Annons

Annons

Det är jag som är påsktuppen!

ALLERS LÄSARE BERÄTTAR: Från att ha varit en av mina bästa högtider blev påsken den värsta, eftersom den tiden kom att bli så förknippad med sorgliga minnen. Men min svägerska fick en lysande idé, och nu har påsken på nytt blivit min favorithögtid.


Dela din historia med oss
Skriv till Allers medarbetare Anna Karin Ericson om du har någon erfarenhet som du vill dela med dig av. Du kan vara anonym om du önskar det. Mejla till: [email protected]
kvinna

Bild: Shutterstock (Bilden är arrangerad)

När jag var liten var påsken en av årets högtider som jag verkligen älskade. Mest älskade jag min födelsedag och sedan naturligtvis julafton. Vilket barn gör inte det!? Men efter dessa två högtidsdagar kom påskafton. Jag var ensambarn och min mamma gjorde allt för mig. Mamma älskade nämligen också påsken. Varje påskafton fick jag sova så länge jag ville, men jag kunde aldrig ligga kvar särskilt länge i sängen, för jag visste ju att påsk­tuppen varit och lämnat påskägg till mig någonstans ute i trädgården. Påskägget kunde ligga precis var som helst – ibland bakom en kruka, ibland inne i vedboden, ibland under trappan till altanen eller under vinbärsbuskarna. Det låg på olika ställen varje år och det var alltid lika spännande att springa ut tidigt på påskaftons morgon och leta efter påskägget. Jag var ivrig och ville hitta det så fort som möjligt.

LÄS OCKSÅ: Jag vägrade deppa ihop

När jag tänker tillbaka på dessa påskaftnar blir jag alldeles varm i hjärtat och minns hur härligt det var. Det fortsatte ända tills den där dagen då jag var tio år och min mamma hastigt omkom i en otäck olycka. Hela mitt liv störtade samman och jag visste inte hur jag skulle överleva. Detta hände bara en vecka före påsk. Självfallet blev inte denna påsk som någon av de föregående, och inte de efterföljande påskaftnarna heller. Aldrig mer blev påsken som när jag var liten. Nu blev jag på det mest smärtsamma sätt klar över att det varit min mamma som lagt ut påskäggen i trädgården och att det inte fanns någon påsktupp.
Redan första påsken utan mamma förstod jag detta. Min pappa brydde sig inte om sådant som påsktuppen. Dessutom var han alldeles nedbruten av mammas bortgång och hade svårt att ta hand om mig. Jag fick göra ganska mycket som jag själv ville och jag levde lite vind för våg, men ändå växte jag upp till en mogen, duktig och ansvarskännande flicka som klarade av skolan bra och hade många kamrater. Pappa behövde inte skämmas för mig precis.

Svår tid

Men påsken blev alltid en svår tid för mig och jag blir alltid ganska tungsint när den här högtiden kommer. När jag så småningom träffade min man Bertil hade han som tradition att fira påsken med sin stora släkt. Detta var jag självklart med på och tyckte det var rätt trevligt, mycket tack vare att jag älskar att umgås med hans syster Gertrud. Vi hade alltid kul tillsammans.
Ett par år efter att vi gift oss föddes vår första dotter Kristin och tre år senare föddes hennes lillebror Gert. Jag trivdes med livet som mamma och var väl egentligen rätt nöjd med mitt liv, hade en fin man och två ljuvliga barn, ett bra jobb och ett litet radhus i ett härligt område. Vi var friska och krya. Vad kan man mer begära?
Åren rullade på och sedan hände det värsta som kunde hända. Bertil blev påkörd av en rattfyllerist och omkom omedelbart. Detta kändes om möjligt ännu värre för att det inträffade bara ett par dagar efter påsk. Den här helgen blev nu dubbelt negativt laddad för mig – först omkom min mamma en vecka före påsk och så min man strax efter påsk.
LÄS OCKSÅ: Jag var död i 13 minuter

Påsken var verkligen inte min tid på året, och varje påsk sjönk jag nu liksom ner i ett svart hål. Ett år var det till och med så illa att jag blev inlagd. Mina barn gjorde allt för att trösta mig och de är mitt stora stöd här i livet. Utan dem hade jag inte levt i dag. Och jag får inte glömma att nämna min svägerska Gertrud. Hon ställer upp i vått och torrt, hon har fått mig att skratta igen och kunna njuta av livet. Vi pratar ofta om våra goda minnen av Bertil, och även om tårarna kommer så minns jag honom med glädje. Jag vet ju att vi ses igen i världen som kommer efter denna. Låt mig få tro det i alla fall.

En bra idé

Och för tre år sedan kom Gertrud med en bra idé. Hon tyckte att jag skulle försöka glädja alla barn på påsken och ge dem lika fina minnen av denna helg som jag själv hade fått när jag var liten. Hennes idé var att jag tidigt varje påskafton skulle klä ut mig till påsktupp och sedan gå runt i kvarteret och dela ut små påskägg till barnen i området. Det skulle bara vara ett mycket litet påskägg med lite påskgodis i till varje barn. Och självklart skulle jag vara utklädd så att ingen såg att det var jag. Ingen skulle ha en aning om vem som var påsktuppen. Först blev jag lite tveksam, men sedan tänkte jag att jag ju kunde prova i alla fall, och se om det blev uppskattat.
Gertrud och jag åkte till Stockholm och köpte passande påsk­tuppskläder i en specialaffär där. Åh, vad vi hade roligt när vi valde ut dräkten! Och det blev så bra. Ingen skulle kunna ana att påsk­tuppen var jag. Nu började jag se fram emot påsken, men än var det ett halvår kvar, så jag fick snällt vänta.
Vi bor i ett mindre område med 57 hus och jag gjorde många efterforskningar för att räkna ut hur många barn det finns i området. Jag tror jag lyckades rätt bra, men för säkerhets skull köpte jag några extra påskägg för att vara på den säkra sidan. Det kunde ju vara någon som hade barn på besök också. Jag gjorde mina inköp på en stormarknad i staden, köpte små påskägg och fyllde dem med lösgodis. Och så åkte jag hem och väntade på påsken.

LÄS OCKSÅ: Mina spelare lär mig att leva på rätt sätt

Äntligen var dagen här. Påskafton! Jag tog fram min påsk­tuppsdress och klädde på mig, och med en korg fylld med påskägg gav jag mig så iväg ut i området. Jag smög ut bakvägen och in i skogen så att ingen skulle se var­ifrån jag kom och jag tror faktiskt inte att någon såg mig.
Jag gick fram till första huset och ringde på. En liten flicka i rosa prinsessklänning öppnade dörren, och döm om hennes förvåning när hon såg vem som stod utanför.
– Påsktuppen! skrek hon högt och glatt.
Hennes mamma och pappa kom rusande. De blev verkligen förvånade när de såg en påsktupp utanför dörren, men de blev glada.
Flickan sken som en sol, tog förtjust ett påskägg och så sa hon:
– Vi ses igen nästa påsk!

Glada miner

Så roligt det var att gå från hus till hus! Det var glada miner och glada barn precis överallt. Och vad fint det är att glädja andra! Jag fick verkligen mersmak av detta och jag ville ju göra som den första lilla flickan sa till mig, självklart ville jag se henne igen nästa påsk.
Och oj vad det pratades om påsk­tuppen i området sedan! Alla undrade självfallet vem det var. Många sa att den som är påsk­tuppen måste vara någon som är så snäll som en människa kan vara. Tänk att vilja glädja andra människor på detta vis och särskilt glädja alla barn! Jag spelade med, såklart, och ville inte avslöja att det var jag, men visst var jag glad över vad jag fick höra.

LÄS OCKSÅ: Jag blev dubbelt sviken

Nästa år gjorde jag om samma procedur igen. Nu har påsken blivit min absoluta favorithögtid. Jag har varit påsktupp i tre år och tänker fortsätta med det så länge jag bara orkar och kan. Det är så roligt att glädja andra och så är det så kul att höra alla spekulationer om vem påsktuppen egentligen är. Det verkar inte vara någon som har en aning om att det är jag och jag tänker behålla min hemlighet, så därför vill jag inte avslöja mitt namn här i tidningen, men jag ville ändå berätta.

Annons
Gilla Allers på Facebook

/Påsktuppen



Läs mer om:

Annons

Annons

Annons

 

 


Annons


Laddar...