om med personer som inte upplevt något liknande. Men hon har vänner som också har varit ute, dem kan hon prata med vid behov.
Nu tänker hon stanna hemma ett tag, pyssla med sina djur, fortsätta renovera huset och umgås med nära och kära. Men hon kan absolut tänka sig att åka i väg på nya utlandsuppdrag.
– Livet ska inte vara för enkelt.

 

Fler gripande reportage

I flyktinglägret föddes en dröm om att hjälpa andra

Lottie gav medmänskligheten ett ansikte 

Text: Lilian Ottosson Bild: Helene Nordgren, privat



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...